Diverse

Senaste månaden har varit full av arbete, musik, ytterligare några steg mot en teol.kand (och vidare examen) och - inte minst - influensa. Efter hemkomsten från Västbanken har sjukdomarna stått som spön i backen. Uppenbarligen tog de fem veckorna (med fyra omgångar diarre´) sin tribut på immunsystemet också efteråt.

Alltnog; Det har inte funnits mycket tid eller kraft att slutföra alla reflektioner kopplade till arbetet med CPT. En kortare "lista" sändes i och för sig ut i cyberrymden nyss (se nedan), men minst en längre text återstår ännu. Håll ut! Fler "anteckningar efter Hebron" kommer så småningom.

Under tiden kan den det berör följa mig på Norrbottenskurirens hemsida där jag är veckans bloggare mellan 17/10 - 23/10.

Anteckningar efter Hebron 1 - Checklistan

- Diarré: Check!

- Dimor: Check!

- Ramadan: Check!

- Iftar: Check!

- Makloubeh : Check!

- Bannor för att vi inte äter upp all mat vi serveras under iftar: Check!

- Baklavas: Check!

- Te med socker... Socker med te: Check!

- Arabiskt kaffe: Check!

- Vattenpipa efter iftar: Check!

- Fega svenska CPTare som inte röker vattenpipa: Check!!

- Arabiska såpor på tv: Check!

- Diarré... igen: Check!

- Vildhundar som sover på dagen och skäller på natten: Check!

- CPTare som vaknar 02.30 av påminnelsen om att Gud är den störste: Check!

- CPTare som jobbar på dagen, men inte kan sova under natten: Check!

- Judiska bosättare som langar sprit till unga palestinier: Check!

- Unga palestinier som är fulla under ramadan: Check... tyvärr!

- Unga palestinska pojkar som bjuder det glada tillropet "Welcome to Hebron": Check!

- Unga palestinska pojkar som driver en till vansinne med det glada tillropet "Welcome to Hebron" jämt och ständigt: Check!

- En absurd fixering hos ovanstående generation vid amerikansk "wrestling" och framförallt John Cena: Check!

- Lite mer diarré: Check!

- Omar Othmans "Yalla nihki arabic": Check!

- Kraftigt förbättrad arabiska: Check!

- Kycklingar som jagas in i vår lägenhet av unga busfrön: Check!

- Frågan "- Varför tror ni på tre gudar?": Check!

- En till omgång diarré: Check!

- Siktade protestanter i Jerusalems gamla stad med Jerusalemsyndromet: Check! (antal:1)

- En ljus Taybeh i Jerusalems gamla stad kvällen innan hemresa: Fetcheck!

Anteckningar från Hebron 9 - Att lämna

Om 30 minuter lämnar jag CPTs lägenhet och kontor för sista gången på ett tag. Det är dags att resa hem.

Det är dags att resa hem efter en tidig morgon för att observera hur smidigt barn och lärare får färdas genom checkpoints på vägen till skolan. (Vi för statistik över hur många som stoppas och får id kort tagna eller väskor genomsökta)

Det är dags att resa hem efter en morgonandakt där vi påmindes om att vår tillvaro här är gåva att ta emot och att de vi möter är "vår nästa", även i omständigheter som dessa.

Det är dags att resa hem efter att ha lämnat nycklar, CPT telefon och efter att lagt lakan och handduk i tvättkorgen.

Det är dags att resa hem för att avsluta anteckningarna, men nu som reflektioner bakåt och "hemåt" över tiden i Hebron. (Håll gärna utkik på bloggen efter dem!)

Det är dags att resa hem efter några vemodiga men hoppfulla "- Hejdå och på återseende!", men också ett varmt "- Hej och välkommen!" till de nyanlända medarbetarna.

Ja, närvaron fortsätter, men för mig är det dags att resa hem. 

Anteckningar från Hebron 8 - Referat

Fredag 2 september 2011, Hebron, Västbanken

21.00: CPTare X och Y är på väg tillbaks till kontoret/lägenheten i gamla stadens souq efter en händelselös kvällspatrull när de ser en grupp soldater från IDF springa i riktning nordost. X och Y beslutar sig för att följa gruppen och finner, när de nästan kommit fram till Hebron Rehabilitation Committee, att fyra av soldaterna bultar på dörren till en palestinsk bostad. De andra fattar posto vid gator som angränsar kvartetet nedanför. Soldaterna släpps in i bostaden. Detta filmas av X och fotograferas av Y som blir tillsagd att sluta för "- Annars tar jag sönder kameran!" (sagt av en av soldaterna när han närmar sig X och Y)

21.10:  Soldaterna kommer ut ur bostaden tillsammans med en palestinsk man och går till nästa dörr där de släpps in av honom.

