Anteckningar efter Hebron 1 - Checklistan

- Diarré: Check!

- Dimor: Check!

- Ramadan: Check!

- Iftar: Check!

- Makloubeh : Check!

- Bannor för att vi inte äter upp all mat vi serveras under iftar: Check!

- Baklavas: Check!

- Te med socker... Socker med te: Check!

- Arabiskt kaffe: Check!

- Vattenpipa efter iftar: Check!

- Fega svenska CPTare som inte röker vattenpipa: Check!!

- Arabiska såpor på tv: Check!

- Diarré... igen: Check!

- Vildhundar som sover på dagen och skäller på natten: Check!

- CPTare som vaknar 02.30 av påminnelsen om att Gud är den störste: Check!

- CPTare som jobbar på dagen, men inte kan sova under natten: Check!

- Judiska bosättare som langar sprit till unga palestinier: Check!

- Unga palestinier som är fulla under ramadan: Check... tyvärr!

- Unga palestinska pojkar som bjuder det glada tillropet "Welcome to Hebron": Check!

- Unga palestinska pojkar som driver en till vansinne med det glada tillropet "Welcome to Hebron" jämt och ständigt: Check!

- En absurd fixering hos ovanstående generation vid amerikansk "wrestling" och framförallt John Cena: Check!

- Lite mer diarré: Check!

- Omar Othmans "Yalla nihki arabic": Check!

- Kraftigt förbättrad arabiska: Check!

- Kycklingar som jagas in i vår lägenhet av unga busfrön: Check!

- Frågan "- Varför tror ni på tre gudar?": Check!

- En till omgång diarré: Check!

- Siktade protestanter i Jerusalems gamla stad med Jerusalemsyndromet: Check! (antal:1)

- En ljus Taybeh i Jerusalems gamla stad kvällen innan hemresa: Fetcheck!

Anteckningar från Hebron 7 - Eid al-Fitr och farliga leksaker

Igår inleddes Eid al-Fitr, de tre dagars festligheter som avslutar ramadan. Butikerna var stängda och under våra patruller möter vi uppklädda barn och vuxna på väg till och från släkt och vänner. Folk äter frukost eller lunchmåltider tillsammans efter fastan och gåvor delas ut. Sorgligt nog verkar en av de populäraste presenterna för barnen vara leksakspistoler vars projektiler inte är farliga, (om man inte har otur) men det rätt så irriterande att få vapen viftade i ansiktet av 5-åringar eller att behöva ducka för deras skottsalvor.

Kl 15.30 ringer telefonen i vårt kontor. Det är en kollega från Ekumeniska följeslagarprogrammet som observerat att soldater gått in i souqen där de håller fast och kroppsvisiterar unga pojkar och tonåringar. När vi kommer ner förs en grupp på 7-8 pojkar förbi oss och in på vår sidogata. Två soldater fattar post och hindrar oss från att följa efter. När jag frågar en av soldaterna varför de gör denna manöver får vi reda på att en palestinsk pojke avfyrat skott med - vad de utgår från är - en luftdriven leksakspistol mot en vaktpost. "- Idag är det en luftpistol. Imorgon är det riktiga kulor!" säger en av soldaterna. 

Efter ett par minuter släpps horden av pojkar och de går förbi oss småflinande. Soldaterna fortsätter vidare sammanbitet och tillsynes redo för en rejäl väpnad sammandrabbning. Vi följer dem en bit och observerar när de håller en till liten grupp av pojkar innan de vänder tillbaks mot sin förläggning ett kvarter från vår lägenhet.

En halvtimme senare ger vi oss ut på vår schemalagda eftermiddagspatrull i gamla staden. Vi hinner bara ett hundratal meter innan vi möter en pojke i souqen som säger att soldater har gripit några pojkar utanför militärförläggningen. När vi kommer dit blir vi upplysta om att soldaterna inte givit upp sin jakt på skyttar. Soldaterna håller fast sex småpojkar i åldrarna 6-9 år under misstanken att de utgör ett potentiellt hot mot soldaterna med sina leksaksvapen.

Situationen är givetvis absurd redan från början vilket de här bilderna jag tog visar med önskvärd tydlighet. På den andra av bilderna ser vi även de två militärpoliserna som dök upp för att noggrant undersöka pojkarnas leksaksvapen.

Men det stannar inte där. Under de 40 minuter som det hela pågår så samlas det en hel del folk, framförallt unga palestinier, vid platsen. Dessa ynglingar börjar klättra på stängslen till förläggningen och ropa förolämpningar till soldaterna vars respons är tvehågsen. Ibland hojtar de tillbaks till sina jämnåriga motparter på andra sidan. Ibland hötter de lite oengagerat med sina maskingevär. Det är ett skådespel! Det är inget roligt skådespel, även om jag kommer på mig själv med att le åt eländet. Vi ringer en av småpojkarnas pappor som lakoniskt svarar att; "- De släpps nog snart. De håller aldrig kvar så små barn!" 

Absurt var ordet! Absurt blir "normalt" när sammanhanget är som det är.

Så småningom släpps - självklart - småpojkarna. Skådespelet var över, för den här gången. En enda släkting fanns på plats för att möta dem denna familjehögtid.

Anteckningar från Hebron 6 - Begränsad rörlighet

Vi noterade idag att infarten till staden var begränsad och att den checkpoint folk måste igenom för att ta sig från gamla stadens suq till Ibraimimimoske'n idag var helt stängd av IDF. Sådana spontana, oannonserade avspärrningar händer oftast bara om det finns en hotbild av något slag. I detta fall är det troliga att det finns kopplingar till ett knivdåd utanför en nattklubb i Tel Aviv i går och nya raketattacker från Gaza in i Israel (Be'er Sheva).

Detta, kombinerat med att handeln avtar i gamla stadens suq när ramadan nu är inne i sin sista dag (imorgon är eid) gör att stämningen här är dämpad.

Allt detta, de annalkande palestinska valen och omröstningen i FN:s säkerhetsråd om erkännadet av en Palestinsk stat (med alla komplikationer det innebär), gör att vi förbereder oss på en oroligare tid ett tag framöver.

