En vänlig aktion på Migrationsverket

Den 18:e december utförde jag, tillsammans med Jonatan Blomqvist och Emmanuel Nielsen en vänlig icke-vålds aktion på Migrationsverket i Kristianstad. (Jonatan har också skrivit om detta på Slowtrack-bloggen)

Vår aktion var en stödaktion för en större aktion genomförd samtidigt i Örebro av vänner till oss - en gemenskap av fria baptister - från Brickebacken i Örebro. Vännerna i Örebro genomförde en fredlig "sittaktion" som varade fram tills Migrationsverket stängde för dagen och aktivisterna bars bort av polis för att sedan släppas utanför. Genom aktionen ville man sätta fokus på det orimliga med tvångsavvisningar. Så här stod det i den text de spred i samband med aktionen;

"Vi längtar efter en värld fri från förtryck och nationsgränser, där jorden tillhör oss alla och där ingen människa blir instängd eller ivägskickad med tvång och våld. Vi vägrar tro att en sådan värld är omöjlig eller avlägsen. Inspirerade av denna vision kräver vi ett stopp för alla tvångsavvisningar av asylsökande!"

Vi använde också denna text, med ett tillägg om adventstidens och julens narrativ om gästfrihet och Jesu historia som flykting under sina första år. Vår aktion blev kort, men ändå en intensiv upplevelse. Vi tog med oss en prinsesstårta med jultema som vi uppmuntrade personalen att dela mellan sig och de besökare som kom dit under dagen. Vi fick också en kort pratstund med en kvinnlig anställd där vi lade fram huvudpoängerna med aktionen, berättade om vad som samtidigt hände i Örebro (se ovan) och uppmuntrade henne att arbeta vidare i migrationsverket för större rättvisa och generositet samtidigt som vi talade om den ännu större rättvisa och generositet som är möjlig kopplat till julens budskap och vår kristna livsväg, som knappast ger oss något annat val än att påminna den värld vi lever i om den större rättvisan och den nya möjligheten till generositet - det vi kallar för Guds styre.

Både hon och vi var känslomässigt tagna av händelsen, något vi inte väntade oss med tanke på hur "liten" aktionen var. Detta lämnade oss med tankar och lärdomar (?)

- Också vi, som kristna aktivister - och i den här storyn "de goda" - är en del av och drar fördel av det system som tvångsavvisar människor.

- Det är samtidigt lätt - men djupt problematiskt - att se den andre (i detta fallet en anställd på Migrationsverket) som "den onda", men också hon har motiv för sitt arbete som är goda och sanna.

- Samtidigt läste vi också situationen som en konfrontation, en stund där krocken/kampen mellan de krafter som styr i den här världen (för världens skull) och det vi kallar för Guds styre (för världens skull) blev tydlig.

Komplicerat alltså!

Jonatan med tårtan.

Gästblogg - Hannes Svedberg om livet i L'Arche Harbor House

Klockan är 06.32 och jag går ner for trappan. På vägen hör jag disk skramla och när jag når trappavsatsen ser jag Kathy stå böjd över diskmaskinen. Hon vänder sig om.
- Hiiii! Hennes för klockslaget onaturligt pigga anletsdrag spricker upp i ett stort välkomnande leende och hon möter mig vid trappslutet med utsträckta armar och ger mig dagens första kram. Det blir inte den sista.
- So you want some meds today? frågar jag.
- Yeah, okay!

Vad är det för något att leva kommunitet? Efter drygt två månader i L'Arche Harbor House, en kommunitet i jacksonville i Östra Florida där 20 personer med mentala handikapp delar livet med 16 assistenter, innebär det först allt en omvärdering av mina egna många gånger romantiserade och trånga ideer om vad det är att leva tillsammans. Det kan vara svårt att tränga igenom det buskage av stora och laddade ord som oundvikligen växer fram när man forsöker formulera och kommunicera stora upplevelser ofta sprungna ur en till synes liten vardag. "Kom och se!" säger Jesus.


