Smakprov 2 - I tid och rum, men inte av tid och rum

Här kommer så ett andra, och sista smakprov ur en längre text med titeln "I tid och rum, men inte av tid och rum - Kyrkan som offentlig och sociopolitiskt förebildande händelse hos William Cavanaugh och John Howard Yoder"

Arbetet försöker beskriva kyrkans roll i världen - och här specifikt en västlig, postkristen värld. Till min hjälp tar jag två teologer (den romersk-katolske Cavanaugh och den anabaptistiske Yoder) som oblygt formulerar sig om kyrkan (och därför om de kristna goda nyheterna) som politisk och förebildande till sin natur och kärna.

Följande textstycke är taget ur avsnittet Kyrkan som icke-tvingande budbärare där John Howard Yoders  betoning av kyrkans socialitet som förebildande görs mer hel av dess inneboende och icke-tvingande kristologiska pacifism. Här finns en inledande kommentar till en problematisering av denna  betoning av kyrkans politiska synlighet som Cavananaugh lyfter fram. Detta avsnitt fungerar alltså som Yoders "alternativ" till Cavanaughs lösning. 


Notera även att fotnoter och hänvisningar (framförallt ett längre resonemang kring protestantisk tvåregementeslära) har lyfts ut ur texten för att inte belasta läsaren mer än nödvändigt. 

---

Vi behöver ta med oss samma frågeställning till läsningen av Yoder som till Cavanaugh. Vi noterade att när kyrkan beskrivs som synlig och förebildande genom sina konkreta, offentliga och, i vid mening, politiska praktiker, så menar Cavanaugh att ett sådant fokus på kyrkans synliga helighet mitt i världen ger problem. Cavanaugh söker bygga in kyrkans syndfullhet i ontologin, men hur möter Yoder en sådan problematisering, om vi nu hypotetiskt låter problemet ställas framför honom? Yoders projekt kan implicit läsas som en protest mot en sekulär, dualistisk verklighetsuppfattning. Han föreslår, exempelvis, i Body Politics att kyrkan är kallad till en läsning av världens historia, där den moderna världen (kontexten) är en underindelning av evangeliets vision för världen och inte tvärtom! Yoder menar därför att kyrkan kan tillåta sig att utgå ifrån evangeliets konceptvärld (paradigm) i sig själv och sedan arbeta sig utåt, istället för att börja med ”världen där ute” eller ”… (someone else´s definition of ´the nature of things´) and then trying to place the call of God within it.” Men eftersom evangeliets paradigm förkroppsligas i och av Jesus Kristus vars epicentrum ligger i korsfästelsens icke-våldsliga karaktär innebär detta att ingen öppning ges för tvång. Kyrkan kan inte undanhålla någon de goda nyheterna (politiskt eller personligt), men ingen måste ta emot, tro på eller lyda dem.

Detta är den delvisa sanning vi möter till exempel i luthersk tvåregementeslära, där världen har sitt styressätt utan direkt inflytande av evangeliet, eftersom evangeliet inte är till för att styra världen.  Luther menade att vi måste söka efter ”politisk” vägledning på annat håll än i det man menade var det rena evangeliet, vars epicentrum var Guds nådeserbjudande till den enskilde syndaren. Ett rimligare, mer holistiskt, sätt att förklara evangeliets politiska karaktär, enligt Yoder, är att kyrkan tjänar världen, men är inte kallad att styra den. Tjänandet, uttryckt genom efterföljelse och därmed i praktiker, som de som beskrivs i Body Politics, är det sätt på vilket kyrkan deltar i Guds styre av världen. Detta deltagande i Guds styre kan mycket väl leda till lidande. Sådan är karaktären av det icke-våldsliga och icke-tvingande styre som görs historiskt synligt i Jesus Kristus. Samtliga beskrivna praktiker (sakrament) bär detta karaktärsdrag vilket ger oss Yoders beskrivning av kyrkan som ett konungsligt offerprästadöme. 

