Arbetet försöker beskriva kyrkans roll i världen - och här
specifikt en västlig, postkristen värld. Till min hjälp tar jag två teologer
(den romersk-katolske Cavanaugh och den anabaptistiske Yoder) som oblygt
formulerar sig om kyrkan (och därför om de kristna goda nyheterna) som politisk
och förebildande till sin natur och kärna.
Följande textstycke är taget ur avsnittet Kyrkan som icke-tvingande budbärare där John Howard Yoders betoning av kyrkans socialitet som förebildande görs mer hel av dess inneboende och icke-tvingande kristologiska pacifism. Här finns en inledande kommentar till en problematisering av denna betoning av kyrkans politiska synlighet som Cavananaugh lyfter fram. Detta avsnitt fungerar alltså som Yoders "alternativ" till Cavanaughs lösning.
Notera även att fotnoter och hänvisningar (framförallt ett längre resonemang kring protestantisk tvåregementeslära) har lyfts ut ur texten för att inte belasta läsaren mer än nödvändigt.
---
Vi behöver ta med oss samma
frågeställning till läsningen av Yoder som till Cavanaugh. Vi noterade att när kyrkan beskrivs som synlig och
förebildande genom sina konkreta, offentliga och, i vid mening, politiska praktiker, så menar Cavanaugh
att ett sådant fokus på kyrkans synliga helighet mitt i världen ger problem.
Cavanaugh söker bygga in kyrkans syndfullhet i ontologin, men hur möter Yoder
en sådan problematisering, om vi nu hypotetiskt låter problemet ställas framför
honom? Yoders projekt kan implicit läsas som en protest mot en sekulär, dualistisk
verklighetsuppfattning. Han föreslår, exempelvis, i Body Politics att kyrkan är kallad till en läsning av världens
historia, där den moderna världen
(kontexten) är en underindelning av evangeliets vision för världen och inte
tvärtom! Yoder menar därför att kyrkan kan tillåta sig att utgå ifrån
evangeliets konceptvärld (paradigm) i sig själv och sedan arbeta sig utåt,
istället för att börja med ”världen där ute” eller ”… (someone else´s definition of ´the nature of
things´) and then trying to place the call of God within it.” Men eftersom evangeliets paradigm
förkroppsligas i och av Jesus Kristus vars epicentrum ligger i korsfästelsens
icke-våldsliga karaktär innebär detta att ingen öppning ges för tvång. Kyrkan
kan inte undanhålla någon de goda nyheterna (politiskt eller personligt), men
ingen måste ta emot, tro på eller
lyda dem.
Detta är den delvisa sanning vi
möter till exempel i luthersk tvåregementeslära, där världen har sitt
styressätt utan direkt inflytande av evangeliet, eftersom evangeliet inte är
till för att styra världen. Luther menade
att vi måste söka efter ”politisk” vägledning på annat håll än i det man menade
var det rena evangeliet, vars epicentrum var Guds nådeserbjudande till den
enskilde syndaren. Ett rimligare, mer holistiskt, sätt att förklara evangeliets
politiska karaktär, enligt Yoder, är att kyrkan tjänar världen, men är inte
kallad att styra den. Tjänandet, uttryckt genom efterföljelse och därmed i praktiker, som de som beskrivs i Body Politics, är det sätt på vilket
kyrkan deltar i Guds styre av världen. Detta deltagande i Guds styre kan mycket
väl leda till lidande. Sådan är karaktären av det icke-våldsliga och
icke-tvingande styre som görs historiskt synligt i Jesus Kristus. Samtliga
beskrivna praktiker (sakrament) bär detta karaktärsdrag vilket ger oss Yoders
beskrivning av kyrkan som ett konungsligt
offerprästadöme.
Här märks ännu ett tydligt radikalreformatoriskt drag hos Yoder i det
att en sådan teologi utgör ett radikalt alternativ till en konstantinsk kyrko- och historiesyn, där kyrkan på ett eller annat
sätt är sammankopplad med samhället i övrigt på ett sätt som tvingar kyrkan att
tona ner det normativa i kristusefterföljelsen på många områden och placerar
henne i en position av makt, ”ansvar för samhällets bästa” och kontroll över
historien som var främmande för Jesus. Att däremot, som Jesus, inta en position där kyrkan inte har makten, ”ansvar”
för samhällets bästa utveckling eller ”kontroll” i eller över utgången av ett
givet historiskt skeende, ger kyrkan frihet till radikal Kristusefterföljelse
och kreativitet i sina praktiker, framförallt friheten från att behöva bruka
tvång och våld. I Yoders argumentation blir lärjungarnas pacifism det
yttersta tecknet på detta eftersom korset är modellen för hur kristna relaterar
effektivt till andra i världen. Tjänande är det som ersätter tvingande.
Det är kyrkans uppgift att tjäna och agera förebildande i relation till den omgivande världen, som den deltar i, men inte att bestämma målet med, eller resultatet av, vissa typer av beteenden, eller med Yoders egna ord i The Priestly Kingdom (1984). ”If we want something not to happen we can declare it a crime, we can punish it when it does happen… If we want something to happen, we can make it an obligation or reward it”. När detta skett genom historien så har kyrkans etik blivit för teleologisk (målorienterad) och tenderande till kompromiss eller tvång, samt skapat ett skiljande av särskilt bindande regler (religio) för de ”religiösa” i förhållande till ”vanliga kristna”. Betoningen på efterföljelse blir alltså mindre ”allmän”. Yoder beskriver detta som en ”… evolution (that) retraces the path of the dominant thought of Christendom… charting the… changes in social thought which derive logically and historically from the churches acceptance of a position of social dominance”. Denna acceptans (konstantinism) består på många vis som tankemönster även långt efter att kyrkan tappat sin politiska majoritetsposition i vår kultur.