Samtidigt är det svårt av "visa upp" en kommunitet endast genom att låta någon besöka den. "Saliga de som är fattiga i anden" sager Jesus och talar också om senapskornet, det minsta av alla frön. Kärnan i ett delat liv handlar inte om stora andliga upplevelser utan om att på lang sikt kunna leva sårbara, trasiga och ofullständiga med varandra. Denna långsiktighet får en först kanske att tanka i banor liknande "ska jag stå ut så far jag nog se till att välja manniskor jag gillar". Det är här det vackra finns, det som skiljer en kommunitet från ett gäng kompisar som har liknande åsikter och bor ihop (inget fel i det): Jag bor i The Greatful House som är det största av kommunitetens fem hus. Av de sex assistenterna här kommer två från Polen, en från USA, En från Fillipinerna, en från Senegal och jag från Malmö. I kommuniteten i stort finns det maänniskor från Cuba, Indien, Marocko och Peru. Livsprojekten ser olika ut: några har familj och barn (här eller någon annanstans på jorden), några planerar att skaffa, några är mitt uppe i studier och några planerar att leva sina liv här. Ändå lever vi tillsammans, arbetar, bråkar, skrattar, firar, ber. Henri Nouwen skriver:


"Community life is not a creation of human will but an obedient response to the reality of our being united. [...] That, in fact, we are a community not because we like each other or have a common task or project but because we are called together by God."
(H. Nouwen - "Solitude & Worship")

Jean Vanier fortsätter:

"These people would never have chosen to live with each other. Humanly speaking, it seems an impossible challenge. But it is precisely because it is impossible that they believe that God has chosen them to live in this community. So then the impossible becomes possible." (J. Vanier - "Community & Growth", p. 45)

Personerna med utvecklingsstörningar kallas "core-medlemmar", en betäckning som bra beskriver vad de har för plats i strukturen här: de är centrum, de visar vägen. I sin svaghet och sitt ofta totala beroende visar de en ärlighet och en avsaknad av masker och murar runt sina känslor, och framförallt visar de oss våra egna svagheter, ilskor, våra hårda hjärtan. En av core-medlemmarna heter Jo Marie. Jo är svårväckt, hon gillar att organisera sina gigantiska högar med papper och tidningsklipp, och att dricka Coke. Jo är sig sjalv, hela tiden, varje sekund, och om något eller någon inte behagar henne säger hon det. En av de första dagarna här gick vi på promenad, vi två, runt husen på gården. Jag, som ofta lever livet som om det vore en serie saker att klara av, har svårt att stå ut i det ofta mer än långsamma tempot (livet här är långsamt) och vill skynda vidare.

- Sit down, please! säger hon bestämt. Jag lyder och lyckas den här gången ta in denna min första lektion från en core-medlem. Andningen djupnar och tankarna får spelrum. Detta är en av fördelarna med en 14-timmarsdag i snigelfart: tankerum. Det blir faktiskt svårt att inte tänka över saker. Dagarna innehåller ofta undervisning liknande denna från core-medlemmar. Hur ofta missar jag den?

Även om jag bara levt här i lite over två månader vill jag, utan att använda alltför många och alltför stora ord, forsöka säga att det här verkar finnas bördig jord, en plats att vara svag på, kanske bryta uppgivenhet. Jean Vanier:

"The longer we journey on the road to inner healing and wholeness, the more the sense of belonging grows and deepens. The sense is not just one of belonging to others and to a community. It is a sense of belonging to the universe, to the earth, to the air, to the water, to everything that lives, to all humanity. If the community gives a sense of belonging, it also helps us to accept our aloneness in a personal meeting with God. Through this, the community is open to the universe and to human kind." (J. Vanier - "Community & Growth", p. 17)

Vaccination

Bara tänk på denna samtida ritual ett ögonblick;

Idag köar vi för att få en spruta som smärtar, ger febersymptom och efterhängsen smärta i armen!
Jag bevittnade scenen - befolkad av tålmodigt väntande, tysta, huttrande män och kvinnor - i eftermiddags när jag gav mig ut på en promenad. Jag använder ordet scen, för detta liknade i många avseenden ett skådespel där folk omfamnade sin givna (frivilliga?) roll som de som väntade på hjälp.

Jag använder ordet ritual, för i alla avseenden bar det jag bevittnade de kännetecken som gör en sådan - och framförallt tänker jag på det kristna nattvardsfirandet;

- Andaktsfull väntan att komma fram/in i ritualens centrum - deltagandet.
- Ritualens höjdpunkt är konkret (nålsticket, det kala rummet, de som leder ritualen) men samtidigt mystisk och svårgripbar. Alltså; På något sätt mottas helande och när folk går ut så är de del av en upprättad gemenskap ("Vi är inte längre orena - en smittorisk för våra medmänniskor"), men exakt hur det går till är svårt att beskriva t.o.m för läkarvetenskapen själv.
- Det finns också ett missionerande imperativ i den här änden. De som inte vaccinerat sig har opinionen emot sig och utsätts för mer press att motivera sitt beslut än de som inte gör det. ("Borde inte du också?" "Varför har inte du... ?")