21.15: Soldaterna som varit posterade runt kvarteret ger sig av ner mot souqen igen. (så när som på två stycken). X och Y går en runda ner till souqen för att se var de tog vägen, men de syns inte till, så X och Y går tillbaks till gatan nedaför bostäderna för att vänta ut soldaterna.

21.20: De två kvarvarande soldaterna ansluter till den grupp som finns inne i bostaden.

21.30: Uppenbarligen gjorde soldaterna som lämnade området 21.15 bara en kringående rörelse och gick sedan in i huset igen, för när X och Y väntat i knappt tio minuter kommer hela gruppen soldater ut ur bostaden. X och Y räknar till 12 stycken. Ingen verkar ha blivit gripen. Soldater samt X och Y hälsar varandra med ett "Shabat Shalom" när soldaterna skyndar förbi ner mot souqen. X och Y följer efter på avstånd eftersom de antar att soldaterna är på väg till sin förläggning som ligger nära CPTs kontor/lägenhet. Kvällspatrullen kan närma sig sitt slut.

21.35: Hälften av soldaterna har fortsatt till förläggningen, men de andra sex har stannat och håller nu tre unga palestinier inne i souqen. De tar också deras id kort. När X och Y närmar sig gruppen blir de bryskt tillsagda av en soldat att ge sig av, eller hålla ordentligt avstånd. En kort diskussion tar vid där X, på frågan varför de två CPTarna inte bara går hem och lägger sig, först närmar sig soldaten och höjer rösten, men sedan backar. X behöver inte ta konsekvenserna av denna argumentation CPTs närvaro i situationer som denna. Det är de tre unga palestinierna som kommer att få det. X och Y backar därför och filmar medan soldaterna håller och kroppsvisiterar palestinierna.

21.40: Soldaterna tar med sig palestinierna bort från X och Y och in i en gränd. Två soldater vaktar utanför. X och Y observerar.

21.42: De tre unga palestinierna släpps. Soldaterna kommer ut ur gränden och den soldat som diskuterat med X och Y strax innan säger "Shabat Shalom" till X och Y. Samma soldat tränger några ögonblick senare - oprovocerat - in en palestinsk pojke i ett gathörn och viftar ner huvan som han har över huvudet.

21.45: X och Y återvänder till kontoret/lägenheten.

Anteckningar från Hebron 6 - Begränsad rörlighet

Vi noterade idag att infarten till staden var begränsad och att den checkpoint folk måste igenom för att ta sig från gamla stadens suq till Ibraimimimoske'n idag var helt stängd av IDF. Sådana spontana, oannonserade avspärrningar händer oftast bara om det finns en hotbild av något slag. I detta fall är det troliga att det finns kopplingar till ett knivdåd utanför en nattklubb i Tel Aviv i går och nya raketattacker från Gaza in i Israel (Be'er Sheva).

Detta, kombinerat med att handeln avtar i gamla stadens suq när ramadan nu är inne i sin sista dag (imorgon är eid) gör att stämningen här är dämpad.

Allt detta, de annalkande palestinska valen och omröstningen i FN:s säkerhetsråd om erkännadet av en Palestinsk stat (med alla komplikationer det innebär), gör att vi förbereder oss på en oroligare tid ett tag framöver.

I detta sammanhang, denna livsmiljö, avslutar vi nu vår fasta. Förhoppningsvis har den inneburit ett klargörande av våra motiv och förnyat mod att vara närvarande här, oavsett vad som händer.

Anteckningar från Hebron 5 – Uppdatering från marginalen

Den senaste veckan har varit fylld med saker att göra. Detta och intensiva samtal, internt och med lokala partners, om teamets situation, identitet och framtid har givit upphov till mycket reflektion. Sådan tar tid och jag återkommer till detta i framtida anteckningar härifrån. Jag vill ändå ge en förnyad inblick i vardagen här nere med axplock från den senaste veckan och några osorterade tankar. 

Efter förra veckans attentat på väg 12 nära Eilat - då 8 israeler dödades - och påföljande Israeliska aktioner i Gaza (och motaktioner in i Israel) fruktade vi att påföljder skulle märkas också här i Hebron. Tendensen är att Israelisk militär och polis gör ett brett kollektivt anslag i samband med incidenter som dessa. Anslag som tyvärr drabbar många oskyldiga. I detta fall infriades våra farhågor genom massaresteringar här under helgen. Arresteringarna var officiellt kopplade till att hitta folk med kopplingar till attentaten nära Eilat, men många som greps var politiska aktivister d.v.s sådana som kan “skapa problem” nu när ännu en omröstning om en själsvtändig palestinsk stat ska upp i FN om några veckor. Inofficiellt går det alltså att peka på positiva sidoeffekter för “säkerheten” i området. (eller om man vill; hämningar för yttrandefriheten)