I detta sammanhang, denna livsmiljö, avslutar vi nu vår fasta. Förhoppningsvis har den inneburit ett klargörande av våra motiv och förnyat mod att vara närvarande här, oavsett vad som händer.

Anteckningar från Hebron 5 – Uppdatering från marginalen

Den senaste veckan har varit fylld med saker att göra. Detta och intensiva samtal, internt och med lokala partners, om teamets situation, identitet och framtid har givit upphov till mycket reflektion. Sådan tar tid och jag återkommer till detta i framtida anteckningar härifrån. Jag vill ändå ge en förnyad inblick i vardagen här nere med axplock från den senaste veckan och några osorterade tankar. 

Efter förra veckans attentat på väg 12 nära Eilat - då 8 israeler dödades - och påföljande Israeliska aktioner i Gaza (och motaktioner in i Israel) fruktade vi att påföljder skulle märkas också här i Hebron. Tendensen är att Israelisk militär och polis gör ett brett kollektivt anslag i samband med incidenter som dessa. Anslag som tyvärr drabbar många oskyldiga. I detta fall infriades våra farhågor genom massaresteringar här under helgen. Arresteringarna var officiellt kopplade till att hitta folk med kopplingar till attentaten nära Eilat, men många som greps var politiska aktivister d.v.s sådana som kan “skapa problem” nu när ännu en omröstning om en själsvtändig palestinsk stat ska upp i FN om några veckor. Inofficiellt går det alltså att peka på positiva sidoeffekter för “säkerheten” i området. (eller om man vill; hämningar för yttrandefriheten)

I Hebron och de kringliggande områdena greps enligt de källor vi har sammanlagt ca 100-130 palestinska män. En av dem var en känd aktivist i militanta Hamas. Sent kvällen därpå var vi på väg hem i en taxi och mötte en konvoj med 12 israeliska militärfordon. Vi förstod senare att de var på väg till den arresterade mannens hem. Han hade erkänt att där fanns sprängmedel och militären detonerade dessa inne i huset som blev totalförstört. När vi sedan steg ur taxin några kvarter från där vi bor så kom soldater ut ur den gamla suqen (handelsgatan) där vi också bor. Deras besök därinne har varit sällsynta under ramadan. Enligt de vi mötte på vägen till vår lägenhet hade soldaterna en liten stund tidigare gjort tre arresteringar i våra kvarter. 

Det är idag sista fredagen i ramadan och en särskilt helig dag i Islam vilket innebär många på väg till bön, vilket i sin tur innebär fler soldater och militärpoliser, vilket i sin tur innebär fler som får sina id kollade och en högre stress och irritationsfaktor som är mycket påtaglig. En soldat jag talade med idag under vår middagspatrull på gatorna kring moske’n uttryckte detta mycket tydligt – först med sitt kroppsspråk och sedan när han tilltalade oss. I vårt samtal framgick det att han ansåg att vår närvaro där inte hjälpte och att vi var okunniga om situationen. Han menade att sådana som vi (internationella) minsann aldrig fotograferar eller filmar när de får sten kastat på sig eller utsätts för övergrepp från palestinier. Ansvarsfrågan gällande våldet i området lade han helt över på palestinierna. 

Sedan levererade han den klassiska frågan; ”- Vad föreslår ni att vi ska göra för att lösa detta då?” och menade att vi skulle ta och skriva till hans regering om vi hade lösningen.

Vi försökte övertyga honom om att vår närvaro här handlar om att bidra till stabilitet och långsiktig lösning (det är därför vi siktar på att dokumentera alla övergrepp mot mänskliga rättigheter vi ser), men att det samtidigt är omöjligt för oss att se allt och vara överallt och det är främmande för vårt mandat att ”ha en lösning på situationen”. Vår närvaro och vårt arbete är “bits and pieces” och ad hoc. Det är vidare “mission och vittnesbörd” i en främmande miljö där det vi kan göra är att möta grannen som är annorlunda och tala sanning till honom om det som inte rimmar med Guds fredliga, rättvisa och försonade styre, så länge det sker med respekt och ödmjukhet.  Budbäraren är den som behöver vara ödmjuk, annars riskerar vi att i praktiken bekänna en Kristus som är sekundär i förhållande till vår vilja att ställa allt tillrätta och kontrollera historien - Karaktärsdrag som är mer kopplade till vår identitet som västerlänningar och delar av den – för tillfället – dominerande kulturen. Sist västerlänningar försökte ställa saker tillrätta och ta ansvar för historien här var när det brittiska mandatet upphörde 1948 och staten Israel skapades. Det vi ser här nu är till på många sätt frukter av det.

Vi gav i alla fall soldaten löftet att om vi skulle fortsätta göra vårt bästa för att dokumentera också övergrepp mot soldater. Jag är inte säker på att han nöjde sig med det, men vi var tvugna att fortsätta vår patrull. Vid nästa checkpoint hölls fjorton palestinska män kvar och kunde inte ta sig till fredagsbönen.

Frågan om att ta ansvar och ge garantier för att lösa situationen har alltid varit frestande för kristna, medvetna som vi är om att vi är sända (har ett uppdrag) för att vara vittnen om Guds fredliga rike och om Jesus som historiens centrum. Att inte utnyttja vår kulturella dominans för att nå dessa ”goda syften” (det kristna stuvar in i händelsen ”frälsning”) eller att dras in i ett triumfalistiskt sätt att förstå den sändningen (uppdraget) är svårt. I den här miljön - där kristna är en så uppenbar minoritet och västerlänningar och västerländsk kultur inte dominerande – finns ändå andra möjligheter för oss att tvingas till ödmjukhet och förstå vad det innebär att vara sänd. För allvarligt talat; ett nyktert sätt att se på vårt arbete här är att det nästan inte gör någon skillnad. Det är – i stort sett – ineffektivt. Kanske är det så det ska vara? Kanske hittar vi vår identitet som efterföljare till den korsfäste där? Kanske kan vi hitta ödmjukheten som låter oss möta palestinier, soldater och bosättare som ”grannar” där?