Läkarvetenskapen verkar alltså ha så mycket inflytande över våra liv att vi nu frivilligt går igenom processer - det vi kallar behandling - som i annat fall mycket väl skulle kunna kallas för tortyr, bara för att slippa bli sjuka - mest troligt några dagars feber och halsont. I många avseenden tar detta sig rituella former.

Under ytan, bakom ritualen, kan vi ana många saker, framförallt rädslan för döden. En rädsla som vi inte lärt oss att hantera, för vi har glömt, inte bara att vi ska dö, utan också hur vi ska dö. Det är helt enkelt ingen praktik som vi ägnar oss åt tillsammans med andra i vardagen, vilket på ett plan inte alls är konstigt. Vår kultur är ju upptagen med att skapa ett "evigt nu", uttryckt i allt från skönhetsoperationer och pensionssparande via bl.a drömmen att våra barn ska kunna bli bättre människor än vad vi blev och åtminstone uppfylla en del av de drömmar vi aldrig kunde uppfylla.

På ett annat plan är det dock väldigt underligt. Är det något vi alla måste gå igenom så är det ju döden, så varför inte omfamna den?

Märk att detta inte är frågan om ett objektivt "fel" eller "rätt" med att ta vaccinationssprutan, som om vi objektivt kunde veta det utan hänsyn till varje fall. Det handlar heller inte om att rakt av misskreditera läkarkåren eller läkarvetenskapens arbete och vård. Snarare handlar det om samhällets oförmåga - och läkarvetenskapen som del av det samhället - att leva med sin egen ändlighet. Döden (i detta fall klätt i svininfluensans kostym) ses som något okänt och därför farligt och så formar vi ritualer där vi tröstas och "räddas" och skickas tillbaks in i vardagen... tills nästa kris dyker upp.

Det är märkligt att kyrkan varit så tyst i debatten. Som en gemenskap rotad i en livshistoria där döden ständigt är närvarande som en möjlig konsekvens av vårt livsval - eller "det liv som valt oss" (det som kallas lärjungaskap) så borde detta - åtminstone - ge en annan vinkel på hur en epidemi (som kan skörda dödsoffer) kan hanteras.

Jag lämnar denna korta, ofullständiga och inte särskilt genomarbetade text som en uppmuntran till sådana bidrag från kyrkan och andra med perspektiv och praktiker som är annorlunda än de som vanligtvis motiveras med "det bästa för allmänheten", som om "människan i allmänhet" var verklig och inte en generaliserad idé.

Träning med CPT i London

Under tiden som jag befinner mig i London för träning med CPT, så kommer all min bloggverksamhet att finnas på den nystartade svenska CPT-bloggen.

Där delar jag, Linus Bengtsson och Inger Styrbjörn erfarenheter och reflektioner över det vi är med om.

At –Tuwani och icke-våldets ontologi

At Tuwani

Sydost om Hebron, med Yatta som närmsta större samhälle, ligger byn At Tuwani. Landskapet är kargt och torrt och trots att det ännu är tidigt på sommaren när min CPT delegation når byn, så rör sig färgskalan mer mellan brunt och sandfärgat än något annat.
På ett plan är det inget iögonfallande med byn eller omgivningarna. De som bor här är till större delen herdar eller jordbrukare i s.k torrjordbruk. (Årsnederbörden här i gränslandet till Juda öken är mycket sparsam).

Ett sådant liv följer - oftast - en bestämd och långsam rytm av tidiga morgnar, bön, frukost följt av arbete på fälten eller vandringar med fåren till betesområden. Mitt på dagen är det för varmt att arbeta, så då stannar all aktivitet av för att sedan återupptas först under sen eftermiddag. Vid tio - elva på kvällen är det tyst, så när som på gnäggande åsnor och skall från enstaka vildhundar. Vid tio - elva är det också mörkt. Byn får sin elektricitet från en dieselgenerator som är igång tre - fyra timmar per kväll.

På andra plan däremot är det mycket som är speciellt med At Tuwani. Det är förvisso sant att antagonism och våld bidrar till detta.

Mycket kan t.ex. sägas om hur närmiljön är potentiellt våldsam då grannarna - de judiska bosättarna i Ma´on och utposten Havat Ma´on - har som utgångspunkt i förhållandet till innevånarna i At Tuwani att de inte har rätt att bo där. Mycket kan därför också sägas om hur byborna och innevånarna i andra närliggande byar tidigare har förhållit sig till sina judiska grannar. Här och här finns filmer som berättar en del av den historien. Se dem gärna innan du går vidare i texten!

