Visar inlägg med etikett lärjungaskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lärjungaskap. Visa alla inlägg

fredag 26 augusti 2011

Anteckningar från Hebron 5 – Uppdatering från marginalen

Den senaste veckan har varit fylld med saker att göra. Detta och intensiva samtal, internt och med lokala partners, om teamets situation, identitet och framtid har givit upphov till mycket reflektion. Sådan tar tid och jag återkommer till detta i framtida anteckningar härifrån. Jag vill ändå ge en förnyad inblick i vardagen här nere med axplock från den senaste veckan och några osorterade tankar. 

Efter förra veckans attentat på väg 12 nära Eilat - då 8 israeler dödades - och påföljande Israeliska aktioner i Gaza (och motaktioner in i Israel) fruktade vi att påföljder skulle märkas också här i Hebron. Tendensen är att Israelisk militär och polis gör ett brett kollektivt anslag i samband med incidenter som dessa. Anslag som tyvärr drabbar många oskyldiga. I detta fall infriades våra farhågor genom massaresteringar här under helgen. Arresteringarna var officiellt kopplade till att hitta folk med kopplingar till attentaten nära Eilat, men många som greps var politiska aktivister d.v.s sådana som kan “skapa problem” nu när ännu en omröstning om en själsvtändig palestinsk stat ska upp i FN om några veckor. Inofficiellt går det alltså att peka på positiva sidoeffekter för “säkerheten” i området. (eller om man vill; hämningar för yttrandefriheten)

I Hebron och de kringliggande områdena greps enligt de källor vi har sammanlagt ca 100-130 palestinska män. En av dem var en känd aktivist i militanta Hamas. Sent kvällen därpå var vi på väg hem i en taxi och mötte en konvoj med 12 israeliska militärfordon. Vi förstod senare att de var på väg till den arresterade mannens hem. Han hade erkänt att där fanns sprängmedel och militären detonerade dessa inne i huset som blev totalförstört. När vi sedan steg ur taxin några kvarter från där vi bor så kom soldater ut ur den gamla suqen (handelsgatan) där vi också bor. Deras besök därinne har varit sällsynta under ramadan. Enligt de vi mötte på vägen till vår lägenhet hade soldaterna en liten stund tidigare gjort tre arresteringar i våra kvarter. 

Det är idag sista fredagen i ramadan och en särskilt helig dag i Islam vilket innebär många på väg till bön, vilket i sin tur innebär fler soldater och militärpoliser, vilket i sin tur innebär fler som får sina id kollade och en högre stress och irritationsfaktor som är mycket påtaglig. En soldat jag talade med idag under vår middagspatrull på gatorna kring moske’n uttryckte detta mycket tydligt – först med sitt kroppsspråk och sedan när han tilltalade oss. I vårt samtal framgick det att han ansåg att vår närvaro där inte hjälpte och att vi var okunniga om situationen. Han menade att sådana som vi (internationella) minsann aldrig fotograferar eller filmar när de får sten kastat på sig eller utsätts för övergrepp från palestinier. Ansvarsfrågan gällande våldet i området lade han helt över på palestinierna. 

Sedan levererade han den klassiska frågan; ”- Vad föreslår ni att vi ska göra för att lösa detta då?” och menade att vi skulle ta och skriva till hans regering om vi hade lösningen.

Vi försökte övertyga honom om att vår närvaro här handlar om att bidra till stabilitet och långsiktig lösning (det är därför vi siktar på att dokumentera alla övergrepp mot mänskliga rättigheter vi ser), men att det samtidigt är omöjligt för oss att se allt och vara överallt och det är främmande för vårt mandat att ”ha en lösning på situationen”. Vår närvaro och vårt arbete är “bits and pieces” och ad hoc. Det är vidare “mission och vittnesbörd” i en främmande miljö där det vi kan göra är att möta grannen som är annorlunda och tala sanning till honom om det som inte rimmar med Guds fredliga, rättvisa och försonade styre, så länge det sker med respekt och ödmjukhet.  Budbäraren är den som behöver vara ödmjuk, annars riskerar vi att i praktiken bekänna en Kristus som är sekundär i förhållande till vår vilja att ställa allt tillrätta och kontrollera historien - Karaktärsdrag som är mer kopplade till vår identitet som västerlänningar och delar av den – för tillfället – dominerande kulturen. Sist västerlänningar försökte ställa saker tillrätta och ta ansvar för historien här var när det brittiska mandatet upphörde 1948 och staten Israel skapades. Det vi ser här nu är till på många sätt frukter av det.

Vi gav i alla fall soldaten löftet att om vi skulle fortsätta göra vårt bästa för att dokumentera också övergrepp mot soldater. Jag är inte säker på att han nöjde sig med det, men vi var tvugna att fortsätta vår patrull. Vid nästa checkpoint hölls fjorton palestinska män kvar och kunde inte ta sig till fredagsbönen.

