Påskdagens vägval

Ännu en bekant berättelse, några tankar och frågor...

"När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: "Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?"


Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta.

Men han sade till dem: "Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: 'Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.'

Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda."

---

De äldsta bevarade verisonerna av Markusevangeliet slutar så här... med några kvinnor som springer ifrån en tom grav, rädda och rejält förvirrade. Varför slutar man en berättelse så öppet? Ska inte denna berättelse (med adress till gemenskaper av Jesuslärjungar) ge de första åhörarna (för detta var till för högläsning) och den nutida läsaren ett tydligt och trovärdigt textbevis för uppståndelsen?

Markus berättelse är klurig och full av öppningar rakt igenom. Så också här. (om vi nu bortser från det senare tillagda slutet som nu är en del av hans text!).

Jag tror att en poäng är denna:

De som följer Jesus nära (vilket dessa kvinnor gjort) gör det alltid med ett drag av osäkerhet och förvirring! Lärjungaskap har inget med bergsäkerhet, eller modernismens absoluta och mätbara "sanningar" att göra. Lärjungaskap bär livets kluvenhet och mänsklig svaghet i samma väska som målmedvetenhet och uthållighet. (För detta handlar heller inte om det postmodernas övergivande av "målet" och "meningen")

Därför vet vi som läser Markus text i efterhand också att dessa kvinnor (och de andra lärjungarna) formar embryot på en rörelse som snart krossar barriärer mellan kön, klass, ras och generation och som än idag fortsätter att göra det. Kvinnorna som sprang iväg från graven i förvirring och rädsla och som i sin fruktan blir tysta, är samma kvinnor som sedan följer den unge mannens råd att gå och berätta.

Denna spänning finns inbyggd i lärjungaskap.

Hittar du andra poänger som jag inte tagit med här?

Ett hoppfullt tecken

Måste bara få dela med mig av denna artikel om en anspråkslös, men ändå rik, hoppfull och utmanande form av mänsklig gemenskap som här fångas mitt i livet i ett samtal/en intervju i Dagen.


Den har några år på nacken, men är minst lika relevant idag.

Långfredagens vägval

En bekant (?) berättelse, några tankar och frågor...

Medan (Jesus) ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom.
Jesus sade till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?"

När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: "Herre, skall vi ta till våra svärd?" Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.
Men då sade Jesus: "Nu räcker det!" Och han rörde vid mannens öra och läkte honom.

Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: "Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten."

---

På långfredagen närmar vi oss den oundvikliga slutstationen för den som visat oss alla den bästa vägen att avväpna imperiets och maktinstitutionernas anspråk på att ge "fred och välstånd"... på sina villkor.
Jesus arresteras som en "rövare", en brottsling som stört den allmänna ordningen och lugnet - pax romana.

Alla imperier genom hela historien har använt samma språk av "fred och välstånd... så länge det är på våra villkor!" Den som går emot det får smaka på imperiets ovilja, smutskastning och i värsta fall... våld - det yttersta maktspråket - som till och med används under det höga syftet att "skapa fred" (t.ex det s.k förebyggande kriget).

Det romerska imperiets straffredskap för de som gjorde uppror och störde pax romana var korset.
Jesus hamnade på detta våldsamma tortyr/dödsredskap för att han valde bort våldet, ett alternativ inte ens hans lärjungar stod ut med när mobben kom för att hämta honom. Svärdet - våldets makt - skär rätt igenom också de som följer honom.

Vilken väg ska vi gå?

Vilket sätt är det bästa för att avväpna de nutida "imperiernas" anspråk på våra liv idag? (fyll själv i vad du ser som "imperierna" idag - det med anspråk på våra pengar, vår tid och vår uppmärksamhet)


De frågorna, bland många andra som inte fick synas just här, ställer långfredagen till mig.

Att lägga rätt grund - Parafras

Jag hittade en post på bloggen för ledarskaps och församlingsväxtkonferensen "United Open", som gav några tips om vilka ekonomiska prioriteringar som är viktiga vid församlingsplantering.

Jag tyckte den var värd att kommentera, så jag gjorde det genom att göra en parafras på inlägget på min engelskspråkiga blogg. (Ursprungsinlägget var på engelska!)

Blogginlägget från United Open hittar du här.
Min parafras hittar du här.


Kommentera gärna!

Finns det alternativ till myten om brist?

Varför inte börja med att snacka om pengar?

I den text som kallas Matteusevangeliet citeras Jesus så här:

”- Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl… där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara…” ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” ”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna” (Matt. 6:20-21, 24-25)

Här verkar alternativet till att ”tjäna mammon/lyda dollarn” vara en enkel, men uppenbarligen svårvunnen, tillit till att det finns tillräckligt med mat, dricka och kläder.