Mycket kan också sägas om hur ”rättvist” styrkeförhållandet egentligen är och med vilken ”rätt” bosättarna och utposterna finns där och hur bosättningarna etablerades. Men även om allt detta ligger som ett raster över det jag släpper fram i den här texten, så kommer jag inte att svänga in på den vägen, än mindre göra den till huvudled.

Varför?

För att innevånarna i At Tuwani själva har inlett - och tagit sig en bit på - resan på andra vägar än våldets huvudled och detta måste få styra den här texten! För att bättre förklara varför tillåter jag mig en omväg innan jag avslutningsvis återvänder till det specifika i At Tuwanis historia.

Våldets ontologi

Jag menar detta: Frestelsen att låta våldet och orättvisan diktera villkoren, också som här när en historia ska berättas, är stor. Som besökare till Västbanken var det lätt att överväldigas av all klagan, all uttryckt smärta från dem som drabbats hårt av våldet. All denna klagan gjorde att jag ibland reflexmässigt ville fly. Lämna rummet. Min upplevelse var att våldet dominerade livsrummet så kraftigt att jag fick existentiell andnöd!

Men oftast är det enda rimliga att klaga och sörja, för när vi identifierar orättvisan och våldet så måste vi först gråta över den innan vi kan tala om eller agera för förändring och rättvisa. Annars kan vi inte omfamna smärtan - döden som verkar i oss - och börja tala om hopp, än mindre leva hoppfullt.

Vår kultur - och nu lämnar jag i hermeneutiskt syfte mellanöstern för ett ögonblick - har dock stora problem med att acceptera och omfamna djup smärta, än mindre att uttrycka den genom klagan. Den typen av uttryck är bara knappt socialt accepterat, och ses som avsteg från det normala. Smärtan och klagan bryter nämligen lugnet genom att kräva vår uppmärksamhet, inte bara för att tala om att något är allvarligt fel just nu, utan än mer för att vi blir påminda om alltings ändlighet. Om vår ändlighet. Alltså att vi är dödliga!

Ett av vår kulturs stora trauman är att vi inte kan acceptera vår dödlighet och därför flyr vi gärna smärtans och dödens realitet, alltså det faktum att vi - och vår kultur - är ändliga! Rädslan för detta - om än subtil - gör att vi drar oss för det mest grundläggande: Att erkänna smärtan och att klaga, d.v.s. adressera orsaken till smärtan. Det tar helt enkelt för mycket energi och rubbar vår upplevelse av trygghet och stabilitet. Därför blir våldet inte kritiserat och adresseras inte, drabbas inte av klagan och i förlängningen av aktion, utan accepteras stumt som en del av det ”normala” och får alltså mer eller mindre ostört diktera våra liv.

Det våld vi flyr från genom att låtsas som om det inte finns blir, ironiskt nog, oändligt när vi inte accepterar vår egen ändlighet! Det var detta jag överväldigades av i At Tuwani och i mötet med många andra människors livsöden på Västbanken.

En annan läsning

Det kristna sättet att läsa tillvaron avslöjar dock denna våldets och antagonismens ontologi (våldet som grund i varandet) och sövande makt som i grunden en parodi på fred och generositet. I våra moderna nationalstater är grundförutsättningen (ontologin) att vi är fria individer i konkurrens och antagonism med varandra och att staten och dess institutioner ska hjälpa oss att lösa denna konflikt för att leva fredligt och generöst genom olika typer av ”kontrakt” (etiska regler, äktenskapsförord, anställningskontrakt, köpekontrakt, garantisedlar mm). Det moderna projektet - och nationalstaterna i det - blir dock aldrig mer än en parodi på den historia som blir synlig i världen genom det radikala brott mot våldets och antagonismens ontologi som blir synlig i Jesu historia, och efter honom i kyrkan.

Kyrkan är precis som Jesus "avväpnad" och omfamnar döden (korset) som en möjlig (trolig) konsekvens av våra livsval och och flyr den inte.

Kyrkan är precis som Jesus en hoppfull gemenskap (efter korset kommer uppståndelsen) som inte är tvungen att älska sina fiender, utan ser det som en hoppfull möjlighet att se "den andre" genom andra glasögon än konkurrensens, antagonismens (och till sist våldets).

