Den senaste veckan har varit fylld med saker att göra. Detta och intensiva samtal, internt och med lokala partners, om teamets situation, identitet och framtid har givit upphov till mycket reflektion. Sådan tar tid och jag återkommer till detta i framtida anteckningar härifrån. Jag vill ändå ge en förnyad inblick i vardagen här nere med axplock från den senaste veckan och några osorterade tankar.
Efter förra veckans attentat på väg 12 nära Eilat - då 8 israeler dödades - och påföljande Israeliska aktioner i Gaza (och motaktioner in i Israel) fruktade vi att påföljder skulle märkas också här i Hebron. Tendensen är att Israelisk militär och polis gör ett brett kollektivt anslag i samband med incidenter som dessa. Anslag som tyvärr drabbar många oskyldiga. I detta fall infriades våra farhågor genom massaresteringar här under helgen. Arresteringarna var officiellt kopplade till att hitta folk med kopplingar till attentaten nära Eilat, men många som greps var politiska aktivister d.v.s sådana som kan “skapa problem” nu när ännu en omröstning om en själsvtändig palestinsk stat ska upp i FN om några veckor. Inofficiellt går det alltså att peka på positiva sidoeffekter för “säkerheten” i området. (eller om man vill; hämningar för yttrandefriheten)
I Hebron och de kringliggande områdena greps enligt de källor vi har sammanlagt ca 100-130 palestinska män. En av dem var en känd aktivist i militanta Hamas. Sent kvällen därpå var vi på väg hem i en taxi och mötte en konvoj med 12 israeliska militärfordon. Vi förstod senare att de var på väg till den arresterade mannens hem. Han hade erkänt att där fanns sprängmedel och militären detonerade dessa inne i huset som blev totalförstört. När vi sedan steg ur taxin några kvarter från där vi bor så kom soldater ut ur den gamla suqen (handelsgatan) där vi också bor. Deras besök därinne har varit sällsynta under ramadan. Enligt de vi mötte på vägen till vår lägenhet hade soldaterna en liten stund tidigare gjort tre arresteringar i våra kvarter.
Det är idag sista fredagen i ramadan och en särskilt helig dag i Islam vilket innebär många på väg till bön, vilket i sin tur innebär fler soldater och militärpoliser, vilket i sin tur innebär fler som får sina id kollade och en högre stress och irritationsfaktor som är mycket påtaglig. En soldat jag talade med idag under vår middagspatrull på gatorna kring moske’n uttryckte detta mycket tydligt – först med sitt kroppsspråk och sedan när han tilltalade oss. I vårt samtal framgick det att han ansåg att vår närvaro där inte hjälpte och att vi var okunniga om situationen. Han menade att sådana som vi (internationella) minsann aldrig fotograferar eller filmar när de får sten kastat på sig eller utsätts för övergrepp från palestinier. Ansvarsfrågan gällande våldet i området lade han helt över på palestinierna.
Sedan levererade han den klassiska frågan; ”- Vad föreslår ni att vi ska göra för att lösa detta då?” och menade att vi skulle ta och skriva till hans regering om vi hade lösningen.
Vi försökte övertyga honom om att vår närvaro här handlar om att bidra till stabilitet och långsiktig lösning (det är därför vi siktar på att dokumentera alla övergrepp mot mänskliga rättigheter vi ser), men att det samtidigt är omöjligt för oss att se allt och vara överallt och det är främmande för vårt mandat att ”ha en lösning på situationen”. Vår närvaro och vårt arbete är “bits and pieces” och ad hoc. Det är vidare “mission och vittnesbörd” i en främmande miljö där det vi kan göra är att möta grannen som är annorlunda och tala sanning till honom om det som inte rimmar med Guds fredliga, rättvisa och försonade styre, så länge det sker med respekt och ödmjukhet. Budbäraren är den som behöver vara ödmjuk, annars riskerar vi att i praktiken bekänna en Kristus som är sekundär i förhållande till vår vilja att ställa allt tillrätta och kontrollera historien - Karaktärsdrag som är mer kopplade till vår identitet som västerlänningar och delar av den – för tillfället – dominerande kulturen. Sist västerlänningar försökte ställa saker tillrätta och ta ansvar för historien här var när det brittiska mandatet upphörde 1948 och staten Israel skapades. Det vi ser här nu är till på många sätt frukter av det.
Vi gav i alla fall soldaten löftet att om vi skulle fortsätta göra vårt bästa för att dokumentera också övergrepp mot soldater. Jag är inte säker på att han nöjde sig med det, men vi var tvugna att fortsätta vår patrull. Vid nästa checkpoint hölls fjorton palestinska män kvar och kunde inte ta sig till fredagsbönen.
Frågan om att ta ansvar och ge garantier för att lösa situationen har alltid varit frestande för kristna, medvetna som vi är om att vi är sända (har ett uppdrag) för att vara vittnen om Guds fredliga rike och om Jesus som historiens centrum. Att inte utnyttja vår kulturella dominans för att nå dessa ”goda syften” (det kristna stuvar in i händelsen ”frälsning”) eller att dras in i ett triumfalistiskt sätt att förstå den sändningen (uppdraget) är svårt. I den här miljön - där kristna är en så uppenbar minoritet och västerlänningar och västerländsk kultur inte dominerande – finns ändå andra möjligheter för oss att tvingas till ödmjukhet och förstå vad det innebär att vara sänd. För allvarligt talat; ett nyktert sätt att se på vårt arbete här är att det nästan inte gör någon skillnad. Det är – i stort sett – ineffektivt. Kanske är det så det ska vara? Kanske hittar vi vår identitet som efterföljare till den korsfäste där? Kanske kan vi hitta ödmjukheten som låter oss möta palestinier, soldater och bosättare som ”grannar” där?
Den tematiken, för den hänger ihop med teamets förändringsprocess som jag nämnde i början, återkommer jag alltså till i framtida texter.
Nu däremot är det dags att skura golven och sedan ska jag göra glasyr till en glutenfri limekaka jag bakade igår. Att leva och göra det enkla är ibland det enda vi kan göra... och gillar man kakor (som jag) så är det inte det sämsta!
