I julnattens gudstjänst påminns jag om det självklara; Jesaja bok är både klarsynt och hoppfull!
"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt." (Jes. 9:1-7)
I landområdet där fredsfursten föddes, och inte bara där och inte bara i öppet krig, bärs fortfarande stridens stövlar och blodfläckade mantlar. Från mina kollegor i Christian Peacemaker Teams i Hebron (Västbanken) kommer t.ex denna rapport några dagar innan jul.
Min julhälsning får därför bli denna;
Sätt dig/er bekvämt i en stol och meditera över Jesaja text. Låt den läsa dig. Läs sedan CPT:s rapport om våldets vardag och ställ dig frågan; Var placerar Jesajas (och evangeliets) berättelse om fredsriket och fredsfursten dig i förhållande till världens våldsamma historia? Vem gör julens budskap dig till?