Här märks ännu ett tydligt radikalreformatoriskt drag hos Yoder i det att en sådan teologi utgör ett radikalt alternativ till en konstantinsk kyrko- och historiesyn, där kyrkan på ett eller annat sätt är sammankopplad med samhället i övrigt på ett sätt som tvingar kyrkan att tona ner det normativa i kristusefterföljelsen på många områden och placerar henne i en position av makt, ”ansvar för samhällets bästa” och kontroll över historien som var främmande för Jesus. Att däremot, som Jesus, inta en position där kyrkan inte har makten, ”ansvar” för samhällets bästa utveckling eller ”kontroll” i eller över utgången av ett givet historiskt skeende, ger kyrkan frihet till radikal Kristusefterföljelse och kreativitet i sina praktiker, framförallt friheten från att behöva bruka tvång och våld. I Yoders argumentation blir lärjungarnas pacifism det yttersta tecknet på detta eftersom korset är modellen för hur kristna relaterar effektivt till andra i världen. Tjänande är det som ersätter tvingande. 

Kyrkans liv blir istället en alternativ historia, ett alternativt meningsskapande rotat i dess uppdrag att ge mening åt Guds historia, förkroppsliga den i alla tider och på alla platser som Kristus själv förkroppsligade den genom sitt liv och sin tjänst. Här skapas en alternativ mening och alternativa praktiker som också är goda nyheter för det omgivande samhället att förhålla sig till. På det sättet ”regerar” församlingen över världen. Det går också att uttrycka det så här; Frågorna ” -Vad skulle hända om alla gjorde så?”, eller; ” -Vad skulle hända om kejsaren/drottningen/premiärministern gjorde så?” är alltså inte det som bestämmer kyrkans handlande. 


Det är kyrkans uppgift att tjäna och agera förebildande i relation till den omgivande världen, som den deltar i, men inte att bestämma målet med, eller resultatet av, vissa typer av beteenden, eller med Yoders egna ord i The Priestly Kingdom (1984). ”If we want something not to happen we can declare it a crime, we can punish it when it does happen… If we want something to happen, we can make it an obligation or reward it”. När detta skett genom historien så har kyrkans etik blivit för teleologisk (målorienterad) och tenderande till kompromiss eller tvång, samt skapat ett skiljande av särskilt bindande regler (religio) för de ”religiösa” i förhållande till ”vanliga kristna”. Betoningen på efterföljelse blir alltså mindre ”allmän”. Yoder beskriver detta som en ”… evolution (that) retraces the path of the dominant thought of Christendom… charting the… changes in social thought which derive logically and historically from the churches acceptance of a position of social dominance”. Denna acceptans (konstantinism) består på många vis som tankemönster även långt efter att kyrkan tappat sin politiska majoritetsposition i vår kultur.

Smakprov: I tid och rum, men inte av tid och rum

Ja, nu är alltså en något längre text med en något längre titel klar. Jag släpper här ett (och längre fram kanske ett annat) smakprov här på bloggen. 


Den lite längre titeln är denna; "I tid och rum, men inte av tid och rum - Kyrkan som offentlig och sociopolitiskt förebildande händelse hos William Cavanaugh och John Howard Yoder"


Arbetet försöker beskriva kyrkans roll i världen - och här specifikt en västlig, postkristen värld. Till min hjälp tar jag två teologer (den romersk-katolske Cavanaugh och den anabaptistiske Yoder) som oblygt formulerar sig om kyrkan (och därför om de kristna goda nyheterna) som politisk och förebildande till sin natur och kärna.


Följande citat kommer från avsnittet Kyrkan som offentligt framförande och plats där jag kartlägger hur William Cavanaugh utmanar uppdelningen "gudstjänst" - "politik". Var aktsam på att jag här använder "gudstjänst" som samlande ord (likt grekiskans proskuneo, leiturgeia och latreia eller engelskans worship) för liturgi/praktiker med mycket bredare innebörd än "mötas i en kyrkolokal". Notera även att textutdraget saknar fotnotshänvisningar


--- 

Undertiteln till Theopolitical Imagination är talande; Discovering the liturgy as a political act in an age of global consumerism. Den kropp som formas av eukaristin är en offentlig plats såväl som en offentlig händelse och därför i allra högsta grad politisk i det att den är ”… interested in all things; it (is) an assembly of the whole”. Detta är enligt Cavanaugh inte primärt rotat i de grekiska stadsstaterna (polis), skråväsendet eller hushållshierarkierna (oikos) utan i Israels ekklesia, format vid Sinai. Den är inte intresserad av att separera liturgi och sociologi, tro och politik, privat och offentligt, neutralt (sekulärt) språk och teologiskt språk. Det som gör Israels förbundsgemenskap, och de praktiker lagen bjuder, ”offentliga” är just att ingen del av livet är utesluten från dem. Israel är kallat att vara annorlunda i hela sitt liv, inte med start i något (i modern mening) ”religiöst” eller moraliskt. Ingen klyfta finns mellan inre hållning och yttre beteende. Detta koncept är i förlängningen tydligt i Jesu verksamhet, hans samlande av en ekklesia runt sig och de holistiska instruktioner de får för livet i hans efterföljd.