Frågan om att ta ansvar och ge garantier för att lösa situationen har alltid varit frestande för kristna, medvetna som vi är om att vi är sända (har ett uppdrag) för att vara vittnen om Guds fredliga rike och om Jesus som historiens centrum. Att inte utnyttja vår kulturella dominans för att nå dessa ”goda syften” (det kristna stuvar in i händelsen ”frälsning”) eller att dras in i ett triumfalistiskt sätt att förstå den sändningen (uppdraget) är svårt. I den här miljön - där kristna är en så uppenbar minoritet och västerlänningar och västerländsk kultur inte dominerande – finns ändå andra möjligheter för oss att tvingas till ödmjukhet och förstå vad det innebär att vara sänd. För allvarligt talat; ett nyktert sätt att se på vårt arbete här är att det nästan inte gör någon skillnad. Det är – i stort sett – ineffektivt. Kanske är det så det ska vara? Kanske hittar vi vår identitet som efterföljare till den korsfäste där? Kanske kan vi hitta ödmjukheten som låter oss möta palestinier, soldater och bosättare som ”grannar” där?

Den tematiken, för den hänger ihop med teamets förändringsprocess som jag nämnde i början, återkommer jag alltså till i framtida texter. 

Nu däremot är det dags att skura golven och sedan ska jag göra glasyr till en glutenfri limekaka jag bakade igår. Att leva och göra det enkla är ibland det enda vi kan göra... och gillar man kakor (som jag) så är det inte det sämsta!




tisdag 9 augusti 2011

Anteckningar från Hebron 2 - Bonhoeffer och medlidandet

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"


Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 
Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.



söndag 23 mars 2008

Påskdagens vägval

Ännu en bekant berättelse, några tankar och frågor...

"När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: "Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?"


Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta.

Men han sade till dem: "Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: 'Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.'

Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda."

---

De äldsta bevarade verisonerna av Markusevangeliet slutar så här... med några kvinnor som springer ifrån en tom grav, rädda och rejält förvirrade. Varför slutar man en berättelse så öppet? Ska inte denna berättelse (med adress till gemenskaper av Jesuslärjungar) ge de första åhörarna (för detta var till för högläsning) och den nutida läsaren ett tydligt och trovärdigt textbevis för uppståndelsen?

Markus berättelse är klurig och full av öppningar rakt igenom. Så också här. (om vi nu bortser från det senare tillagda slutet som nu är en del av hans text!).

Jag tror att en poäng är denna:

De som följer Jesus nära (vilket dessa kvinnor gjort) gör det alltid med ett drag av osäkerhet och förvirring! Lärjungaskap har inget med bergsäkerhet, eller modernismens absoluta och mätbara "sanningar" att göra. Lärjungaskap bär livets kluvenhet och mänsklig svaghet i samma väska som målmedvetenhet och uthållighet. (För detta handlar heller inte om det postmodernas övergivande av "målet" och "meningen")

Därför vet vi som läser Markus text i efterhand också att dessa kvinnor (och de andra lärjungarna) formar embryot på en rörelse som snart krossar barriärer mellan kön, klass, ras och generation och som än idag fortsätter att göra det. Kvinnorna som sprang iväg från graven i förvirring och rädsla och som i sin fruktan blir tysta, är samma kvinnor som sedan följer den unge mannens råd att gå och berätta.

Denna spänning finns inbyggd i lärjungaskap.

Hittar du andra poänger som jag inte tagit med här?

tisdag 18 mars 2008

Att lägga rätt grund - Parafras

Jag hittade en post på bloggen för ledarskaps och församlingsväxtkonferensen "United Open", som gav några tips om vilka ekonomiska prioriteringar som är viktiga vid församlingsplantering.

Jag tyckte den var värd att kommentera, så jag gjorde det genom att göra en parafras på inlägget på min engelskspråkiga blogg. (Ursprungsinlägget var på engelska!)

Blogginlägget från United Open hittar du här.
Min parafras hittar du här.


Kommentera gärna!


söndag 16 mars 2008

Finns det alternativ till myten om brist?

Varför inte börja med att snacka om pengar?

I den text som kallas Matteusevangeliet citeras Jesus så här:

”- Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl… där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara…” ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” ”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna” (Matt. 6:20-21, 24-25)

Här verkar alternativet till att ”tjäna mammon/lyda dollarn” vara en enkel, men uppenbarligen svårvunnen, tillit till att det finns tillräckligt med mat, dricka och kläder.