Den tematiken, för den hänger ihop med teamets förändringsprocess som jag nämnde i början, återkommer jag alltså till i framtida texter. 

Nu däremot är det dags att skura golven och sedan ska jag göra glasyr till en glutenfri limekaka jag bakade igår. Att leva och göra det enkla är ibland det enda vi kan göra... och gillar man kakor (som jag) så är det inte det sämsta!

Anteckningar från Hebron 4 - Ökad aktivitet och frågan om vem som är vår nästa

Efter en relativt (i ordets rätta bemärkelse!) lugn inledning på min tid här så har aktiviteten tyvärr tilltagit under de senaste dagarna. Här är ett på många sätt oroande axplock av vad vi bevittnat.

- För fyra år sedan hade en palestinsk familj precis byggt färdigt en fastighet i Al Jabberi området, nära bosättningen Kiryat Arba i sydöstra Hebron. Innan de hann flytta in ockuperades huset av bosättare och sedan dess har en rättsprocess pågått. För ett par dagar sedan fick vi en uppmaning av Hebron rehabilitation committee att dokumentera nya avspärrningar som IDF satt upp i Al Jabberi. Som palestinier löper de stor risk att arresteras om de själva går dit. När vi kom på plats såg vi att det var det tidigare nämnda huset som nu fick sina påfarter avspärrade av betongblock. Vi tog våra kort och frågade soldaterna som arbetade med att lasta av betongblock framför huset vad som pågick och varför. Vi fick då svaret att "det är komplicerat" samt att detta nu var militärt område.


- Kvällen innan detta ringde Noah Al-Jarabi, en herde med sina getter i Bani Na'im dalen öster om Hebron. Vid halvsju-tiden hade sex jeepar från IDF stannat på vägen vid dalen och ropat till honom att sluta upp med det han gjorde och komma dit. Noah kunde inte avbryta sitt arbete (han mjölkade) och meddelade detta. Soldaterna avancerade då mot honom, hans två söner (9 och 11 år gamla) och gethjorden och öppnade eld. I paniken trampas två getter ihjäl. Noah flyr från området och efter ha blivit utfrågade av soldaterna tar sig sönerna till sin farbror vars gård ligger i närheten.
På morgonen dagen efter möter vi upp med Noah och hans söner för att dokumentera det hela och höra hans historia. Vår rapport om incidenten finns att läsa här.


- Vi har inte bara dokumenterat nya avspärrningar. Hebron rehabilitation committee har även bett oss dokumentera nya byggnationer på mark ockuperad av bosättare. Vid bosättningen Beit Haddassah har en en stor cementbänk/soffa dykt upp. När vi under en eftermiddagspatrull gick förbi där för att ta några bilder bromsade omdelbart en bil in. En bosättare (en man i fyrtiofemårsåldern) rusade ut och undrade vad vi gjorde där. Han tog upp sin telefon och ringde, uppenbarligen mycket upprörd, någon om att CPT var där. Han vinkade på en soldat som fanns ett hundratal meter bort och riktade sedan in sig på mig. Den kombinerade effekten av att min kollega Joe gick emellan och att soldaten började röra sig mot oss gjorde att han lugnade ner sig något. Annars hade han nog försökt ta kameran av mig.


Allt detta landade känslomässigt hos oss vid vår samlande andakt i morse. Andakten hade temat "Neighbourliness" och innehöll läsningar ur Koranen (sura 4:36) och Lukasevangeliet (Den barmhärtige samariten) som bägge handlar om att vara någons (inte minst främlingens) nästa, om grannsämja och gemenskap. När dessa texter sattes in i de senaste dagarnas sammanhang (som sorgligt nog bara uttrycker sakernas pågående tillstånd här) så blev vi tysta. Jag grät.

Att verkligen vara här är att ständigt leva i detta sammanhang. Ett sammanhang där främlingen endast undantagsvis blir någons nästa. Dessa undantag visar samtidigt att Guds rike aldrig är långt borta, även om det växer ur ett senapskorn. Dessa undantag är i Guds rike inga undantag. De är regeln. 

Gud ge mig friheten att leva efter den regeln!

Resan fortsätter.

Anteckningar från Hebron 3 - Fåglar i At Tuwani

Vi är nu ett par dagar i At Tuwani, en by i bergsbygden söder om Hebron och Yatta som har en fascinerande historia. (delvis behandlad tidigare i den här bloggen). Jag får återkomma till vad just de här dagarna innehållit, men lämnar här en ögonblicksbild från igår eftermiddag när vi just anlänt.

När jag står utanför CPT:s lilla hus (i mitten och längst till höger i bilden). Kommer en vit duva flygandes mot mig från den Israeliska bosättningen Ma'on  till, viker av och gör en cirkelrörelse tillbaks. (bosättningen ligger ca hundra meter bakom ryggen på fotografen här) När duvan landat tittar jag upp mot bosättningen och ser en skock svarta fåglar cirkla oroligt runt en stycke mark däri. Troligtvis var någon ute med matrester eller andra sopor och de såg ett tillfälle till kalas.

Det som fångar mig är inte så mycket "vit fågel - svart fågel" symboliken som fåglarnas rörelser. Duvans rörelse tycktes ta in bosättningen och At tuwani i ett svep medan de svarta fåglarna hade fastnat i en rörelse fixerade på en sak.

Det är en talande bild av freds och försoningsarbete, som ofta handlar om att hjälpa antagonister att se mer än sin egen situation och att på så sätt kanske se sanningen om sin egen hållning, erkänna sin del (skuld) i konflikten och sedan söka sig mot upprättad relation där lögn och undanflykt inte längre låser parter fast vid att "cirkla runt samma fläck" av självupptagenhet och skuldbeläggande.

Anteckningar från Hebron 2 - Bonhoeffer och medlidandet

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.

Anteckningar från Hebron - Att anlända och att vara

Att anlända geografiskt är en sak. Att verkligen vara någon annanstans än den plats man rest ifrån en helt annan.

