Anteckningar från Hebron 4 - Ökad aktivitet och frågan om vem som är vår nästa

Efter en relativt (i ordets rätta bemärkelse!) lugn inledning på min tid här så har aktiviteten tyvärr tilltagit under de senaste dagarna. Här är ett på många sätt oroande axplock av vad vi bevittnat.

- För fyra år sedan hade en palestinsk familj precis byggt färdigt en fastighet i Al Jabberi området, nära bosättningen Kiryat Arba i sydöstra Hebron. Innan de hann flytta in ockuperades huset av bosättare och sedan dess har en rättsprocess pågått. För ett par dagar sedan fick vi en uppmaning av Hebron rehabilitation committee att dokumentera nya avspärrningar som IDF satt upp i Al Jabberi. Som palestinier löper de stor risk att arresteras om de själva går dit. När vi kom på plats såg vi att det var det tidigare nämnda huset som nu fick sina påfarter avspärrade av betongblock. Vi tog våra kort och frågade soldaterna som arbetade med att lasta av betongblock framför huset vad som pågick och varför. Vi fick då svaret att "det är komplicerat" samt att detta nu var militärt område.


- Kvällen innan detta ringde Noah Al-Jarabi, en herde med sina getter i Bani Na'im dalen öster om Hebron. Vid halvsju-tiden hade sex jeepar från IDF stannat på vägen vid dalen och ropat till honom att sluta upp med det han gjorde och komma dit. Noah kunde inte avbryta sitt arbete (han mjölkade) och meddelade detta. Soldaterna avancerade då mot honom, hans två söner (9 och 11 år gamla) och gethjorden och öppnade eld. I paniken trampas två getter ihjäl. Noah flyr från området och efter ha blivit utfrågade av soldaterna tar sig sönerna till sin farbror vars gård ligger i närheten.
På morgonen dagen efter möter vi upp med Noah och hans söner för att dokumentera det hela och höra hans historia. Vår rapport om incidenten finns att läsa här.


- Vi har inte bara dokumenterat nya avspärrningar. Hebron rehabilitation committee har även bett oss dokumentera nya byggnationer på mark ockuperad av bosättare. Vid bosättningen Beit Haddassah har en en stor cementbänk/soffa dykt upp. När vi under en eftermiddagspatrull gick förbi där för att ta några bilder bromsade omdelbart en bil in. En bosättare (en man i fyrtiofemårsåldern) rusade ut och undrade vad vi gjorde där. Han tog upp sin telefon och ringde, uppenbarligen mycket upprörd, någon om att CPT var där. Han vinkade på en soldat som fanns ett hundratal meter bort och riktade sedan in sig på mig. Den kombinerade effekten av att min kollega Joe gick emellan och att soldaten började röra sig mot oss gjorde att han lugnade ner sig något. Annars hade han nog försökt ta kameran av mig.


Allt detta landade känslomässigt hos oss vid vår samlande andakt i morse. Andakten hade temat "Neighbourliness" och innehöll läsningar ur Koranen (sura 4:36) och Lukasevangeliet (Den barmhärtige samariten) som bägge handlar om att vara någons (inte minst främlingens) nästa, om grannsämja och gemenskap. När dessa texter sattes in i de senaste dagarnas sammanhang (som sorgligt nog bara uttrycker sakernas pågående tillstånd här) så blev vi tysta. Jag grät.

Att verkligen vara här är att ständigt leva i detta sammanhang. Ett sammanhang där främlingen endast undantagsvis blir någons nästa. Dessa undantag visar samtidigt att Guds rike aldrig är långt borta, även om det växer ur ett senapskorn. Dessa undantag är i Guds rike inga undantag. De är regeln. 

Gud ge mig friheten att leva efter den regeln!

Resan fortsätter.

Anteckningar från Hebron 3 - Fåglar i At Tuwani

Vi är nu ett par dagar i At Tuwani, en by i bergsbygden söder om Hebron och Yatta som har en fascinerande historia. (delvis behandlad tidigare i den här bloggen). Jag får återkomma till vad just de här dagarna innehållit, men lämnar här en ögonblicksbild från igår eftermiddag när vi just anlänt.