Detta ger enligt Cavanaugh en mer radikal pluralism än den som förment skapas i moderna nationalstater där pluralism uppskattas och ses som hälsosamt i civilsamhället. Men när det gäller det materiella, konkreta - allmänna bästa - för landet måste denna pluralism ge vika. Nationen är - till sist - det som binder oss samman och skapar enhet. Det är följaktligen den som inte får falla samman. Detta är statens soteriologi. Cavanaugh argumenterar dock för en mindre statisk syn på kroppar i rymd och tid och tar här hjälp av Augustinus tal om Gudsstaden och världsstaden som, inte två olika kroppar eller institutioner, utan ”… two performances, two practices of space and time”. För Augustinus är utrymmet städerna agerar i detsamma.  Detta är inte ett givet neutralt eller sekulärt utrymme i stil med ”civilsamhället” som kyrkan - och andra partikulära traditioner - får hitta sin plats i. ”Augustine complexifies space by arguing that the church itself is a kind of public; indeed the most fully public community”. Det går heller inte att identifiera de två städerna med varandra, men ”… the church is ontologically related to the city of God… as a set of practices. The city of God is not so much a space as a performance … There is no division of sacred and secular, private and public, no division of labour between the things that are Caesar´s and the things that are God´s” .

Augustinus kartlägger alltså inte de två städerna primärt spatialt (i rummet) utan temporalt (historiskt). Gudsstadens historia har sitt centrum i Jesu liv, död och uppståndelse där Gud har segrat, men kapitelslutet i berättelsen är ännu inte färdigformulerat (påbörjad eskatologi). Världsstadens historia är immanentiserad och dess tempus är presens (realiserad eskatologi). Den är upptagen med ”här och nu” på ett sätt som föder fram övertalande, tvingande eller manipulerande sätt att utöva eller söka makt som medel för att nå enhet. Det, enligt Cavanaugh, är sättet nationalstaterna löser ”… the problem of the one and the many; pluralism for the earthly city remains tragic”.  I Gudsstaden är detta påträngande nu inte styrande. Detta ger kyrkan en öppen historia som kallar människor från alla typer av nationella, kulturella bakgrunder till ett pilgrimsfolk som blir radikalt pluralistiskt, delvis byggt av att leva i gudsrikets tålmodiga tempus; ”här, men ännu inte”.

Hur gestaltas då Gudsstaden mitt i världen? Hur ger Gudsstadens historia kyrkans synlighet mitt i tiden? För Augustinus är - som vi noterat - ingen av ”städerna” en plats med definierade gränser. Snarare utgör bägge en pluralitet av praktiker, eller ”… dramatic performances”. De är med i samma ”pjäs” och är aktörer på samma scen som två framträdanden i tandem med varandra i vad Cavanaugh beskriver som ”… two intermingled performances” där världsstadens framträdande bär den klassiska tragedins prägel och Gudsstaden bär den klassiska komedins överraskande och hoppfulla prägel. Ingen uppdelning finns alltså mellan ”… spiritual and temporal, infinite and finite. Both cities are concerned with the same questions: What is the purpose of human life? How should human life be ordered to achieve that purpose? Deltagandet sträcker sig alltså, från början, ut till ”de andra” och påverkar den tragiska delen av storyn som en form av improvisation inne i pjäsen. Formad av liturgin och sina dygdeformande praktiker kan kyrkan agera och interagera med andra deltagare i pjäsen improvisatoriskt och är på så sätt fri att föra handlingen i oväntade riktningar i interaktion med de andra deltagarna.