Min resa in hit till Hebron var - medvetet - långsam. Jag behöver tid på mig för att verkligen "komma fram". Att förflyttas från Köpenhamn till Tel Aviv på fyra timmar är något som ger mig mer själslig jetlag än något annat, så jag stannade en natt i Jerusalem för att låta just den jetlagen klinga ut i sin egen takt. Mycket riktigt - efter en dags trivsamt men ofukuserat strosande i Jerusalems gamla stad - så landade resan bort från trygg, invand miljö och bort från Anna i känslorna under kvällen. Det där tomrummet som skapas när man skiljs från den, det och de man älskar och är "hemma" i är svårt att låta bli att fylla med annat; sentimentalitet, dagdrömmar eller försök att ersätta dessa med de nya människor och den nya miljö man hamnat i, eller med "Gud". Sådana försök är fruktlösa. Gud snarare bevarar dessa tomrum öppna. Dietrich Bonhoeffers "Motstånd och underkastelse" är ett av mina resesällskap. I kapitlet som utgörs av brev till vännen Eberhard Bethkte skriver han om detta tomrum; "... så länge tomrummet förblir öppet, förenar det oss med varandra (och) hjälper oss därigenom att bevara vår ursprungliga gemenskap med varandra om också under smärta. Man bär det lyckliga förgångna inom sig inte som en bitter tagg utan som en dyrbar gåva", en "dold skatt" som man tar fram vid särskilda tillfällen.

Denna uppskattning för "hemma" och de människor som betyder mycket för mig som blir så akut som saknad och tomrum en sådan här gång är jag tacksam för. Den är en gåva... även om en månad känns långt just nu!

Sedan finns ju andra dimensioner i att anlända till den här delen av världen som är  problematiska:  Utöver passkontrollen så stoppades jag två gånger av säkerhetspersonal för utfrågning och vid ett tillfälle för avsidestagande för ett kort förhör och genomsökning av mina väskor. Detta - troligtvis - bara för att jag reste ensam som (relativt) ung man. Vanligtvis möter inte CPT:are sådan uppmärksamhet från flygplatspersonal förrän på vägen hem. (samma sak hände mig sist jag lämnade Ben Gurion flygplatsen, fast det tog ännu längre tid!) Jag hoppas jag gjort min bit nu! 

Mycket kan sägas om den rädsla och misstänksamhet som präglar nationen Israel på ett så speciellt sätt. (och mycket har sagts!) Här får det räcka med att säga att en nationalstat som uttrycker ett behov av "säkerhet" och "skydd" som nästan är patologiskt forfarande har en bit att gå för att skapa något annat än en skenbar fred. Som "anländande" blir upplevelsen av det behovet t.ex den jag mötte. Hur upplevelsen är för boende i det område där jag nu ska arbeta en månad (palestinier, judiska bosättare och i viss mån sådana som jag) kommer förhoppningsvis lysa igenom det som skrivs på den här bloggen den närmsta tiden. Kanske speglas till sist också  de rädslor och den fruktan för "den andre" som finns i mitt eget land också i dessa texter?

Slutligen anländer jag i Hebron och tas emot av Tim, Joe och Joel som tillsammans med Fatiyeh kommer att vara mina lärare, mentorer och arbetskamrater de närmsta veckorna. Välkomnandet blir kort. Presentationen sparas till middagen: Det är dags för förmiddagspatrull. Så sätter sig rytmen för dagarna här. Förmiddags, eftermiddags och kvällspatruller i den gamla stadskärnan varvas med möten med andra organisationer och lokala partners. De viktigaste mötena;  med folk i alla åldrar ute på gatorna - fyllda av livlig handel under ramadan - är fascinerande och samtidigt problematiska. När någon kan så lite arabiska som jag har, så är det svårt att verkligen möta människor och bygga relation. Att få tag i hälsningsfraser och enkel konversation är verkligen prioritet. De andra i teamet är mycket hjälpsamma, så jag hoppas kunna hanka mig fram hyfsat i slutet av min månad här.

Samtidigt; efter bara en dag här, så har jag under patrullerna sett soldater göra tveksamma fasthållanden av folk mitt på gatan och vid ett tilfälle sett en ung soldat som knuffade och sparkade en 10-12 årig palestinsk pojke vid en checkpoint. När vi frågade varför sade han att " - Han spottade på mig!" Ockupationens smärta och ansikten i en enda händelse, som obehagligt nog nästan verkar vardaglig, mondän! 

Jag hoppas på fler möjligheter till konstruktiva samtal också med soldaterna (bosättarna i det här området är tyvärr nästan ingen ide' att försöka med) för att vi inte ska falla in i att avpersonifiera också dem och göra dem till "något" och inte någon.

Ja, att anlända till en sådan här plats är en sak. Att verkligen vara här, det kommer att bli en helt annan sak. Resan har börjat!

Den vita gruppen i Suleimaniyah

Reformprotester, upplopp och oroligheter fortsätter i norra Irak. I Suleimaniyah finns en grupp från Christian Peacemaker Teams som för några dagar sedan lämnade denna hoppfulla rapport om de-eskalering av våld.

"The seventh day of anti-government protests in Suleimaniyah, Iraqi Kurdistan ended peacefully, today.  The "White Group," a non-violent group of citizens sympathetic to reform including actors, writers and lawyers, again deployed itself between the protesters and the security forces.  Towards the end of the protest, the group, together with other protesters, managed to avert a riot.  A small group of protesters sought to assault the soldiers and march on the KDP office, where security guards had opened fire on protesters last Thursday, killing at least two, and wounding dozens.  The White Group organized several human chains to prevent a confrontation with the military, and talked to the violent group to de-escalate the situation.  CPTers stood with the White Group today." 

(Från CPTnet)

Du hittar denna rapport inklusive ett filmklipp här.

Fotboll och brandbomber

Vill rikta er uppmärksamhet till Christian Peacemaker Teams svenska blogg där Daniel Fritzon lämnat denna text från sin nyligen genomförda resa på Västbanken.

Träning med CPT i London

Under tiden som jag befinner mig i London för träning med CPT, så kommer all min bloggverksamhet att finnas på den nystartade svenska CPT-bloggen.