I Hebron och de kringliggande områdena greps enligt de källor vi har sammanlagt ca 100-130 palestinska män. En av dem var en känd aktivist i militanta Hamas. Sent kvällen därpå var vi på väg hem i en taxi och mötte en konvoj med 12 israeliska militärfordon. Vi förstod senare att de var på väg till den arresterade mannens hem. Han hade erkänt att där fanns sprängmedel och militären detonerade dessa inne i huset som blev totalförstört. När vi sedan steg ur taxin några kvarter från där vi bor så kom soldater ut ur den gamla suqen (handelsgatan) där vi också bor. Deras besök därinne har varit sällsynta under ramadan. Enligt de vi mötte på vägen till vår lägenhet hade soldaterna en liten stund tidigare gjort tre arresteringar i våra kvarter. 

Det är idag sista fredagen i ramadan och en särskilt helig dag i Islam vilket innebär många på väg till bön, vilket i sin tur innebär fler soldater och militärpoliser, vilket i sin tur innebär fler som får sina id kollade och en högre stress och irritationsfaktor som är mycket påtaglig. En soldat jag talade med idag under vår middagspatrull på gatorna kring moske’n uttryckte detta mycket tydligt – först med sitt kroppsspråk och sedan när han tilltalade oss. I vårt samtal framgick det att han ansåg att vår närvaro där inte hjälpte och att vi var okunniga om situationen. Han menade att sådana som vi (internationella) minsann aldrig fotograferar eller filmar när de får sten kastat på sig eller utsätts för övergrepp från palestinier. Ansvarsfrågan gällande våldet i området lade han helt över på palestinierna. 

Sedan levererade han den klassiska frågan; ”- Vad föreslår ni att vi ska göra för att lösa detta då?” och menade att vi skulle ta och skriva till hans regering om vi hade lösningen.

Vi försökte övertyga honom om att vår närvaro här handlar om att bidra till stabilitet och långsiktig lösning (det är därför vi siktar på att dokumentera alla övergrepp mot mänskliga rättigheter vi ser), men att det samtidigt är omöjligt för oss att se allt och vara överallt och det är främmande för vårt mandat att ”ha en lösning på situationen”. Vår närvaro och vårt arbete är “bits and pieces” och ad hoc. Det är vidare “mission och vittnesbörd” i en främmande miljö där det vi kan göra är att möta grannen som är annorlunda och tala sanning till honom om det som inte rimmar med Guds fredliga, rättvisa och försonade styre, så länge det sker med respekt och ödmjukhet.  Budbäraren är den som behöver vara ödmjuk, annars riskerar vi att i praktiken bekänna en Kristus som är sekundär i förhållande till vår vilja att ställa allt tillrätta och kontrollera historien - Karaktärsdrag som är mer kopplade till vår identitet som västerlänningar och delar av den – för tillfället – dominerande kulturen. Sist västerlänningar försökte ställa saker tillrätta och ta ansvar för historien här var när det brittiska mandatet upphörde 1948 och staten Israel skapades. Det vi ser här nu är till på många sätt frukter av det.

Vi gav i alla fall soldaten löftet att om vi skulle fortsätta göra vårt bästa för att dokumentera också övergrepp mot soldater. Jag är inte säker på att han nöjde sig med det, men vi var tvugna att fortsätta vår patrull. Vid nästa checkpoint hölls fjorton palestinska män kvar och kunde inte ta sig till fredagsbönen.

Frågan om att ta ansvar och ge garantier för att lösa situationen har alltid varit frestande för kristna, medvetna som vi är om att vi är sända (har ett uppdrag) för att vara vittnen om Guds fredliga rike och om Jesus som historiens centrum. Att inte utnyttja vår kulturella dominans för att nå dessa ”goda syften” (det kristna stuvar in i händelsen ”frälsning”) eller att dras in i ett triumfalistiskt sätt att förstå den sändningen (uppdraget) är svårt. I den här miljön - där kristna är en så uppenbar minoritet och västerlänningar och västerländsk kultur inte dominerande – finns ändå andra möjligheter för oss att tvingas till ödmjukhet och förstå vad det innebär att vara sänd. För allvarligt talat; ett nyktert sätt att se på vårt arbete här är att det nästan inte gör någon skillnad. Det är – i stort sett – ineffektivt. Kanske är det så det ska vara? Kanske hittar vi vår identitet som efterföljare till den korsfäste där? Kanske kan vi hitta ödmjukheten som låter oss möta palestinier, soldater och bosättare som ”grannar” där?