"Envisioning the two cities as performances helps us avoid some serious problems with the way church is imagined … The church is not an enclave… it joins with others to perform the city of God… the church´s social presence is not for the sake of the church … Not only does the church find itself involved with other troupes, but the improvisation that goes on to prevent death from having the final word often leaves the boundaries between what is church and what is not …  ambiguous". 

---

Om du är intresserad av hela texten så kan den beställas via Twitter @AWAndersson 

 

Anteckningar från Hebron 4 - Ökad aktivitet och frågan om vem som är vår nästa

Efter en relativt (i ordets rätta bemärkelse!) lugn inledning på min tid här så har aktiviteten tyvärr tilltagit under de senaste dagarna. Här är ett på många sätt oroande axplock av vad vi bevittnat.

- För fyra år sedan hade en palestinsk familj precis byggt färdigt en fastighet i Al Jabberi området, nära bosättningen Kiryat Arba i sydöstra Hebron. Innan de hann flytta in ockuperades huset av bosättare och sedan dess har en rättsprocess pågått. För ett par dagar sedan fick vi en uppmaning av Hebron rehabilitation committee att dokumentera nya avspärrningar som IDF satt upp i Al Jabberi. Som palestinier löper de stor risk att arresteras om de själva går dit. När vi kom på plats såg vi att det var det tidigare nämnda huset som nu fick sina påfarter avspärrade av betongblock. Vi tog våra kort och frågade soldaterna som arbetade med att lasta av betongblock framför huset vad som pågick och varför. Vi fick då svaret att "det är komplicerat" samt att detta nu var militärt område.


- Kvällen innan detta ringde Noah Al-Jarabi, en herde med sina getter i Bani Na'im dalen öster om Hebron. Vid halvsju-tiden hade sex jeepar från IDF stannat på vägen vid dalen och ropat till honom att sluta upp med det han gjorde och komma dit. Noah kunde inte avbryta sitt arbete (han mjölkade) och meddelade detta. Soldaterna avancerade då mot honom, hans två söner (9 och 11 år gamla) och gethjorden och öppnade eld. I paniken trampas två getter ihjäl. Noah flyr från området och efter ha blivit utfrågade av soldaterna tar sig sönerna till sin farbror vars gård ligger i närheten.
På morgonen dagen efter möter vi upp med Noah och hans söner för att dokumentera det hela och höra hans historia. Vår rapport om incidenten finns att läsa här.


- Vi har inte bara dokumenterat nya avspärrningar. Hebron rehabilitation committee har även bett oss dokumentera nya byggnationer på mark ockuperad av bosättare. Vid bosättningen Beit Haddassah har en en stor cementbänk/soffa dykt upp. När vi under en eftermiddagspatrull gick förbi där för att ta några bilder bromsade omdelbart en bil in. En bosättare (en man i fyrtiofemårsåldern) rusade ut och undrade vad vi gjorde där. Han tog upp sin telefon och ringde, uppenbarligen mycket upprörd, någon om att CPT var där. Han vinkade på en soldat som fanns ett hundratal meter bort och riktade sedan in sig på mig. Den kombinerade effekten av att min kollega Joe gick emellan och att soldaten började röra sig mot oss gjorde att han lugnade ner sig något. Annars hade han nog försökt ta kameran av mig.


Allt detta landade känslomässigt hos oss vid vår samlande andakt i morse. Andakten hade temat "Neighbourliness" och innehöll läsningar ur Koranen (sura 4:36) och Lukasevangeliet (Den barmhärtige samariten) som bägge handlar om att vara någons (inte minst främlingens) nästa, om grannsämja och gemenskap. När dessa texter sattes in i de senaste dagarnas sammanhang (som sorgligt nog bara uttrycker sakernas pågående tillstånd här) så blev vi tysta. Jag grät.

Att verkligen vara här är att ständigt leva i detta sammanhang. Ett sammanhang där främlingen endast undantagsvis blir någons nästa. Dessa undantag visar samtidigt att Guds rike aldrig är långt borta, även om det växer ur ett senapskorn. Dessa undantag är i Guds rike inga undantag. De är regeln. 

Gud ge mig friheten att leva efter den regeln!

Resan fortsätter.

Befrielseteologiskt nätverk och "sakens" problem

Det är glädjande att se att ett befrielseteologiskt nätverk nu är på fötterna i Sverige.