Där delar jag, Linus Bengtsson och Inger Styrbjörn erfarenheter och reflektioner över det vi är med om.

At –Tuwani och icke-våldets ontologi

At Tuwani

Sydost om Hebron, med Yatta som närmsta större samhälle, ligger byn At Tuwani. Landskapet är kargt och torrt och trots att det ännu är tidigt på sommaren när min CPT delegation når byn, så rör sig färgskalan mer mellan brunt och sandfärgat än något annat.
På ett plan är det inget iögonfallande med byn eller omgivningarna. De som bor här är till större delen herdar eller jordbrukare i s.k torrjordbruk. (Årsnederbörden här i gränslandet till Juda öken är mycket sparsam).

Ett sådant liv följer - oftast - en bestämd och långsam rytm av tidiga morgnar, bön, frukost följt av arbete på fälten eller vandringar med fåren till betesområden. Mitt på dagen är det för varmt att arbeta, så då stannar all aktivitet av för att sedan återupptas först under sen eftermiddag. Vid tio - elva på kvällen är det tyst, så när som på gnäggande åsnor och skall från enstaka vildhundar. Vid tio - elva är det också mörkt. Byn får sin elektricitet från en dieselgenerator som är igång tre - fyra timmar per kväll.

På andra plan däremot är det mycket som är speciellt med At Tuwani. Det är förvisso sant att antagonism och våld bidrar till detta.

Mycket kan t.ex. sägas om hur närmiljön är potentiellt våldsam då grannarna - de judiska bosättarna i Ma´on och utposten Havat Ma´on - har som utgångspunkt i förhållandet till innevånarna i At Tuwani att de inte har rätt att bo där. Mycket kan därför också sägas om hur byborna och innevånarna i andra närliggande byar tidigare har förhållit sig till sina judiska grannar. Här och här finns filmer som berättar en del av den historien. Se dem gärna innan du går vidare i texten!

Mycket kan också sägas om hur ”rättvist” styrkeförhållandet egentligen är och med vilken ”rätt” bosättarna och utposterna finns där och hur bosättningarna etablerades. Men även om allt detta ligger som ett raster över det jag släpper fram i den här texten, så kommer jag inte att svänga in på den vägen, än mindre göra den till huvudled.

Varför?

För att innevånarna i At Tuwani själva har inlett - och tagit sig en bit på - resan på andra vägar än våldets huvudled och detta måste få styra den här texten! För att bättre förklara varför tillåter jag mig en omväg innan jag avslutningsvis återvänder till det specifika i At Tuwanis historia.

Våldets ontologi

Jag menar detta: Frestelsen att låta våldet och orättvisan diktera villkoren, också som här när en historia ska berättas, är stor. Som besökare till Västbanken var det lätt att överväldigas av all klagan, all uttryckt smärta från dem som drabbats hårt av våldet. All denna klagan gjorde att jag ibland reflexmässigt ville fly. Lämna rummet. Min upplevelse var att våldet dominerade livsrummet så kraftigt att jag fick existentiell andnöd!

Men oftast är det enda rimliga att klaga och sörja, för när vi identifierar orättvisan och våldet så måste vi först gråta över den innan vi kan tala om eller agera för förändring och rättvisa. Annars kan vi inte omfamna smärtan - döden som verkar i oss - och börja tala om hopp, än mindre leva hoppfullt.

Vår kultur - och nu lämnar jag i hermeneutiskt syfte mellanöstern för ett ögonblick - har dock stora problem med att acceptera och omfamna djup smärta, än mindre att uttrycka den genom klagan. Den typen av uttryck är bara knappt socialt accepterat, och ses som avsteg från det normala. Smärtan och klagan bryter nämligen lugnet genom att kräva vår uppmärksamhet, inte bara för att tala om att något är allvarligt fel just nu, utan än mer för att vi blir påminda om alltings ändlighet. Om vår ändlighet. Alltså att vi är dödliga!

Ett av vår kulturs stora trauman är att vi inte kan acceptera vår dödlighet och därför flyr vi gärna smärtans och dödens realitet, alltså det faktum att vi - och vår kultur - är ändliga! Rädslan för detta - om än subtil - gör att vi drar oss för det mest grundläggande: Att erkänna smärtan och att klaga, d.v.s. adressera orsaken till smärtan. Det tar helt enkelt för mycket energi och rubbar vår upplevelse av trygghet och stabilitet. Därför blir våldet inte kritiserat och adresseras inte, drabbas inte av klagan och i förlängningen av aktion, utan accepteras stumt som en del av det ”normala” och får alltså mer eller mindre ostört diktera våra liv.

Det våld vi flyr från genom att låtsas som om det inte finns blir, ironiskt nog, oändligt när vi inte accepterar vår egen ändlighet! Det var detta jag överväldigades av i At Tuwani och i mötet med många andra människors livsöden på Västbanken.

En annan läsning

Det kristna sättet att läsa tillvaron avslöjar dock denna våldets och antagonismens ontologi (våldet som grund i varandet) och sövande makt som i grunden en parodi på fred och generositet. I våra moderna nationalstater är grundförutsättningen (ontologin) att vi är fria individer i konkurrens och antagonism med varandra och att staten och dess institutioner ska hjälpa oss att lösa denna konflikt för att leva fredligt och generöst genom olika typer av ”kontrakt” (etiska regler, äktenskapsförord, anställningskontrakt, köpekontrakt, garantisedlar mm). Det moderna projektet - och nationalstaterna i det - blir dock aldrig mer än en parodi på den historia som blir synlig i världen genom det radikala brott mot våldets och antagonismens ontologi som blir synlig i Jesu historia, och efter honom i kyrkan.

Kyrkan är precis som Jesus "avväpnad" och omfamnar döden (korset) som en möjlig (trolig) konsekvens av våra livsval och och flyr den inte.

Kyrkan är precis som Jesus en hoppfull gemenskap (efter korset kommer uppståndelsen) som inte är tvungen att älska sina fiender, utan ser det som en hoppfull möjlighet att se "den andre" genom andra glasögon än konkurrensens, antagonismens (och till sist våldets).