Den tematiken, för den hänger ihop med teamets förändringsprocess som jag nämnde i början, återkommer jag alltså till i framtida texter. 

Nu däremot är det dags att skura golven och sedan ska jag göra glasyr till en glutenfri limekaka jag bakade igår. Att leva och göra det enkla är ibland det enda vi kan göra... och gillar man kakor (som jag) så är det inte det sämsta!

Anteckningar från Hebron 4 - Ökad aktivitet och frågan om vem som är vår nästa

Efter en relativt (i ordets rätta bemärkelse!) lugn inledning på min tid här så har aktiviteten tyvärr tilltagit under de senaste dagarna. Här är ett på många sätt oroande axplock av vad vi bevittnat.

- För fyra år sedan hade en palestinsk familj precis byggt färdigt en fastighet i Al Jabberi området, nära bosättningen Kiryat Arba i sydöstra Hebron. Innan de hann flytta in ockuperades huset av bosättare och sedan dess har en rättsprocess pågått. För ett par dagar sedan fick vi en uppmaning av Hebron rehabilitation committee att dokumentera nya avspärrningar som IDF satt upp i Al Jabberi. Som palestinier löper de stor risk att arresteras om de själva går dit. När vi kom på plats såg vi att det var det tidigare nämnda huset som nu fick sina påfarter avspärrade av betongblock. Vi tog våra kort och frågade soldaterna som arbetade med att lasta av betongblock framför huset vad som pågick och varför. Vi fick då svaret att "det är komplicerat" samt att detta nu var militärt område.


- Kvällen innan detta ringde Noah Al-Jarabi, en herde med sina getter i Bani Na'im dalen öster om Hebron. Vid halvsju-tiden hade sex jeepar från IDF stannat på vägen vid dalen och ropat till honom att sluta upp med det han gjorde och komma dit. Noah kunde inte avbryta sitt arbete (han mjölkade) och meddelade detta. Soldaterna avancerade då mot honom, hans två söner (9 och 11 år gamla) och gethjorden och öppnade eld. I paniken trampas två getter ihjäl. Noah flyr från området och efter ha blivit utfrågade av soldaterna tar sig sönerna till sin farbror vars gård ligger i närheten.
På morgonen dagen efter möter vi upp med Noah och hans söner för att dokumentera det hela och höra hans historia. Vår rapport om incidenten finns att läsa här.


- Vi har inte bara dokumenterat nya avspärrningar. Hebron rehabilitation committee har även bett oss dokumentera nya byggnationer på mark ockuperad av bosättare. Vid bosättningen Beit Haddassah har en en stor cementbänk/soffa dykt upp. När vi under en eftermiddagspatrull gick förbi där för att ta några bilder bromsade omdelbart en bil in. En bosättare (en man i fyrtiofemårsåldern) rusade ut och undrade vad vi gjorde där. Han tog upp sin telefon och ringde, uppenbarligen mycket upprörd, någon om att CPT var där. Han vinkade på en soldat som fanns ett hundratal meter bort och riktade sedan in sig på mig. Den kombinerade effekten av att min kollega Joe gick emellan och att soldaten började röra sig mot oss gjorde att han lugnade ner sig något. Annars hade han nog försökt ta kameran av mig.


Allt detta landade känslomässigt hos oss vid vår samlande andakt i morse. Andakten hade temat "Neighbourliness" och innehöll läsningar ur Koranen (sura 4:36) och Lukasevangeliet (Den barmhärtige samariten) som bägge handlar om att vara någons (inte minst främlingens) nästa, om grannsämja och gemenskap. När dessa texter sattes in i de senaste dagarnas sammanhang (som sorgligt nog bara uttrycker sakernas pågående tillstånd här) så blev vi tysta. Jag grät.

Att verkligen vara här är att ständigt leva i detta sammanhang. Ett sammanhang där främlingen endast undantagsvis blir någons nästa. Dessa undantag visar samtidigt att Guds rike aldrig är långt borta, även om det växer ur ett senapskorn. Dessa undantag är i Guds rike inga undantag. De är regeln. 

Gud ge mig friheten att leva efter den regeln!

Resan fortsätter.

Anteckningar från Hebron 3 - Fåglar i At Tuwani

Vi är nu ett par dagar i At Tuwani, en by i bergsbygden söder om Hebron och Yatta som har en fascinerande historia. (delvis behandlad tidigare i den här bloggen). Jag får återkomma till vad just de här dagarna innehållit, men lämnar här en ögonblicksbild från igår eftermiddag när vi just anlänt.