Korset avslöjar alltså till sist våldet och avslöjar obarmhärtigt också det moderna projektet genom att som teologisk poäng och praktisk handling hävda att freden, icke-våldet och generositeten är mer grundläggande än våldet och antagonismen. Jesus tog sitt eget tal om att älska fiender och att vända andra kinden till på största allvar, och så förändras för alltid världen. Nu finns en alternativ historia och praktik och en alternativ gemenskap (kyrkan) av fred och generositet, på vilken staten bara är en parodi.

Därför kan en "avväpnad" kyrka mycket väl råka ut för våld eller antagonism, även i förment "sekulära" och "toleranta" samhällen. En sådan gemenskap sticker nämligen ut alltför mycket och bär genom sitt tal och sina handlingar alldeles för skarp kritik för ett "sekulärt" och värdeneutralt samhälle att tolerera.

Ett annat exempel därför, från vår egen miljö:

Vi sparar till pensionen i banker som investerar i företag som tillverkar vapen, trots att vi - utgår jag ifrån - ogillar det våld som vapnen ställer till med. Logistiken det kräver att klaga (skriva brev till banken) och än mindre att uttrycka och omfamna smärtan av att människor dör p.g.a ett sparande som jag ”tjänar” på, tar för mycket energi. Risken är för stor att våra liv krånglas till. Vi väljer tryggheten istället för osäkerheten i kritiken och den alternativa handlingen.

Samma sak gäller hur vi berättar vår historia och våra liv.

Oväntad vändpunkt

Och nu är vi tillbaks i At Tuwani, för historien om At Tuwani skulle för 15 år sedan också ha berättats annorlunda. Den berättelse vars intrig dikteras av våldet var också deras. De ägde den, eller rättare sagt: Den ägde dem!

Men nu håller alltså intrigen på att skrivas om och mötet med människorna i At Tuwani måste därför berättas genom en historia om icke-våld. För efter att gång på gång mött smärtan av att ständigt trakasseras av sina grannar utan större möjlighet till rättvisa, när klagan för stumma öron blivit vardagsmat och utvägen varit ”tryggheten” i att själv slå tillbaka eller att se sig själv som det eviga offret, så händer något som bryter cykeln av våld. Man har nått vägs ände. Till slut har man omfamnat smärtan och klagan kan nu uttryckas och omsättas i praktik på ett oväntat sätt.

Vad det är som händer? Något tragiskt och likafullt väntat, men med en oväntad utgång!

En äldre kvinna misshandlas i början av 2000-talet svårt av judiska bosättare och hennes son, Hafez, tänker;
” - Om jag reagerar med våld, vad blir egentligen resultatet?”… mer våld! Det är precis vad bosättarna vill. Det ger en ursäkt för nya ”säkerhetsåtgärder” (läs: ökad militär närvaro och slumpvisa husrannsakan)… och mer våld!

Detta är det som verkligen är speciellt med At Tuwani.

När Hafez själv berättar denna historia för oss i den besökande CPT delegationen markeras denna händelse som vändpunkten. Kort därefter samlas man till ett bymöte, med deltagande från arton andra mindre byar i närområdet. Efter konstruktiva samtal tar man konsensusbeslutet att hädanefter binda sig till icke-våld som taktik och livsval. Hädanefter blir alltså deras ”motstånd” helt enkelt att leva vidare - att skörda fälten, valla fåren, se till så att barnen från grannbyarna får eskort till byns skola förbi stundtals aggressiva bosättares stenkastning och verbala övergrepp.

Men de lever inte bara vidare ”som om” de var fria att bruka sitt land och valla sina får - Något som för tankarna till Rosa Parks förvandlande handling i 1950-talets segregerade USA eller dissidenterna i 1970-talets Tjeckoslovakien.

För sedan en tid utförs även träning i icke-våld i området och sedan 2004 finns också en ständig internationell närvaro i At Tuwani för att stödja praktiken av icke-våld och dokumentera övergrepp. (CPT och Operation Dove

). At Tuwani och de omgivande byarna är nu delar av en bräcklig, löst sammansatt - och tyvärr sällan uppmärksammad - rörelse av icke-vålds motstånd och försoningsarbete på Västbanken. En rörelse som innefattar såväl Palestinier som Israeler. Andra exempel är Tent Of Nations, som jag skriver om här, och ICAHD

Detta är häpnadsväckande!