Korset avslöjar alltså till sist våldet och avslöjar obarmhärtigt också det moderna projektet genom att som teologisk poäng och praktisk handling hävda att freden, icke-våldet och generositeten är mer grundläggande än våldet och antagonismen. Jesus tog sitt eget tal om att älska fiender och att vända andra kinden till på största allvar, och så förändras för alltid världen. Nu finns en alternativ historia och praktik och en alternativ gemenskap (kyrkan) av fred och generositet, på vilken staten bara är en parodi.

Därför kan en "avväpnad" kyrka mycket väl råka ut för våld eller antagonism, även i förment "sekulära" och "toleranta" samhällen. En sådan gemenskap sticker nämligen ut alltför mycket och bär genom sitt tal och sina handlingar alldeles för skarp kritik för ett "sekulärt" och värdeneutralt samhälle att tolerera.

Ett annat exempel därför, från vår egen miljö:

Vi sparar till pensionen i banker som investerar i företag som tillverkar vapen, trots att vi - utgår jag ifrån - ogillar det våld som vapnen ställer till med. Logistiken det kräver att klaga (skriva brev till banken) och än mindre att uttrycka och omfamna smärtan av att människor dör p.g.a ett sparande som jag ”tjänar” på, tar för mycket energi. Risken är för stor att våra liv krånglas till. Vi väljer tryggheten istället för osäkerheten i kritiken och den alternativa handlingen.

Samma sak gäller hur vi berättar vår historia och våra liv.

Oväntad vändpunkt

Och nu är vi tillbaks i At Tuwani, för historien om At Tuwani skulle för 15 år sedan också ha berättats annorlunda. Den berättelse vars intrig dikteras av våldet var också deras. De ägde den, eller rättare sagt: Den ägde dem!

Men nu håller alltså intrigen på att skrivas om och mötet med människorna i At Tuwani måste därför berättas genom en historia om icke-våld. För efter att gång på gång mött smärtan av att ständigt trakasseras av sina grannar utan större möjlighet till rättvisa, när klagan för stumma öron blivit vardagsmat och utvägen varit ”tryggheten” i att själv slå tillbaka eller att se sig själv som det eviga offret, så händer något som bryter cykeln av våld. Man har nått vägs ände. Till slut har man omfamnat smärtan och klagan kan nu uttryckas och omsättas i praktik på ett oväntat sätt.

Vad det är som händer? Något tragiskt och likafullt väntat, men med en oväntad utgång!

En äldre kvinna misshandlas i början av 2000-talet svårt av judiska bosättare och hennes son, Hafez, tänker;
” - Om jag reagerar med våld, vad blir egentligen resultatet?”… mer våld! Det är precis vad bosättarna vill. Det ger en ursäkt för nya ”säkerhetsåtgärder” (läs: ökad militär närvaro och slumpvisa husrannsakan)… och mer våld!

Detta är det som verkligen är speciellt med At Tuwani.

När Hafez själv berättar denna historia för oss i den besökande CPT delegationen markeras denna händelse som vändpunkten. Kort därefter samlas man till ett bymöte, med deltagande från arton andra mindre byar i närområdet. Efter konstruktiva samtal tar man konsensusbeslutet att hädanefter binda sig till icke-våld som taktik och livsval. Hädanefter blir alltså deras ”motstånd” helt enkelt att leva vidare - att skörda fälten, valla fåren, se till så att barnen från grannbyarna får eskort till byns skola förbi stundtals aggressiva bosättares stenkastning och verbala övergrepp.

Men de lever inte bara vidare ”som om” de var fria att bruka sitt land och valla sina får - Något som för tankarna till Rosa Parks förvandlande handling i 1950-talets segregerade USA eller dissidenterna i 1970-talets Tjeckoslovakien.

För sedan en tid utförs även träning i icke-våld i området och sedan 2004 finns också en ständig internationell närvaro i At Tuwani för att stödja praktiken av icke-våld och dokumentera övergrepp. (CPT och Operation Dove

). At Tuwani och de omgivande byarna är nu delar av en bräcklig, löst sammansatt - och tyvärr sällan uppmärksammad - rörelse av icke-vålds motstånd och försoningsarbete på Västbanken. En rörelse som innefattar såväl Palestinier som Israeler. Andra exempel är Tent Of Nations, som jag skriver om här, och ICAHD

Detta är häpnadsväckande!

Under detta hårda tryck och mitt i denna livssituation laddad med våld, nedärvd fiendskap och bitterhet formas vägvalet av ett konsensusbeslut om icke-våld! Detta är visserligen format i en miljö präglad av Islam, men visst speglar detta också något av den icke-våldets ontologi rotad i Jesus som texten anknöt till tidigare?

Avslutningsvis

Vi lämnas nu med frågor som måste forma vår praktik.

Vad gör vi i vår mer ”subtilt” (d.v.s. för oss svårdefinierbart) våldsamma kultur?

Vad gör en ”kristen” läsning av vår tillvaro och kultur med oss?

Vad säger At Tuwani som exempel?

Och om vi till sist lämnar förslagen och de subtila frågorna för ett ögonblick;

De vapentillverkande företag som Swedbank får fondavkastning av, exporterar till Israel och bidrar därmed till våldet i området. Just nu brottas jag därför som Jesusefterföljare, blivande CPT:are och småsparare med hur jag bäst agerar utifrån den vetskapen och mitt möte med människorna i At Tuwani.

Appendix

Som en aktualisering av, och appendix till, min tidigare blogg om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag hänvisar jag till följande:

Ikväll sände SVT Rapport detta reportage om intervjuer publicerade av Breaking The Silence med IDF soldater som tjänstgjorde under invasionen av Gaza (Operation Cast Lead) som inleddes i December 2008.

Läs mer här och här eller se originalreportaget från The Guardian här. Där möter vi även Yehuda som jag träffade i Jerusalem under min delegationsresa med CPT och vi hör också IDF:s taleskvinna ge respons till uppgifterna som redan orsakat debatt i Israel.