När jag står utanför CPT:s lilla hus (i mitten och längst till höger i bilden). Kommer en vit duva flygandes mot mig från den Israeliska bosättningen Ma'on  till, viker av och gör en cirkelrörelse tillbaks. (bosättningen ligger ca hundra meter bakom ryggen på fotografen här) När duvan landat tittar jag upp mot bosättningen och ser en skock svarta fåglar cirkla oroligt runt en stycke mark däri. Troligtvis var någon ute med matrester eller andra sopor och de såg ett tillfälle till kalas.

Det som fångar mig är inte så mycket "vit fågel - svart fågel" symboliken som fåglarnas rörelser. Duvans rörelse tycktes ta in bosättningen och At tuwani i ett svep medan de svarta fåglarna hade fastnat i en rörelse fixerade på en sak.

Det är en talande bild av freds och försoningsarbete, som ofta handlar om att hjälpa antagonister att se mer än sin egen situation och att på så sätt kanske se sanningen om sin egen hållning, erkänna sin del (skuld) i konflikten och sedan söka sig mot upprättad relation där lögn och undanflykt inte längre låser parter fast vid att "cirkla runt samma fläck" av självupptagenhet och skuldbeläggande.

Anteckningar från Hebron 2 - Bonhoeffer och medlidandet

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.

Anteckningar från Hebron - Att anlända och att vara

Att anlända geografiskt är en sak. Att verkligen vara någon annanstans än den plats man rest ifrån en helt annan.

Min resa in hit till Hebron var - medvetet - långsam. Jag behöver tid på mig för att verkligen "komma fram". Att förflyttas från Köpenhamn till Tel Aviv på fyra timmar är något som ger mig mer själslig jetlag än något annat, så jag stannade en natt i Jerusalem för att låta just den jetlagen klinga ut i sin egen takt. Mycket riktigt - efter en dags trivsamt men ofukuserat strosande i Jerusalems gamla stad - så landade resan bort från trygg, invand miljö och bort från Anna i känslorna under kvällen. Det där tomrummet som skapas när man skiljs från den, det och de man älskar och är "hemma" i är svårt att låta bli att fylla med annat; sentimentalitet, dagdrömmar eller försök att ersätta dessa med de nya människor och den nya miljö man hamnat i, eller med "Gud". Sådana försök är fruktlösa. Gud snarare bevarar dessa tomrum öppna. Dietrich Bonhoeffers "Motstånd och underkastelse" är ett av mina resesällskap. I kapitlet som utgörs av brev till vännen Eberhard Bethkte skriver han om detta tomrum; "... så länge tomrummet förblir öppet, förenar det oss med varandra (och) hjälper oss därigenom att bevara vår ursprungliga gemenskap med varandra om också under smärta. Man bär det lyckliga förgångna inom sig inte som en bitter tagg utan som en dyrbar gåva", en "dold skatt" som man tar fram vid särskilda tillfällen.

Denna uppskattning för "hemma" och de människor som betyder mycket för mig som blir så akut som saknad och tomrum en sådan här gång är jag tacksam för. Den är en gåva... även om en månad känns långt just nu!

Sedan finns ju andra dimensioner i att anlända till den här delen av världen som är  problematiska:  Utöver passkontrollen så stoppades jag två gånger av säkerhetspersonal för utfrågning och vid ett tillfälle för avsidestagande för ett kort förhör och genomsökning av mina väskor. Detta - troligtvis - bara för att jag reste ensam som (relativt) ung man. Vanligtvis möter inte CPT:are sådan uppmärksamhet från flygplatspersonal förrän på vägen hem. (samma sak hände mig sist jag lämnade Ben Gurion flygplatsen, fast det tog ännu längre tid!) Jag hoppas jag gjort min bit nu! 

Mycket kan sägas om den rädsla och misstänksamhet som präglar nationen Israel på ett så speciellt sätt. (och mycket har sagts!) Här får det räcka med att säga att en nationalstat som uttrycker ett behov av "säkerhet" och "skydd" som nästan är patologiskt forfarande har en bit att gå för att skapa något annat än en skenbar fred. Som "anländande" blir upplevelsen av det behovet t.ex den jag mötte. Hur upplevelsen är för boende i det område där jag nu ska arbeta en månad (palestinier, judiska bosättare och i viss mån sådana som jag) kommer förhoppningsvis lysa igenom det som skrivs på den här bloggen den närmsta tiden. Kanske speglas till sist också  de rädslor och den fruktan för "den andre" som finns i mitt eget land också i dessa texter?