Under detta hårda tryck och mitt i denna livssituation laddad med våld, nedärvd fiendskap och bitterhet formas vägvalet av ett konsensusbeslut om icke-våld! Detta är visserligen format i en miljö präglad av Islam, men visst speglar detta också något av den icke-våldets ontologi rotad i Jesus som texten anknöt till tidigare?

Avslutningsvis

Vi lämnas nu med frågor som måste forma vår praktik.

Vad gör vi i vår mer ”subtilt” (d.v.s. för oss svårdefinierbart) våldsamma kultur?

Vad gör en ”kristen” läsning av vår tillvaro och kultur med oss?

Vad säger At Tuwani som exempel?

Och om vi till sist lämnar förslagen och de subtila frågorna för ett ögonblick;

De vapentillverkande företag som Swedbank får fondavkastning av, exporterar till Israel och bidrar därmed till våldet i området. Just nu brottas jag därför som Jesusefterföljare, blivande CPT:are och småsparare med hur jag bäst agerar utifrån den vetskapen och mitt möte med människorna i At Tuwani.

Appendix

Som en aktualisering av, och appendix till, min tidigare blogg om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag hänvisar jag till följande:

Ikväll sände SVT Rapport detta reportage om intervjuer publicerade av Breaking The Silence med IDF soldater som tjänstgjorde under invasionen av Gaza (Operation Cast Lead) som inleddes i December 2008.

Läs mer här och här eller se originalreportaget från The Guardian här. Där möter vi även Yehuda som jag träffade i Jerusalem under min delegationsresa med CPT och vi hör också IDF:s taleskvinna ge respons till uppgifterna som redan orsakat debatt i Israel.

Mer om Operation Cast Lead läser du här och här (IDF:s egen analys).

Post Västbanken - Lösa reflektioner om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag

Jesus säger:

”Jag är vägen sanningen och livet”

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.”

”Jag har fötts och kommit hit till världen för en enda sak: att vittna för sanningen .”

(Joh.14:6, Joh.8:32, Joh.18:3)

Fri…

Vad fyller vi det begreppet med? Bläddra dig fram till det i ett lexikon och du hittar den oberoende, obundne, självständige och självbestämmande individen som skapar sin egen livshistoria. Kaptenen på sitt eget skepp. T.o.m. begreppet ”frihet” som sådant och frihetens alla fördelar är kopplat till den enskilde individen i sin subjektivitet.

Att en helt självständig och oberoende individ sedan inte finns är en annan sak. Den sortens grova generaliseringar om människan kan vara hjälpsamma i marknadsundersökningar eller i riktade reklamkampanjer för blöjor eller trädgårdsmöbler (där ”människan i allmänhet” är ”fri” att välja det fabrikat som passar) men knappast i förhållande till de större frågorna livet lägger i vårt knä ibland. Du vet, när pappa blir så dement att han inte kan ta hand om sig själv längre och du är enda barnet kvar. När äktenskapet börjar, eller för all del när det tar slut. När man blir av med sitt jobb.

På vilket sätt är du fri då?

Är det möjligt att säga att en Jesu efterföljare är ”fri”, om vi nu – vilket det är lika bra att slå fast att den här texten gör - antar det förhållningssättet till livet?
En frukt av att under tolv dagar på Västbanken med Christian Peacemaker Teams ha tillbringat tid med människor som har sin vardag i en potentiellt våldsam situation, präglad av övergrepp från Israeliska soldater och gränspoliser, av frustration, av sitt eget och sina barns trauma och rädsla samtidigt som de drivs av ett envist hopp om fred, rättvisa och försoning med sina grannar, är definitivt en djup medvetenhet om att jag inte är ”fri”. Nej, inte ens vi som västerlänningar kunde inbilla oss att vi i den situationen var "fria".

Så, myten om individens frihet är ett ontologiskt misstag. Ändå har den ett förvånandsvärt starkt grepp om oss!

Men om jag är inte ”fri”, vad bestämmer då min livsväg?

Under och efter denna resa har jag ännu djupare förstått mig som fångad av, eller bunden till, ett uppdrag som handlar om sanning. Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta.

Jag ska försöka dechiffrera vad denna bundenhet till ett uppdrag kan betyda och hur det uppdraget kan se ut i den här texten, men jag varnar redan här läsaren för att förvänta sig ett enkelt svar, en tes i slutet. Det vore förmätet, rentutav stöddigt att producera en slutsats på det viset när jag själv inte sett hur min resa slutar! Jag kan här bara erbjuda texten som följer för att tala om hur vägen som uppdraget lett mig in på kan se ut och varför risken är värd att ta.