Mer om Operation Cast Lead läser du här och här (IDF:s egen analys).

Tent of Nations – En historia om icke-våld

Daoud Nassars farfar och farbror köpte en bit land 1916. 42 hektar fruktbar odlingsmark på en kulle 9 kilometer sydväst om Betlehem.

Daoud är själv utbildad jurist, vilket har varit till stor hjälp under den utdragna rättsprocess över dessa 42 hektar som han och hans familj nu varit indragen i med den Israeliska staten och judiska bosättare sedan 1991 – 18 år! Denna rättsprocess har uppmärksammats internationellt och fött fram projektet Tent of Nations.

Under ett besök som vi som delegation från Christian Peacemaker Teams gjorde till familjen Nassars kulle berättade Daoud historien om rättsprocessen, om Tent of Nations och det de står som symboler för;

- Rätten till ett hem
- Den långsamt urholkande, uttröttande, utnötande kraften i ockupationen och i den onda cykeln av våld och trakasserier från de judiska bosättarna
- Det kreativa icke-våldet som motstånd och Jesusefterföljelse
- Skillnaden mellan hopp och optimism

Rätten till ett hem

När Daouds farfar flyttade till kullen 1916 så gjorde han i ordning en grotta för sig själv och familjen att leva i. En grotta som han levde hela sitt liv i trots att sönerna snart byggde hus på marken. Den grottan – och fler grottor på området - har fått ett starkt symbolvärde idag. Mer om detta längre fram.

Det officiella ägarbevis som Nasserfamiljen hade på sin mark utfärdades inte längre av staten Israel utanför städerna efter sexdagarskriget 1967. Utan ett sådant bevis riskerar byggnader rivas och land konfiskeras av staten. Merparten av de palestinska familjerna på Västbanken var då, och är fortfarande, utan ett sådant bevis. Och trots att marken/landet de lever på varit i deras ägo många år innan staten Israel bildades, innan de senaste 60 årens ständigt uppblossande konflikter som många av dem inte deltagit i och än mindre bett om, så lever de under det ständiga hotet att få sitt hem demolerat och sin mark konfiskerad. Få, om ens någon, har ekonomi - än mindre kraft - till att gå igenom de långa rättsprocesser som krävs för att kanske, men troligtvis inte, vinna rätten att bo i sitt hem.

Det absurda i familjen Nassars situation är att de har ett officiellt ägarbevis. De har alla papper som behövs, men rättsprocessen har ändå hållit på i 18 år! Bosättarna har överklagat gång på gång och fallet är nu uppe i Israels högsta domstol där man - som det ser ut nu - lyckats ”frysa” rivningsordern på husen. Familjens överraskande envishet, noggranna dokumentation av sina ägarbevis och rättsprocessen samt det faktum att de klarat av de enorma domstolskostnaderna - drygt 1,000 000 kr av egna medel och från sponsorer fram till dagens datum – har burit frukt.

Det långsamma utnötandet

Daoud väntar sig dock att processen kommer att dra igång igen. Frågan är bara när. Familjen Nassars 42 hektar mark ligger nämligen i ett område - tillsammans med 8 stycken små palestinska byar – som myndigheterna uppenbart hoppas kunna annektera till de stora Gush Etzion bosättningarna. Faktum är att familjens mark har medelstora judiska bosättningar i tre av fyra väderstreck.

Risken är därför överhängande att familjen Nasser - och de andra palestinska byarna i närområdet - i praktiken blir avskurna från Betlehem, Jerusalem och resten av Västbanken av bosättningarna och deras genomfartsvägar i sydlig, västlig och nordlig riktning samt av den s.k. säkerhetsbarriären som byggs i öster. För att alls ta sig utanför området, över Israeliska vägar och genom checkpoints i barriären måste man ha särskilda tillstånd för att färdas. De är oftast svåra att få och har mycket kort giltighetstid – ibland så lite som några timmar. På det här viset kvävs de palestinska böndernas och byarnas infrastruktur och handel. Människorna har mycket, mycket begränsade möjligheter.

En del av bosättarna i området är dessutom mycket ideologiska sionister och har med jämna mellanrum trakasserat Daoud och hans familj. Hans mor har blivit misshandlad och vid ett tillfälle så rycktes 250 olivträd upp med rötterna vilket givetvis var ett hårt slag mot deras ekonomi.

Daoud berättar;

Vid ett tillfälle kom tio stycken beväpnade bosättare till familjens mark samtidigt som vi hade en grupp gäster till Tent of Nations samlade för samtal om icke-våld. Jag frågade vad de ville och de svarade att de ville komma in på vår mark. Visst, det går bra svarade jag, men då måste ni lämna era vapen utanför grindarna här!

”- Det vill vi inte, svarade bosättarna.” ” - Varför inte det, frågade jag”. ”- För att vi behöver skydda oss!”

Jag frågade dem då hur de skulle reagera om jag kom till deras bosättning med vapen. ”- Vi skulle skydda oss. Ni är terrorister!”

När dessa bosättare kommer till Familjen Nassers land, mitt i ett möte om icke-våld, så har de vapen med sig för att ”skydda sig”. Om Daoud - hypotetiskt - skulle komma till bosättningen med vapen så är han en terrorist.
Sådan är fruktans och våldets logik och den är givetvis inte unik för den ideologiska fraktionen av de judiska bosättarna. Den driver också hämndaktioner och propaganda från palestinskt håll. Den är - ytterst sett - en motor bakom mycket av den här världens politik.

Daoud säger att allt detta bara är allt för vanliga exempel på hur livet ser ut på Västbanken. Utnötandet, kampen mot myndigheterna, våldet och trakasserierna föder i de flesta fall mer våld och vedergällning eller resignation och uppgivenhet. De få som har ekonomisk möjlighet flyttar utomlands för att starta om. Många, många fler lämnar landsbygden och sina hem och flyttar in till städerna på Västbanken som sakta verkar förvandlas till ghetton.