Slutligen anländer jag i Hebron och tas emot av Tim, Joe och Joel som tillsammans med Fatiyeh kommer att vara mina lärare, mentorer och arbetskamrater de närmsta veckorna. Välkomnandet blir kort. Presentationen sparas till middagen: Det är dags för förmiddagspatrull. Så sätter sig rytmen för dagarna här. Förmiddags, eftermiddags och kvällspatruller i den gamla stadskärnan varvas med möten med andra organisationer och lokala partners. De viktigaste mötena;  med folk i alla åldrar ute på gatorna - fyllda av livlig handel under ramadan - är fascinerande och samtidigt problematiska. När någon kan så lite arabiska som jag har, så är det svårt att verkligen möta människor och bygga relation. Att få tag i hälsningsfraser och enkel konversation är verkligen prioritet. De andra i teamet är mycket hjälpsamma, så jag hoppas kunna hanka mig fram hyfsat i slutet av min månad här.

Samtidigt; efter bara en dag här, så har jag under patrullerna sett soldater göra tveksamma fasthållanden av folk mitt på gatan och vid ett tilfälle sett en ung soldat som knuffade och sparkade en 10-12 årig palestinsk pojke vid en checkpoint. När vi frågade varför sade han att " - Han spottade på mig!" Ockupationens smärta och ansikten i en enda händelse, som obehagligt nog nästan verkar vardaglig, mondän! 

Jag hoppas på fler möjligheter till konstruktiva samtal också med soldaterna (bosättarna i det här området är tyvärr nästan ingen ide' att försöka med) för att vi inte ska falla in i att avpersonifiera också dem och göra dem till "något" och inte någon.

Ja, att anlända till en sådan här plats är en sak. Att verkligen vara här, det kommer att bli en helt annan sak. Resan har börjat!

Det julnatten påminner oss om

I julnattens gudstjänst påminns jag om det självklara; Jesaja bok är både klarsynt och hoppfull!

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. 

Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.  

Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt." (Jes. 9:1-7)

I landområdet där fredsfursten föddes, och inte bara där och inte bara i öppet krig, bärs fortfarande stridens stövlar och blodfläckade mantlar. Från mina kollegor i Christian Peacemaker Teams i Hebron (Västbanken) kommer t.ex denna rapport några dagar innan jul. 

Min julhälsning får därför bli denna; 

Sätt dig/er bekvämt i en stol och meditera över Jesaja text. Låt den läsa dig. Läs sedan CPT:s rapport om våldets vardag och ställ dig frågan; Var placerar Jesajas (och evangeliets) berättelse om fredsriket och fredsfursten dig i förhållande till världens våldsamma historia? Vem gör julens budskap dig till?

Post Västbanken - Lösa reflektioner om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag

Jesus säger:

”Jag är vägen sanningen och livet”

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.”

”Jag har fötts och kommit hit till världen för en enda sak: att vittna för sanningen .”

(Joh.14:6, Joh.8:32, Joh.18:3)

Fri…

Vad fyller vi det begreppet med? Bläddra dig fram till det i ett lexikon och du hittar den oberoende, obundne, självständige och självbestämmande individen som skapar sin egen livshistoria. Kaptenen på sitt eget skepp. T.o.m. begreppet ”frihet” som sådant och frihetens alla fördelar är kopplat till den enskilde individen i sin subjektivitet.

Att en helt självständig och oberoende individ sedan inte finns är en annan sak. Den sortens grova generaliseringar om människan kan vara hjälpsamma i marknadsundersökningar eller i riktade reklamkampanjer för blöjor eller trädgårdsmöbler (där ”människan i allmänhet” är ”fri” att välja det fabrikat som passar) men knappast i förhållande till de större frågorna livet lägger i vårt knä ibland. Du vet, när pappa blir så dement att han inte kan ta hand om sig själv längre och du är enda barnet kvar. När äktenskapet börjar, eller för all del när det tar slut. När man blir av med sitt jobb.

På vilket sätt är du fri då?

Är det möjligt att säga att en Jesu efterföljare är ”fri”, om vi nu – vilket det är lika bra att slå fast att den här texten gör - antar det förhållningssättet till livet?
En frukt av att under tolv dagar på Västbanken med Christian Peacemaker Teams ha tillbringat tid med människor som har sin vardag i en potentiellt våldsam situation, präglad av övergrepp från Israeliska soldater och gränspoliser, av frustration, av sitt eget och sina barns trauma och rädsla samtidigt som de drivs av ett envist hopp om fred, rättvisa och försoning med sina grannar, är definitivt en djup medvetenhet om att jag inte är ”fri”. Nej, inte ens vi som västerlänningar kunde inbilla oss att vi i den situationen var "fria".

Så, myten om individens frihet är ett ontologiskt misstag. Ändå har den ett förvånandsvärt starkt grepp om oss!

Men om jag är inte ”fri”, vad bestämmer då min livsväg?

Under och efter denna resa har jag ännu djupare förstått mig som fångad av, eller bunden till, ett uppdrag som handlar om sanning. Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta.