När jag står utanför CPT:s lilla hus (i mitten och längst till höger i bilden). Kommer en vit duva flygandes mot mig från den Israeliska bosättningen Ma'on  till, viker av och gör en cirkelrörelse tillbaks. (bosättningen ligger ca hundra meter bakom ryggen på fotografen här) När duvan landat tittar jag upp mot bosättningen och ser en skock svarta fåglar cirkla oroligt runt en stycke mark däri. Troligtvis var någon ute med matrester eller andra sopor och de såg ett tillfälle till kalas.

Det som fångar mig är inte så mycket "vit fågel - svart fågel" symboliken som fåglarnas rörelser. Duvans rörelse tycktes ta in bosättningen och At tuwani i ett svep medan de svarta fåglarna hade fastnat i en rörelse fixerade på en sak.

Det är en talande bild av freds och försoningsarbete, som ofta handlar om att hjälpa antagonister att se mer än sin egen situation och att på så sätt kanske se sanningen om sin egen hållning, erkänna sin del (skuld) i konflikten och sedan söka sig mot upprättad relation där lögn och undanflykt inte längre låser parter fast vid att "cirkla runt samma fläck" av självupptagenhet och skuldbeläggande.

Anteckningar från Hebron 2 - Bonhoeffer och medlidandet

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.

Anteckningar från Hebron - Att anlända och att vara

Att anlända geografiskt är en sak. Att verkligen vara någon annanstans än den plats man rest ifrån en helt annan.

Min resa in hit till Hebron var - medvetet - långsam. Jag behöver tid på mig för att verkligen "komma fram". Att förflyttas från Köpenhamn till Tel Aviv på fyra timmar är något som ger mig mer själslig jetlag än något annat, så jag stannade en natt i Jerusalem för att låta just den jetlagen klinga ut i sin egen takt. Mycket riktigt - efter en dags trivsamt men ofukuserat strosande i Jerusalems gamla stad - så landade resan bort från trygg, invand miljö och bort från Anna i känslorna under kvällen. Det där tomrummet som skapas när man skiljs från den, det och de man älskar och är "hemma" i är svårt att låta bli att fylla med annat; sentimentalitet, dagdrömmar eller försök att ersätta dessa med de nya människor och den nya miljö man hamnat i, eller med "Gud". Sådana försök är fruktlösa. Gud snarare bevarar dessa tomrum öppna. Dietrich Bonhoeffers "Motstånd och underkastelse" är ett av mina resesällskap. I kapitlet som utgörs av brev till vännen Eberhard Bethkte skriver han om detta tomrum; "... så länge tomrummet förblir öppet, förenar det oss med varandra (och) hjälper oss därigenom att bevara vår ursprungliga gemenskap med varandra om också under smärta. Man bär det lyckliga förgångna inom sig inte som en bitter tagg utan som en dyrbar gåva", en "dold skatt" som man tar fram vid särskilda tillfällen.

Denna uppskattning för "hemma" och de människor som betyder mycket för mig som blir så akut som saknad och tomrum en sådan här gång är jag tacksam för. Den är en gåva... även om en månad känns långt just nu!

Sedan finns ju andra dimensioner i att anlända till den här delen av världen som är  problematiska:  Utöver passkontrollen så stoppades jag två gånger av säkerhetspersonal för utfrågning och vid ett tillfälle för avsidestagande för ett kort förhör och genomsökning av mina väskor. Detta - troligtvis - bara för att jag reste ensam som (relativt) ung man. Vanligtvis möter inte CPT:are sådan uppmärksamhet från flygplatspersonal förrän på vägen hem. (samma sak hände mig sist jag lämnade Ben Gurion flygplatsen, fast det tog ännu längre tid!) Jag hoppas jag gjort min bit nu! 