Det kreativa icke-våldet som motstånd

Det finns dock andra vägar än vedergällning och resignation. Tent of Nations projektet startades av Daoud på familjens mark för att visa en sådan väg. Deras motto har blivit ”We refuse to be enemies”. ”Vi vägrar att vara/förbli fiender”. Man vill använda detta omstridda stycke land som en plats för människor att mötas för försoning och för samtala om - och praktisera - icke-våld. Man vill se det som en liten symbol för hur hela detta omstridda landområde ska få fred.

En beskrivning av hur Tent of Nations agerar mitt i en besvärlig och potentiellt våldsam situation och en historia om försoning kan få illustrera detta vägval.

Familjens mark är inte kopplad till elnätet och har inte tillgång till vattenledningar. Bara bosättningarna har det, trots att Israel, enligt internationell lag är skyldiga att förse också palestinierna i området med det! De får heller inte - eftersom rivningsordern inte är upphävd utan bara ”fryst” - uppföra nya byggnader på sin mark, trots att detta behövs för jordbruket, den växande familjen och för att tillmötesgå tillresande gäster. Man har alltså inte tillgång till någon infrastruktur.

Vad gör man? (… och här kommer grottan in i bilden igen förresten!)

Under de senaste åren har man renoverat sju grottor - inklusive familjens första bostad - som nu kan användas som gästbostäder, djurstallar (!), samlingsrum och för gudstjänster. Grottorna - och hela området – får el genom en dieselgenerator.
Man vill leva hållbart på alla sätt, så dieselgeneratorn ska snart ersättas med solpaneler och vindkraftverk. Vattnet får man genom att samla regnvatten i cisterner och sedan rena det genom filtrering. Om det blir nödvändigt så vill man kunna vara i princip självförsörjande!
Fredsaktivister kommer hit från västbanken, från Israel och även från utländska organisationer (som t.ex CPT och Kyrkornas världsråd) för att hjälpa till med trädplantering, delta i icke-vålds träning och för dokumentation av arbetet och livssituationen. Man tar ut palestinska barn från städerna på läger här för att de ska få möta naturen och lära sig att bruka marken. Något som många aldrig får möjlighet att göra.

Det handlar, säger Daoud, om att skapa ”proof on the ground”. Så ser Tent of Nations icke-vålds aktivism ut! Träd planteras för att konfrontera det destruktiva i våldet, men också för att man behöver dem för sin inkomst! Det handlar om att leva vidare, trots allt!

"Proof on the ground" skapas också genom att våga möta den andre - det första steget mot försoning. Tidigt 2008 tog en kvinnlig fredsaktivist med sig en vän från en av de närliggande judiska bosättningarna till Tent of Nations. I nio år hade hon bott där utan att veta att hon hade palestinska grannar. Hon satt med på ett möte där man samtalade om icke-våld och om situationen för palestinierna i området och detta blev en omvälvande upplevelse för henne! Hon kom senare tillbaka med sin man och andra vänner. Sakta växer en relation fram.

Daoud säger att detta är precis vad staten inte vill. ”- Man vill skilja människor från varandra för att stärka stereotyper!” Om man bara kan se ”fienden” på avstånd och genom sina egna glasögon så behöver man inte möta människan och ta ansvar för försoning och förlåtelse. Kanske förändrar inte detta möte mellan bosättare och palestinier mycket i det stora hela, men dessa små steg är nödvändiga i resan mot försoning mellan parter i konflikt.

Skillnaden mellan hopp och optimism

Det intryck som stannar hos oss efter mötet med Daoud, hans familj och de unga judar och palestinier vi träffade på deras mark, var att de drevs av hopp. De var inte optimister. Snarare var de trötta och slitna och utan tro på stora framsteg när det gäller försoning och rättvisa i området under de närmsta generationerna. Ändå talade Daoud om hopp och ändå är det en fördjupad förståelse av hur hopp gestaltas som stannar hos oss när vi lämnar familjen.

Vad är det för hopp? (… och här blandas Daouds tankar med mina resonemang.)

Daoud sätter som kristen palestinier likhetstecken mellan det hopp som driver honom och Jesu historia. Hans liv, handlingar, undervisning, död och uppståndelse. I relation till den verklighet som Daoud lever i erbjuder hela Jesushistorien mer än ett ickevålds ideal. Snarare erbjuder den en väg att gå, en risk möjlig att ta - p.g.a. Jesu liv, undervisning, död och uppståndelse - och ett alternativ till den ”offerroll” som palestinierna lätt tar på sig. Jesus var i den meningen inget ”offer”. Snarare var hela hans livsväg fylld av medvetna val, medvetna handlingar och medveten undervisning, som alltihop kretsade kring det han kallade för ”Guds Rike”. Ett rike av fred, försoning, jämlikhet, helhet och rättvisa. En - i honom och sedan genom hans efterföljare - närvarande verklighet.

Dessa medvetna val, handlingar och denna medvetna undervisning förde honom till en lika medveten död. Inget i den livsvägen handlade om optimism. En optimist hade snarare knäckts av det öde som blev oundvikligt för Jesus och istället valt optimismens ”janusansikte” - cynismen och föraktet och ytterst sett våldet, bara för att ”verkligen kunna förändra saker och ting” - för det är optimistens ”hopp”.

Jesus var snarare realist. Han tog det han själv talade om på största allvar och levde igenom det, ända in i döden. Sedan var han övertygad om, som jude och blivande martyr - förvisso en annorlunda martyr - att Gud skulle återupprätta honom. Hans hopp var inte beroende av hur ”effektiva” hans handlingar och undervisning var. Hans hopp stod till Gud.

Det handlar därför inte om optimism, som i en situation som den vi ser på Västbanken snarare fungerar kvävande och djupt orealistisk. Det handlar om ett hopp som fylls med mening av begrepp som realism, uthållighet, tålamod, ödmjukhet, vänlighet och - om det krävs – självuppoffrande. Det är något helt annat än att se sig själv som ett offer, ständigt i underläge. Det handlar om små, ödmjuka segrar.

Daoud säger att Tent of Nations, på ett enkelt och småskaligt sätt, vill ge människor den typen av hopp och visa att det finns en framtid av försoning och samexistens som redan nu är möjlig.