Jag ska försöka dechiffrera vad denna bundenhet till ett uppdrag kan betyda och hur det uppdraget kan se ut i den här texten, men jag varnar redan här läsaren för att förvänta sig ett enkelt svar, en tes i slutet. Det vore förmätet, rentutav stöddigt att producera en slutsats på det viset när jag själv inte sett hur min resa slutar! Jag kan här bara erbjuda texten som följer för att tala om hur vägen som uppdraget lett mig in på kan se ut och varför risken är värd att ta.

Låt mig använda ett generaliserande - och till viss del upprepande - påstående för att ta oss vidare.

Alla har vi livsuppdrag.

Våra liv bestäms av de uppdrag vi får lagda i våra händer (och i viss mån lägger i våra egna händer) och hur vi sedan hanterar dem och reflekterar över dem. IDF (Israel Defence Force) har definitivt ett uppdrag. Organisationen Breaking the Silence, som utgörs av före detta IDF soldater, har reflekterat över och gjort en omläsning av det uppdraget och hur det utförts. Deras liv har formats därefter.

Yehuda Shaul var mellan 2001 och 2004 soldat i IDF. Hans uppdrag (och alla IDF soldaters uppdrag) var – och nu citerar jag honom själv – ”mycket enkelt och tydligt”. Det var givet av det samhälle han levde i. Uppdragsgivaren var officiellt staten Israel, visst, men uppdraget var förankrat i och ytterst sett givet av hans medmänniskor. De människor som tillsammans med Yehuda bygger och lever i den demokratiska staten Israel.

Yehuda säger apropå upprinnelsen till Breaking the Silence. ”- Vi fick uppdraget av samhället, vi utförde det och nu är vi tillbaka! Låt oss därför berätta vad det är vi gjort!”

Inget konstigt med det! Sagt och gjort. Yehuda och hans kompanikamrater från tjänstgöringtiden på Västbanken (varav ett år i Hebron) samlar ihop sina privata fotografier, skriver ner berättelser om vad som gjordes under tjänstgöringen i IDF. Så skapas utställningen i Tel-Aviv som var Breaking The Silences första offentliga redovisning.

En kort historia för att illustrera:

Vid ett tillfälle under tjänstgöringen i Hebron på Västbanken kom Yehudas patrull fram till en öppen plats i staden. Där stod ett ensamt fordon, något som ofta väcker misstankar (tyvärr befogade) om bilbomber. Efter en stund tog de beslutet att fordonet borde kontrolleras. Man stod inför tre alternativ

- Kalla in en bombexpert. (Det tar några timmar för en sådan att komma på plats!)
- Skjuta på fordonet för att se om det exploderar.
- Använda en palestinier.

Man valde i detta fall en palestinsk man som fanns i närheten, bad honom gå fram till bilen och rumstera om i den för att se vad som skulle hända. I situationen - säger Yehuda - var detta ingen genomtänkt rasistisk handling utan snarare en fråga om taktik och effektivitet.

Alltså:

Det misstänkta fordonet måste kontrolleras, men det tar för lång tid att kalla in en bombexpert och om palestinierna får se att detta är en metod vi använder för att "få jobbet gjort", så håller de sig lugna och borta från gatorna. Alltså sparar vi tid och det blir bekvämare för oss att göra vårt jobb.

Yehuda säger vidare, apropå redovisningen av deras uppdrag; ”- Vi tar inte ställning! Vi redovisar bara vårt uppdrag och hur det utfördes!” (och därför också hur ”spelreglerna” ser ut!). Breaking the Silence vill berätta om den moraliska prislappen för ockupationen som vanliga Israeliska ungdomar betalar under sin tjänstgöring på Västbanken.

Breaking the Silence är just därför djupt subversivt! De ställer – genom utställningens berättelser och de nakna bilderna - frågan till dem som lyssnar och ser om sanningens natur. Specifikt frågan om vad sanningen om Israels ”säkerhet” är och hur IDF:s deluppdrag att värna om människors värdighet och mänskliga rättigheter verkligen utförs. De omformulerar samtidigt ”uppdraget” genom att tala sanning! Det uppdrag som var dem givet, som utförts av så många innan dem, men aldrig tidigare redovisats så naket.

Därför är inte Yehuda och hans gamla kompanikamrater ”fria”, i den mening vi lägger i ordet. (De hade i så fall större ”frihet” innan!) Sanningen har gjort något annat med dem än skapat självständighet och obundenhet. De har identifierat sig med ”fienden”! Genom att tala sanning har de givit den uttalade ”fienden” ett ansikte – ett bekymrat, av oprovocerade arresteringar och överdrivet våld plågat ansikte - och en röst som inte längre förgäves, ensamt och anonymt ropar efter rättvisa och försoning.

Vad är sanning?