Jesus förnyar här fundamentet till ett radikalt alternativ till en myt som gisslat mänsklig tillvaro genom hela historien – Myten om brist! Att det inte finns tillräckligt med mat, dricka, husrum, livsrum åt alla. Eller… Myten om att mitt, min stams, min familjs, mitt folks, mitt företags eller mitt partis livsrum eller resurser lever under hotet om att ta slut och att jag/vi därför behöver samla på oss och skydda det som är vårt (oavsett om det är marknadsandelar, popularitet, mat, pengar, eller husrum i generell mening).

I den myten blir generositet en ovanlig lyx och gästfrihet ett tungt ok. Med en sådan hållning till livet ligger inte bekymren för den egna försörjningen långt ifrån misstänksamhet, avund och våld gentemot andra. När myten om brist får styra ekonomiska kalkyler på det personliga, familjära, nationella eller internationella planet, så blir resultatet inte rättvisa utan den ångestfyllda och rastlösa konsumtionslivsstil som djupt präglar västvärlden och som gisslar de fattiga. Rättvisa och kostsam miljöpolitik blir något blir något man ägnar sig åt om konjunkturkurvorna är positiva.

Det Jesus säger kan verka bräckligt, men är rotat i en utmanande sanning (teologiskt såväl som ”politiskt”);

Det finns tillräckligt!

Det är ett i grunden ekonomiskt statement rotat i den historia som Jesus såg som sin. Det radikala alternativet som Jesus förnyar är inte så mycket en lära, ett manifest eller resultatet av en genomarbetad utredning, som just en historia:

Historien om hur Gud skapar och är nöjd, för han ser hur det han gjort räcker till – jordmåner och produktionsmedel.
Historien om hur Israel, en trasig och förtryckt folkspillra - förs ut ur faraos ekonomiska och sociala förtryck (präglat av myten om brist) ut i en öken där de måste lita på att den mat som de förses med räcker (inget samlande tillåts!). I denna öken formas de över tid till ett alternativt folk – ett sociologiskt experiment – som ska vara ett radikalt alternativ till Faraos imperiefasoner.

Det är sorgligt nog också en historia om hur de befriade såsmåningom själva blir bofasta, måste ta ställning till realpolitik, på många sätt misslyckas att förvalta sitt radikala uppdrag att vara en annorlunda ekonomi och själv förfaller till ängsligt samlande vilket ofelbart leder till att de svagaste lider. Myten om brist är stark.

Någon måste tala sanning.

Någon måste påminna om drömmen, det radikala uppdraget, så profeternas – sanningssägarnas - röster hörs snart: ”Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!” … ”Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.” (Jes. 58:6-10)

”Sanning” uttryckt som radikal fördelningspolitik kanske? Bröd, husrum och kläder åt alla.

Ingen välgörenhet, utan generositet och utjämning. Detta förnyar Jesus i sitt liv och genom det han säger, som i princip är detta: ” – Samla era resurser (skatter) i det nya som är på väg (himlen) – i utjämningen, rättvisan, i de långsamma och besvärliga relationerna - och inse att du inte kan vara lojal med dollarn!”

Det Jesus säger är också rotat i praktik. Rotat i sätt att uttrycka det nya (generösa) mitt i det gamla. Berättelserna om hur några bröd och fiskar räcker till tusentals människor kanske bländar oss som teckenhändelser eller stöter bort oss som religiös hysteri (?), men de talar djupast sett om en tillit till att det som finns räcker och därför ska delas ut utan ängsligt sparande.

Problemet (eller bristen) är inte bristen på produktionsmedel eller livsutrymme, utan tycks snarare ligga i en brist på förståelse och tro att det som finns verkligen är tillräckligt för generositet och att det måste forma vårt handlande, inte oron att bli utan eller behovet av säkerhetsmarginaler. Jesu förvandlande initiativ, rotat i en förståelse av en generös Gud (”Faraos” opponent), är att omdirigera lärjungarnas uppmärksamhet till det nya Gud gör. Guds styre är på gång. Oroa er inte, säger Jesus. Sök först Guds styre och det nya livet, präglat av Guds rätt och rättvisa som hör till det, så kommer det att finnas mat, dricka och kläder och framförallt - generositet.

Den alternativa förståelsen som Jesus förnyar liknar den amerikanske teologen Walter Brueggemann vid ett ”uttåg från myten om brist”. De som följer Jesus behärskas inte av den, och är därför fria att leva generösa liv, nöjda med det nödvändiga. Så sänder Jesus också lärjungarna att berätta och uttrycka den här nya verkligheten för sin omgivning med ett minimum av packning och en uppmaning om tillit till den generöse guden för sin försörjning.

Så jag undrar:

Hur kan detta uttryckas idag?
Har du erfarenheter att dela med dig av?
Hur kan myten om brist punkteras och utmanas genom att människor väljer att vara alternativ?