Låt mig använda ett generaliserande - och till viss del upprepande - påstående för att ta oss vidare.

Alla har vi livsuppdrag.

Våra liv bestäms av de uppdrag vi får lagda i våra händer (och i viss mån lägger i våra egna händer) och hur vi sedan hanterar dem och reflekterar över dem. IDF (Israel Defence Force) har definitivt ett uppdrag. Organisationen Breaking the Silence, som utgörs av före detta IDF soldater, har reflekterat över och gjort en omläsning av det uppdraget och hur det utförts. Deras liv har formats därefter.

Yehuda Shaul var mellan 2001 och 2004 soldat i IDF. Hans uppdrag (och alla IDF soldaters uppdrag) var – och nu citerar jag honom själv – ”mycket enkelt och tydligt”. Det var givet av det samhälle han levde i. Uppdragsgivaren var officiellt staten Israel, visst, men uppdraget var förankrat i och ytterst sett givet av hans medmänniskor. De människor som tillsammans med Yehuda bygger och lever i den demokratiska staten Israel.

Yehuda säger apropå upprinnelsen till Breaking the Silence. ”- Vi fick uppdraget av samhället, vi utförde det och nu är vi tillbaka! Låt oss därför berätta vad det är vi gjort!”

Inget konstigt med det! Sagt och gjort. Yehuda och hans kompanikamrater från tjänstgöringtiden på Västbanken (varav ett år i Hebron) samlar ihop sina privata fotografier, skriver ner berättelser om vad som gjordes under tjänstgöringen i IDF. Så skapas utställningen i Tel-Aviv som var Breaking The Silences första offentliga redovisning.

En kort historia för att illustrera:

Vid ett tillfälle under tjänstgöringen i Hebron på Västbanken kom Yehudas patrull fram till en öppen plats i staden. Där stod ett ensamt fordon, något som ofta väcker misstankar (tyvärr befogade) om bilbomber. Efter en stund tog de beslutet att fordonet borde kontrolleras. Man stod inför tre alternativ

- Kalla in en bombexpert. (Det tar några timmar för en sådan att komma på plats!)
- Skjuta på fordonet för att se om det exploderar.
- Använda en palestinier.

Man valde i detta fall en palestinsk man som fanns i närheten, bad honom gå fram till bilen och rumstera om i den för att se vad som skulle hända. I situationen - säger Yehuda - var detta ingen genomtänkt rasistisk handling utan snarare en fråga om taktik och effektivitet.

Alltså:

Det misstänkta fordonet måste kontrolleras, men det tar för lång tid att kalla in en bombexpert och om palestinierna får se att detta är en metod vi använder för att "få jobbet gjort", så håller de sig lugna och borta från gatorna. Alltså sparar vi tid och det blir bekvämare för oss att göra vårt jobb.

Yehuda säger vidare, apropå redovisningen av deras uppdrag; ”- Vi tar inte ställning! Vi redovisar bara vårt uppdrag och hur det utfördes!” (och därför också hur ”spelreglerna” ser ut!). Breaking the Silence vill berätta om den moraliska prislappen för ockupationen som vanliga Israeliska ungdomar betalar under sin tjänstgöring på Västbanken.

Breaking the Silence är just därför djupt subversivt! De ställer – genom utställningens berättelser och de nakna bilderna - frågan till dem som lyssnar och ser om sanningens natur. Specifikt frågan om vad sanningen om Israels ”säkerhet” är och hur IDF:s deluppdrag att värna om människors värdighet och mänskliga rättigheter verkligen utförs. De omformulerar samtidigt ”uppdraget” genom att tala sanning! Det uppdrag som var dem givet, som utförts av så många innan dem, men aldrig tidigare redovisats så naket.

Därför är inte Yehuda och hans gamla kompanikamrater ”fria”, i den mening vi lägger i ordet. (De hade i så fall större ”frihet” innan!) Sanningen har gjort något annat med dem än skapat självständighet och obundenhet. De har identifierat sig med ”fienden”! Genom att tala sanning har de givit den uttalade ”fienden” ett ansikte – ett bekymrat, av oprovocerade arresteringar och överdrivet våld plågat ansikte - och en röst som inte längre förgäves, ensamt och anonymt ropar efter rättvisa och försoning.

Vad är sanning?

Den ”sanning” som drev det uppdrag Yehuda fick är den sanning som manövrerar ut den ”frihet” som vi tror att vi har. Att själva, som oberoende individer, ansvara för innehållet, intrigen och slutet på vår livshistoria precis som vi är ”fria” att välja blöjfabrikat till våra barn och strössel till vår glass.