Jesus förnyar här fundamentet till ett radikalt alternativ till en myt som gisslat mänsklig tillvaro genom hela historien – Myten om brist! Att det inte finns tillräckligt med mat, dricka, husrum, livsrum åt alla. Eller… Myten om att mitt, min stams, min familjs, mitt folks, mitt företags eller mitt partis livsrum eller resurser lever under hotet om att ta slut och att jag/vi därför behöver samla på oss och skydda det som är vårt (oavsett om det är marknadsandelar, popularitet, mat, pengar, eller husrum i generell mening).

I den myten blir generositet en ovanlig lyx och gästfrihet ett tungt ok. Med en sådan hållning till livet ligger inte bekymren för den egna försörjningen långt ifrån misstänksamhet, avund och våld gentemot andra. När myten om brist får styra ekonomiska kalkyler på det personliga, familjära, nationella eller internationella planet, så blir resultatet inte rättvisa utan den ångestfyllda och rastlösa konsumtionslivsstil som djupt präglar västvärlden och som gisslar de fattiga. Rättvisa och kostsam miljöpolitik blir något blir något man ägnar sig åt om konjunkturkurvorna är positiva.

Det Jesus säger kan verka bräckligt, men är rotat i en utmanande sanning (teologiskt såväl som ”politiskt”);

Det finns tillräckligt!

Det är ett i grunden ekonomiskt statement rotat i den historia som Jesus såg som sin. Det radikala alternativet som Jesus förnyar är inte så mycket en lära, ett manifest eller resultatet av en genomarbetad utredning, som just en historia:

Historien om hur Gud skapar och är nöjd, för han ser hur det han gjort räcker till – jordmåner och produktionsmedel.
Historien om hur Israel, en trasig och förtryckt folkspillra - förs ut ur faraos ekonomiska och sociala förtryck (präglat av myten om brist) ut i en öken där de måste lita på att den mat som de förses med räcker (inget samlande tillåts!)
. I denna öken formas de över tid till ett alternativt folk – ett sociologiskt experiment – som ska vara ett radikalt alternativ till Faraos imperiefasoner.

Det är sorgligt nog också en historia om hur de befriade såsmåningom själva blir bofasta, måste ta ställning till realpolitik, på många sätt misslyckas att förvalta sitt radikala uppdrag att vara en annorlunda ekonomi och själv förfaller till ängsligt samlande vilket ofelbart leder till att de svagaste lider. Myten om brist är stark.

Någon måste tala sanning.

Någon måste påminna om drömmen, det radikala uppdraget, så profeternas – sanningssägarnas - röster hörs snart: ”Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!” … ”Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.” (Jes. 58:6-10)

”Sanning” uttryckt som radikal fördelningspolitik kanske? Bröd, husrum och kläder åt alla.
Ingen välgörenhet, utan generositet och utjämning. Detta förnyar Jesus i sitt liv och genom det han säger, som i princip är detta: ” – Samla era resurser (skatter) i det nya som är på väg (himlen) – i utjämningen, rättvisan, i de långsamma och besvärliga relationerna - och inse att du inte kan vara lojal med dollarn!”

Det Jesus säger är också rotat i praktik. Rotat i sätt att uttrycka det nya (generösa) mitt i det gamla. Berättelserna om hur några bröd och fiskar räcker till tusentals människor kanske bländar oss som teckenhändelser eller stöter bort oss som religiös hysteri (?), men de talar djupast sett om en tillit till att det som finns räcker och därför ska delas ut utan ängsligt sparande.

Problemet (eller bristen) är inte bristen på produktionsmedel eller livsutrymme, utan tycks snarare ligga i en brist på förståelse och tro att det som finns verkligen är tillräckligt för generositet och att det måste forma vårt handlande, inte oron att bli utan eller behovet av säkerhetsmarginaler. Jesu förvandlande initiativ, rotat i en förståelse av en generös Gud (”Faraos” opponent), är att omdirigera lärjungarnas uppmärksamhet till det nya Gud gör. Guds styre är på gång. Oroa er inte, säger Jesus. Sök först Guds styre och det nya livet, präglat av Guds rätt och rättvisa som hör till det, så kommer det att finnas mat, dricka och kläder och framförallt - generositet.

Den alternativa förståelsen som Jesus förnyar liknar den amerikanske teologen Walter Brueggemann vid ett ”uttåg från myten om brist”. De som följer Jesus behärskas inte av den, och är därför fria att leva generösa liv, nöjda med det nödvändiga. Så sänder Jesus också lärjungarna att berätta och uttrycka den här nya verkligheten för sin omgivning med ett minimum av packning och en uppmaning om tillit till den generöse guden för sin försörjning.

Så jag undrar:

Hur kan detta uttryckas idag?
Har du erfarenheter att dela med dig av?
Hur kan myten om brist punkteras och utmanas genom att människor väljer att vara alternativ?