Att ännu ett nätverk föds som tar teologins och den kristna praktikens kontextualitet på allvar och därför vågar söka formulera (och formera) sig bortanför det modernas paradigm är goda nyheter. För inte länge sedan formades t.ex nätverket anabaptist. Nya former och uttryck av kyrka föds och prövar sig fram och dess pionjärer nätverkar likaså.  Även de "traditionella" kyrkorna låter sig inspireras och utmanas av frågan om vad det innebär att vara Jesusefterföljare i en efterkristen och senmodern kultur nu när man anar att kyrkans foglighet under nationalstatens soteriologi ger med sig och att skillsmässan från det modernas berättelse om ordning, orsak och verkan verkar vara slutgiltig. Även många av den här bloggens texter fungerar i denna "motberättelse" som  - bland annat - talar om denna minskade foglighet och detta brustna äktenskap.

I Dagen (22/12) publicerades en tidig, rudimentär programförklaring där man säger att det befrielseteologiska nätverket har som mål "... att genom handlingar och förkunnelse vara en röst som i kyrkan och omvärlden exponerar orättvisor och förtryck."

Nätverket "... vill arbeta för att vi som kristna individer och samfund ska ta vårt ansvar, vårt ytterst verkliga ansvar, att liksom Jesus stå på de fattigas och förtrycktas sida, inte bara på ett filosofiskt och andligt plan, utan också ett praktiskt och verkligt plan"

Man noterar vidare att "kyrkan, den plats där rättvisa, solidaritet med de förtryckta och en vilja till befrielse för alla folk borde ha en naturlig plats är många gånger en plats där detta motarbetas starkt och det av precis samma orsaker som i världen utanför. Vårt eget överflöd, vår rikedom, det vi i praktiken sätter vår trygghet till, hotas"

I sak är jag helt enig i uppmaning och analys, men i min optimism finns ändå tankar jag vill lufta. De blir av nödvändighet korta och skissartade.

Jag hoppas nätverket fångar möjligheten att arbeta igenom de möjliga brister den politiska teologin (och befrielseteologin som kontextuellt uttryck för detta) bär på i sin "matris". Den "klassiska" befrielseteologins språk och intentioner släpar med sig en del av det modernas baksidor. I den politiska teologin kan t.ex "saken", eller "ärendet", blir större än Gud och de villkor som efterföljelsen och arbetet för Guds Rike ("befrielsen") verkar i - de villkor vår ändliga tillvaro innebär - relativiseras för sakens skull.

Risken är alltså stor att fortsätta att släpa med sig det modernas strävan efter effektivitet byggd på dess realiserade eskatologi (- "allt vi vill är möjligt eftersom vi är "fria" och vi är därför skyldiga att dela med oss av denna frihet.") Översatt till kyrkans livsrum har det ofta inneburit att man antagit att vi bör identifiera oss med den "sak" som gör att de svaga kan bli starka d.v.s vara "på rätt sida" av historiens progressiva rörelser. Detta är en grov och ofta olycklig förenkling, för det är inte upp till kyrkan att förverkliga Guds Rikes sanning, rättvisa, fred och gemenskap utan att - i sitt liv och språk - bristfälligt, men hoppfullt, vittna om det. 

Det är sant att de fattiga och svaga har en särskild plats i Guds Rike, men den identifikationen är därför bara början på den - ofta svåruthärdligt långsamma och smärtsamma - process som kallelsen att verka för "ett annat rike" av rättvisa och jämlik gemenskap innebär. Den viktiga frågan är inte "att", utan "hur"? Stannar vi vid "att" så riskerar vi att hoppa på den realiserade eskatologi det moderna bjuder och glömma att det inte är vi som kan "styra historien i rätt riktning" (skapa en sann, rättvis och fredlig värld) utan Gud.

Befrielseteologin har ofta brottats med ett problem som följer av detta; När "saken" (befrielsen) inte underordnas någonting, och därför alla medel är tillåtna för "de fattiga" i sin kamp för frihet, så kan våldet rättfärdigas. Vi blir otåliga och i vår iver och brådska att arbeta för befrielse och stötta kampen för rättvisa tappar vi hoppet och den ödmjukhet som kommer av en soteriologi som i grunden är ickevåldslig (och därför - i världens ögon - ytterst "inneffektiv"!).  Det finns därför "medel" som inte kan användas - eller uppmuntras - av kristna i kampen för "målet" rättvisa och befrielse. Medel och mål kan inte skiljas åt. De är sammanflätade, och strider medlen mot Jesu ickevåldsliga liv, död och uppståndelse (rikets förkroppsligande) så verkar de inte för riket, snarare "omintetgör" de riket.