Mycket kan sägas om den rädsla och misstänksamhet som präglar nationen Israel på ett så speciellt sätt. (och mycket har sagts!) Här får det räcka med att säga att en nationalstat som uttrycker ett behov av "säkerhet" och "skydd" som nästan är patologiskt forfarande har en bit att gå för att skapa något annat än en skenbar fred. Som "anländande" blir upplevelsen av det behovet t.ex den jag mötte. Hur upplevelsen är för boende i det område där jag nu ska arbeta en månad (palestinier, judiska bosättare och i viss mån sådana som jag) kommer förhoppningsvis lysa igenom det som skrivs på den här bloggen den närmsta tiden. Kanske speglas till sist också  de rädslor och den fruktan för "den andre" som finns i mitt eget land också i dessa texter?

Slutligen anländer jag i Hebron och tas emot av Tim, Joe och Joel som tillsammans med Fatiyeh kommer att vara mina lärare, mentorer och arbetskamrater de närmsta veckorna. Välkomnandet blir kort. Presentationen sparas till middagen: Det är dags för förmiddagspatrull. Så sätter sig rytmen för dagarna här. Förmiddags, eftermiddags och kvällspatruller i den gamla stadskärnan varvas med möten med andra organisationer och lokala partners. De viktigaste mötena;  med folk i alla åldrar ute på gatorna - fyllda av livlig handel under ramadan - är fascinerande och samtidigt problematiska. När någon kan så lite arabiska som jag har, så är det svårt att verkligen möta människor och bygga relation. Att få tag i hälsningsfraser och enkel konversation är verkligen prioritet. De andra i teamet är mycket hjälpsamma, så jag hoppas kunna hanka mig fram hyfsat i slutet av min månad här.

Samtidigt; efter bara en dag här, så har jag under patrullerna sett soldater göra tveksamma fasthållanden av folk mitt på gatan och vid ett tilfälle sett en ung soldat som knuffade och sparkade en 10-12 årig palestinsk pojke vid en checkpoint. När vi frågade varför sade han att " - Han spottade på mig!" Ockupationens smärta och ansikten i en enda händelse, som obehagligt nog nästan verkar vardaglig, mondän! 

Jag hoppas på fler möjligheter till konstruktiva samtal också med soldaterna (bosättarna i det här området är tyvärr nästan ingen ide' att försöka med) för att vi inte ska falla in i att avpersonifiera också dem och göra dem till "något" och inte någon.

Ja, att anlända till en sådan här plats är en sak. Att verkligen vara här, det kommer att bli en helt annan sak. Resan har börjat!

Den vita gruppen i Suleimaniyah... igen!

Det är inte alltid viktiga historier får den plats de borde ha i mainstream-media. Det som sker i norra Kurdistan är - alldeles oavsett den relativa mediaskuggan - en historia värd att följa.

Här är en rapport och reflektion från min CPT kollega Michele Naar-Obed.

Den vita gruppen i Suleimaniyah

Reformprotester, upplopp och oroligheter fortsätter i norra Irak. I Suleimaniyah finns en grupp från Christian Peacemaker Teams som för några dagar sedan lämnade denna hoppfulla rapport om de-eskalering av våld.

"The seventh day of anti-government protests in Suleimaniyah, Iraqi Kurdistan ended peacefully, today.  The "White Group," a non-violent group of citizens sympathetic to reform including actors, writers and lawyers, again deployed itself between the protesters and the security forces.  Towards the end of the protest, the group, together with other protesters, managed to avert a riot.  A small group of protesters sought to assault the soldiers and march on the KDP office, where security guards had opened fire on protesters last Thursday, killing at least two, and wounding dozens.  The White Group organized several human chains to prevent a confrontation with the military, and talked to the violent group to de-escalate the situation.  CPTers stood with the White Group today." 

(Från CPTnet)

Du hittar denna rapport inklusive ett filmklipp här.

Efesierbrevet

Jag skriver ibland på Malmö Vineyards blogg och här hittar ni det senaste inlägget, som även är en kommentar (eller fotnot) till en predikan jag höll nyligen om försoning och gränsöverskridande mänsklig gemenskap.

Under vintern och våren tar vi i församlingens liv (gudstjänster, husgrupper etc) hjälp av Efesierbrevet i vår resa som lärjungar, och det är det brevets ärende som sätter predikan i sitt sammanhang. (I detta fall Ef. 2:11-22)