Den sanning som är motor bakom IDF:s uppdrag är den som möter oss ”genom gevärsmynningen” med våldet som motor! Det är den nakna maktens sanning. Den sanning som gör det omöjligt för människor att se på varandra och möta varandra utan fruktan och potentiellt våld. En sanning som i detta fall djupt format den Israeliska statens djupt problematiska förhållningssätt till de palestinska innevånarna på Västbanken och som göder de ideologiskt (sionistiskt) drivna bosättarnas rädsla för ”den andre” (”araben”, ”terroristen”) och spiralen av våld, hämnd och vedergällning som pågått i snart två generationer. Det behöver knappast sägas att samma ”sanning” driver väpnad aggression från palestinier i området.

Men, den sanning som nu driver Breaking the Silence är alltså annorlunda. Redovisningen av uppdraget har ställt dem i en position där de skapat en problematiserad och därför mer hälsosam debatt i Israel, både politiskt (i Knesset) och i vardagens liv och diskurs. (… för deras mammor vet nu vad deras tjänstgöring inneburit och måste därför acceptera en förändrad bild av sina söner och döttrar och därmed också av den demokratiska stat de lever i)
Sanningen har alltså förändrat Yehuda och hans kompanikamrater när de tagit ansvar för den! Har de blivit oberoende och självständiga? Bestämmer de över sitt eget öde? Så här berättar de själva.

Vad är sanning?

Frågan möter också Jesus - som tog ansvar för sanningen han själv talade om - när han möter Pontius Pilatus, en man vars makt byggde på samma sanning som driver våldsspiralen på Västbanken.


Jesus svarar inte Pilatus (eller oss som nutida läsare) genom att tala. Istället går han till korset! Hans svar är inte en tes, en utläggning av sanningens essens eller Guds natur, utan en moralisk handling. Ett ansvarstagande för den sanning - inrymd i det Jesus kallar för Guds rike - som Jesus talat om och praktiserat, synligt inför alla. Sanningen klär sig i icke-våldets kläder, vägrar att tala våldets, vedergällningens och den nakna maktens språk och spränger därför Pilatus (den politiska maktens) begreppsvärld i bitar och samtidigt också sina egna landsmäns bild av vem Gud är. (Joh.18:12 – 19:31)

För översteprästerna förnekar Jesus som ledare och hans väg som den riktiga att gå.” -Vi har ingen annan kung än Kejsaren” (Joh.19:15). Detta kan mycket väl läsas som ett förnekande av Gud som fredens och försoningens Gud till fördel för en mer ”effektiv” och våldsam Gud (mer lik Caesar som auktoritetsutövare) på samma sätt som dagens sionister (judiska och kristna) gör. Och, igen, på samma sätt som Hamas och annat väpnat motstånd från palestinier i området också gör.

Sanningen som etik alltså?


”Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta”. Så försökte jag, i början av texten, konceptuellt att beskriva vad jag blivit fångad av och bunden till som ett resultat av mina två veckor med Christian Peacemaker Teams på Västbanken.
Sanningen, som Jesus lyfter fram den, är alltså förödande för en modern människas ”frihet”. Den sanning som ska göra oss fria är samma sanning som vi också ska vittna för och ta ansvar för som vår livsväg, om vi nu läser vår tillvaro kristet.

Nej, den ”frihet” som Jesus talar om är inte idé - abstrakt eller konkret - för oss att ta ställning till eller värdera. Den är en risk vi bjuds att ta. Det är den friheten som också i kristen tradition stavas nåd.

De CPT:are som jag mötte på plats på Västbanken (i Hebron och i At-Tuwani) förstärkte detta. Som västerlänningar har de alltså ”valmöjligheter". De kan låta bli att agera observatörer, eskortera palestinska barn från hemmet till skolan förbi stenkastande judiska bosättare och förnedrande militära checkpoints. De kan slippa samtala med soldaterna - höra hur de upplever sin situation - och uppmuntra dem att välja icke-våld istället. De kan undvika att jobba för att palestinier och judiska bosättare ska försonas och se varandra som grannar.

De kan resa hem när de vill och slippa hamna mitt i våldet med risk för fysisk skada. Men de beskrev själva hur de inte upplevde att de hade något val. De hade tagit ansvar för sanningen och genom sin närvaro, bön och aktivitet svarar de därför varje dag på frågan; ” – Vad är sanning?”

De är verkligen fria.