Befrielseteologin har därför kunnat bli mer ett redskap i händerna på politisk aktivism med höga anspråk (i västeuropa ofta en angelägenhet för högutbildad medelklass) än en röst för Jesusefterföljelse och för hur en gemenskap formas som ödmjukt formar ett annat liv som "bofasta främlingar" mitt i världen. 

Jag ser fram emot att se hur detta adresseras inom och av nätverket.

Med det sagt gläds jag, som sagt, över detta initiativ och ser fram emot det bidrag som nätverkets perspektiv in i kyrkans och det omgivande samhällets liv kommer att ge genom aktioner, föredrag och opinion.

Post Västbanken - Lösa reflektioner om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag

Jesus säger:

”Jag är vägen sanningen och livet”

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.”

”Jag har fötts och kommit hit till världen för en enda sak: att vittna för sanningen .”

(Joh.14:6, Joh.8:32, Joh.18:3)

Fri…

Vad fyller vi det begreppet med? Bläddra dig fram till det i ett lexikon och du hittar den oberoende, obundne, självständige och självbestämmande individen som skapar sin egen livshistoria. Kaptenen på sitt eget skepp. T.o.m. begreppet ”frihet” som sådant och frihetens alla fördelar är kopplat till den enskilde individen i sin subjektivitet.

Att en helt självständig och oberoende individ sedan inte finns är en annan sak. Den sortens grova generaliseringar om människan kan vara hjälpsamma i marknadsundersökningar eller i riktade reklamkampanjer för blöjor eller trädgårdsmöbler (där ”människan i allmänhet” är ”fri” att välja det fabrikat som passar) men knappast i förhållande till de större frågorna livet lägger i vårt knä ibland. Du vet, när pappa blir så dement att han inte kan ta hand om sig själv längre och du är enda barnet kvar. När äktenskapet börjar, eller för all del när det tar slut. När man blir av med sitt jobb.

På vilket sätt är du fri då?

Är det möjligt att säga att en Jesu efterföljare är ”fri”, om vi nu – vilket det är lika bra att slå fast att den här texten gör - antar det förhållningssättet till livet?
En frukt av att under tolv dagar på Västbanken med Christian Peacemaker Teams ha tillbringat tid med människor som har sin vardag i en potentiellt våldsam situation, präglad av övergrepp från Israeliska soldater och gränspoliser, av frustration, av sitt eget och sina barns trauma och rädsla samtidigt som de drivs av ett envist hopp om fred, rättvisa och försoning med sina grannar, är definitivt en djup medvetenhet om att jag inte är ”fri”. Nej, inte ens vi som västerlänningar kunde inbilla oss att vi i den situationen var "fria".

Så, myten om individens frihet är ett ontologiskt misstag. Ändå har den ett förvånandsvärt starkt grepp om oss!

Men om jag är inte ”fri”, vad bestämmer då min livsväg?

Under och efter denna resa har jag ännu djupare förstått mig som fångad av, eller bunden till, ett uppdrag som handlar om sanning. Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta.

Jag ska försöka dechiffrera vad denna bundenhet till ett uppdrag kan betyda och hur det uppdraget kan se ut i den här texten, men jag varnar redan här läsaren för att förvänta sig ett enkelt svar, en tes i slutet. Det vore förmätet, rentutav stöddigt att producera en slutsats på det viset när jag själv inte sett hur min resa slutar! Jag kan här bara erbjuda texten som följer för att tala om hur vägen som uppdraget lett mig in på kan se ut och varför risken är värd att ta.

Låt mig använda ett generaliserande - och till viss del upprepande - påstående för att ta oss vidare.

Alla har vi livsuppdrag.

Våra liv bestäms av de uppdrag vi får lagda i våra händer (och i viss mån lägger i våra egna händer) och hur vi sedan hanterar dem och reflekterar över dem. IDF (Israel Defence Force) har definitivt ett uppdrag. Organisationen Breaking the Silence, som utgörs av före detta IDF soldater, har reflekterat över och gjort en omläsning av det uppdraget och hur det utförts. Deras liv har formats därefter.