Den ”sanning” som drev det uppdrag Yehuda fick är den sanning som manövrerar ut den ”frihet” som vi tror att vi har. Att själva, som oberoende individer, ansvara för innehållet, intrigen och slutet på vår livshistoria precis som vi är ”fria” att välja blöjfabrikat till våra barn och strössel till vår glass.

Den sanning som är motor bakom IDF:s uppdrag är den som möter oss ”genom gevärsmynningen” med våldet som motor! Det är den nakna maktens sanning. Den sanning som gör det omöjligt för människor att se på varandra och möta varandra utan fruktan och potentiellt våld. En sanning som i detta fall djupt format den Israeliska statens djupt problematiska förhållningssätt till de palestinska innevånarna på Västbanken och som göder de ideologiskt (sionistiskt) drivna bosättarnas rädsla för ”den andre” (”araben”, ”terroristen”) och spiralen av våld, hämnd och vedergällning som pågått i snart två generationer. Det behöver knappast sägas att samma ”sanning” driver väpnad aggression från palestinier i området.

Men, den sanning som nu driver Breaking the Silence är alltså annorlunda. Redovisningen av uppdraget har ställt dem i en position där de skapat en problematiserad och därför mer hälsosam debatt i Israel, både politiskt (i Knesset) och i vardagens liv och diskurs. (… för deras mammor vet nu vad deras tjänstgöring inneburit och måste därför acceptera en förändrad bild av sina söner och döttrar och därmed också av den demokratiska stat de lever i)
Sanningen har alltså förändrat Yehuda och hans kompanikamrater när de tagit ansvar för den! Har de blivit oberoende och självständiga? Bestämmer de över sitt eget öde? Så här berättar de själva.

Vad är sanning?

Frågan möter också Jesus - som tog ansvar för sanningen han själv talade om - när han möter Pontius Pilatus, en man vars makt byggde på samma sanning som driver våldsspiralen på Västbanken.


Jesus svarar inte Pilatus (eller oss som nutida läsare) genom att tala. Istället går han till korset! Hans svar är inte en tes, en utläggning av sanningens essens eller Guds natur, utan en moralisk handling. Ett ansvarstagande för den sanning - inrymd i det Jesus kallar för Guds rike - som Jesus talat om och praktiserat, synligt inför alla. Sanningen klär sig i icke-våldets kläder, vägrar att tala våldets, vedergällningens och den nakna maktens språk och spränger därför Pilatus (den politiska maktens) begreppsvärld i bitar och samtidigt också sina egna landsmäns bild av vem Gud är. (Joh.18:12 – 19:31)

För översteprästerna förnekar Jesus som ledare och hans väg som den riktiga att gå.” -Vi har ingen annan kung än Kejsaren” (Joh.19:15). Detta kan mycket väl läsas som ett förnekande av Gud som fredens och försoningens Gud till fördel för en mer ”effektiv” och våldsam Gud (mer lik Caesar som auktoritetsutövare) på samma sätt som dagens sionister (judiska och kristna) gör. Och, igen, på samma sätt som Hamas och annat väpnat motstånd från palestinier i området också gör.

Sanningen som etik alltså?


”Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta”. Så försökte jag, i början av texten, konceptuellt att beskriva vad jag blivit fångad av och bunden till som ett resultat av mina två veckor med Christian Peacemaker Teams på Västbanken.
Sanningen, som Jesus lyfter fram den, är alltså förödande för en modern människas ”frihet”. Den sanning som ska göra oss fria är samma sanning som vi också ska vittna för och ta ansvar för som vår livsväg, om vi nu läser vår tillvaro kristet.

Nej, den ”frihet” som Jesus talar om är inte idé - abstrakt eller konkret - för oss att ta ställning till eller värdera. Den är en risk vi bjuds att ta. Det är den friheten som också i kristen tradition stavas nåd.

De CPT:are som jag mötte på plats på Västbanken (i Hebron och i At-Tuwani) förstärkte detta. Som västerlänningar har de alltså ”valmöjligheter". De kan låta bli att agera observatörer, eskortera palestinska barn från hemmet till skolan förbi stenkastande judiska bosättare och förnedrande militära checkpoints. De kan slippa samtala med soldaterna - höra hur de upplever sin situation - och uppmuntra dem att välja icke-våld istället. De kan undvika att jobba för att palestinier och judiska bosättare ska försonas och se varandra som grannar.

De kan resa hem när de vill och slippa hamna mitt i våldet med risk för fysisk skada. Men de beskrev själva hur de inte upplevde att de hade något val. De hade tagit ansvar för sanningen och genom sin närvaro, bön och aktivitet svarar de därför varje dag på frågan; ” – Vad är sanning?”

De är verkligen fria.