Yehuda Shaul var mellan 2001 och 2004 soldat i IDF. Hans uppdrag (och alla IDF soldaters uppdrag) var – och nu citerar jag honom själv – ”mycket enkelt och tydligt”. Det var givet av det samhälle han levde i. Uppdragsgivaren var officiellt staten Israel, visst, men uppdraget var förankrat i och ytterst sett givet av hans medmänniskor. De människor som tillsammans med Yehuda bygger och lever i den demokratiska staten Israel.

Yehuda säger apropå upprinnelsen till Breaking the Silence. ”- Vi fick uppdraget av samhället, vi utförde det och nu är vi tillbaka! Låt oss därför berätta vad det är vi gjort!”

Inget konstigt med det! Sagt och gjort. Yehuda och hans kompanikamrater från tjänstgöringtiden på Västbanken (varav ett år i Hebron) samlar ihop sina privata fotografier, skriver ner berättelser om vad som gjordes under tjänstgöringen i IDF. Så skapas utställningen i Tel-Aviv som var Breaking The Silences första offentliga redovisning.

En kort historia för att illustrera:

Vid ett tillfälle under tjänstgöringen i Hebron på Västbanken kom Yehudas patrull fram till en öppen plats i staden. Där stod ett ensamt fordon, något som ofta väcker misstankar (tyvärr befogade) om bilbomber. Efter en stund tog de beslutet att fordonet borde kontrolleras. Man stod inför tre alternativ

- Kalla in en bombexpert. (Det tar några timmar för en sådan att komma på plats!)
- Skjuta på fordonet för att se om det exploderar.
- Använda en palestinier.

Man valde i detta fall en palestinsk man som fanns i närheten, bad honom gå fram till bilen och rumstera om i den för att se vad som skulle hända. I situationen - säger Yehuda - var detta ingen genomtänkt rasistisk handling utan snarare en fråga om taktik och effektivitet.

Alltså:

Det misstänkta fordonet måste kontrolleras, men det tar för lång tid att kalla in en bombexpert och om palestinierna får se att detta är en metod vi använder för att "få jobbet gjort", så håller de sig lugna och borta från gatorna. Alltså sparar vi tid och det blir bekvämare för oss att göra vårt jobb.

Yehuda säger vidare, apropå redovisningen av deras uppdrag; ”- Vi tar inte ställning! Vi redovisar bara vårt uppdrag och hur det utfördes!” (och därför också hur ”spelreglerna” ser ut!). Breaking the Silence vill berätta om den moraliska prislappen för ockupationen som vanliga Israeliska ungdomar betalar under sin tjänstgöring på Västbanken.

Breaking the Silence är just därför djupt subversivt! De ställer – genom utställningens berättelser och de nakna bilderna - frågan till dem som lyssnar och ser om sanningens natur. Specifikt frågan om vad sanningen om Israels ”säkerhet” är och hur IDF:s deluppdrag att värna om människors värdighet och mänskliga rättigheter verkligen utförs. De omformulerar samtidigt ”uppdraget” genom att tala sanning! Det uppdrag som var dem givet, som utförts av så många innan dem, men aldrig tidigare redovisats så naket.

Därför är inte Yehuda och hans gamla kompanikamrater ”fria”, i den mening vi lägger i ordet. (De hade i så fall större ”frihet” innan!) Sanningen har gjort något annat med dem än skapat självständighet och obundenhet. De har identifierat sig med ”fienden”! Genom att tala sanning har de givit den uttalade ”fienden” ett ansikte – ett bekymrat, av oprovocerade arresteringar och överdrivet våld plågat ansikte - och en röst som inte längre förgäves, ensamt och anonymt ropar efter rättvisa och försoning.

Vad är sanning?

Den ”sanning” som drev det uppdrag Yehuda fick är den sanning som manövrerar ut den ”frihet” som vi tror att vi har. Att själva, som oberoende individer, ansvara för innehållet, intrigen och slutet på vår livshistoria precis som vi är ”fria” att välja blöjfabrikat till våra barn och strössel till vår glass.

Den sanning som är motor bakom IDF:s uppdrag är den som möter oss ”genom gevärsmynningen” med våldet som motor! Det är den nakna maktens sanning. Den sanning som gör det omöjligt för människor att se på varandra och möta varandra utan fruktan och potentiellt våld. En sanning som i detta fall djupt format den Israeliska statens djupt problematiska förhållningssätt till de palestinska innevånarna på Västbanken och som göder de ideologiskt (sionistiskt) drivna bosättarnas rädsla för ”den andre” (”araben”, ”terroristen”) och spiralen av våld, hämnd och vedergällning som pågått i snart två generationer. Det behöver knappast sägas att samma ”sanning” driver väpnad aggression från palestinier i området.

Men, den sanning som nu driver Breaking the Silence är alltså annorlunda. Redovisningen av uppdraget har ställt dem i en position där de skapat en problematiserad och därför mer hälsosam debatt i Israel, både politiskt (i Knesset) och i vardagens liv och diskurs. (… för deras mammor vet nu vad deras tjänstgöring inneburit och måste därför acceptera en förändrad bild av sina söner och döttrar och därmed också av den demokratiska stat de lever i)
Sanningen har alltså förändrat Yehuda och hans kompanikamrater när de tagit ansvar för den! Har de blivit oberoende och självständiga? Bestämmer de över sitt eget öde? Så här berättar de själva.

Vad är sanning?

Frågan möter också Jesus - som tog ansvar för sanningen han själv talade om - när han möter Pontius Pilatus, en man vars makt byggde på samma sanning som driver våldsspiralen på Västbanken.


Jesus svarar inte Pilatus (eller oss som nutida läsare) genom att tala. Istället går han till korset! Hans svar är inte en tes, en utläggning av sanningens essens eller Guds natur, utan en moralisk handling. Ett ansvarstagande för den sanning - inrymd i det Jesus kallar för Guds rike - som Jesus talat om och praktiserat, synligt inför alla. Sanningen klär sig i icke-våldets kläder, vägrar att tala våldets, vedergällningens och den nakna maktens språk och spränger därför Pilatus (den politiska maktens) begreppsvärld i bitar och samtidigt också sina egna landsmäns bild av vem Gud är. (Joh.18:12 – 19:31)

För översteprästerna förnekar Jesus som ledare och hans väg som den riktiga att gå.” -Vi har ingen annan kung än Kejsaren” (Joh.19:15). Detta kan mycket väl läsas som ett förnekande av Gud som fredens och försoningens Gud till fördel för en mer ”effektiv” och våldsam Gud (mer lik Caesar som auktoritetsutövare) på samma sätt som dagens sionister (judiska och kristna) gör. Och, igen, på samma sätt som Hamas och annat väpnat motstånd från palestinier i området också gör.

Sanningen som etik alltså?


”Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta”. Så försökte jag, i början av texten, konceptuellt att beskriva vad jag blivit fångad av och bunden till som ett resultat av mina två veckor med Christian Peacemaker Teams på Västbanken.
Sanningen, som Jesus lyfter fram den, är alltså förödande för en modern människas ”frihet”. Den sanning som ska göra oss fria är samma sanning som vi också ska vittna för och ta ansvar för som vår livsväg, om vi nu läser vår tillvaro kristet.

Nej, den ”frihet” som Jesus talar om är inte idé - abstrakt eller konkret - för oss att ta ställning till eller värdera. Den är en risk vi bjuds att ta. Det är den friheten som också i kristen tradition stavas nåd.

De CPT:are som jag mötte på plats på Västbanken (i Hebron och i At-Tuwani) förstärkte detta. Som västerlänningar har de alltså ”valmöjligheter". De kan låta bli att agera observatörer, eskortera palestinska barn från hemmet till skolan förbi stenkastande judiska bosättare och förnedrande militära checkpoints. De kan slippa samtala med soldaterna - höra hur de upplever sin situation - och uppmuntra dem att välja icke-våld istället. De kan undvika att jobba för att palestinier och judiska bosättare ska försonas och se varandra som grannar.

De kan resa hem när de vill och slippa hamna mitt i våldet med risk för fysisk skada. Men de beskrev själva hur de inte upplevde att de hade något val. De hade tagit ansvar för sanningen och genom sin närvaro, bön och aktivitet svarar de därför varje dag på frågan; ” – Vad är sanning?”

De är verkligen fria.