Daoud Nassars farfar och farbror köpte en bit land 1916. 42 hektar fruktbar odlingsmark på en kulle 9 kilometer sydväst om Betlehem.
Daoud är själv utbildad jurist, vilket har varit till stor hjälp under den utdragna rättsprocess över dessa 42 hektar som han och hans familj nu varit indragen i med den Israeliska staten och judiska bosättare sedan 1991 – 18 år! Denna rättsprocess har uppmärksammats internationellt och fött fram projektet Tent of Nations.
Under ett besök som vi som delegation från Christian Peacemaker Teams gjorde till familjen Nassars kulle berättade Daoud historien om rättsprocessen, om Tent of Nations och det de står som symboler för;
- Rätten till ett hem
- Den långsamt urholkande, uttröttande, utnötande kraften i ockupationen och i den onda cykeln av våld och trakasserier från de judiska bosättarna
- Det kreativa icke-våldet som motstånd och Jesusefterföljelse
- Skillnaden mellan hopp och optimism
Rätten till ett hem
När Daouds farfar flyttade till kullen 1916 så gjorde han i ordning en grotta för sig själv och familjen att leva i. En grotta som han levde hela sitt liv i trots att sönerna snart byggde hus på marken. Den grottan – och fler grottor på området - har fått ett starkt symbolvärde idag. Mer om detta längre fram.
Det officiella ägarbevis som Nasserfamiljen hade på sin mark utfärdades inte längre av staten Israel utanför städerna efter sexdagarskriget 1967. Utan ett sådant bevis riskerar byggnader rivas och land konfiskeras av staten. Merparten av de palestinska familjerna på Västbanken var då, och är fortfarande, utan ett sådant bevis. Och trots att marken/landet de lever på varit i deras ägo många år innan staten Israel bildades, innan de senaste 60 årens ständigt uppblossande konflikter som många av dem inte deltagit i och än mindre bett om, så lever de under det ständiga hotet att få sitt hem demolerat och sin mark konfiskerad. Få, om ens någon, har ekonomi - än mindre kraft - till att gå igenom de långa rättsprocesser som krävs för att kanske, men troligtvis inte, vinna rätten att bo i sitt hem.
Det absurda i familjen Nassars situation är att de har ett officiellt ägarbevis. De har alla papper som behövs, men rättsprocessen har ändå hållit på i 18 år! Bosättarna har överklagat gång på gång och fallet är nu uppe i Israels högsta domstol där man - som det ser ut nu - lyckats ”frysa” rivningsordern på husen. Familjens överraskande envishet, noggranna dokumentation av sina ägarbevis och rättsprocessen samt det faktum att de klarat av de enorma domstolskostnaderna - drygt 1,000 000 kr av egna medel och från sponsorer fram till dagens datum – har burit frukt.
Det långsamma utnötandet
Daoud väntar sig dock att processen kommer att dra igång igen. Frågan är bara när. Familjen Nassars 42 hektar mark ligger nämligen i ett område - tillsammans med 8 stycken små palestinska byar – som myndigheterna uppenbart hoppas kunna annektera till de stora Gush Etzion bosättningarna. Faktum är att familjens mark har medelstora judiska bosättningar i tre av fyra väderstreck.
Risken är därför överhängande att familjen Nasser - och de andra palestinska byarna i närområdet - i praktiken blir avskurna från Betlehem, Jerusalem och resten av Västbanken av bosättningarna och deras genomfartsvägar i sydlig, västlig och nordlig riktning samt av den s.k. säkerhetsbarriären som byggs i öster. För att alls ta sig utanför området, över Israeliska vägar och genom checkpoints i barriären måste man ha särskilda tillstånd för att färdas. De är oftast svåra att få och har mycket kort giltighetstid – ibland så lite som några timmar. På det här viset kvävs de palestinska böndernas och byarnas infrastruktur och handel. Människorna har mycket, mycket begränsade möjligheter.
En del av bosättarna i området är dessutom mycket ideologiska sionister och har med jämna mellanrum trakasserat Daoud och hans familj. Hans mor har blivit misshandlad och vid ett tillfälle så rycktes 250 olivträd upp med rötterna vilket givetvis var ett hårt slag mot deras ekonomi.
Daoud berättar;
Daoud är själv utbildad jurist, vilket har varit till stor hjälp under den utdragna rättsprocess över dessa 42 hektar som han och hans familj nu varit indragen i med den Israeliska staten och judiska bosättare sedan 1991 – 18 år! Denna rättsprocess har uppmärksammats internationellt och fött fram projektet Tent of Nations.
Under ett besök som vi som delegation från Christian Peacemaker Teams gjorde till familjen Nassars kulle berättade Daoud historien om rättsprocessen, om Tent of Nations och det de står som symboler för;
- Rätten till ett hem
- Den långsamt urholkande, uttröttande, utnötande kraften i ockupationen och i den onda cykeln av våld och trakasserier från de judiska bosättarna
- Det kreativa icke-våldet som motstånd och Jesusefterföljelse
- Skillnaden mellan hopp och optimism
Rätten till ett hem
När Daouds farfar flyttade till kullen 1916 så gjorde han i ordning en grotta för sig själv och familjen att leva i. En grotta som han levde hela sitt liv i trots att sönerna snart byggde hus på marken. Den grottan – och fler grottor på området - har fått ett starkt symbolvärde idag. Mer om detta längre fram.
Det officiella ägarbevis som Nasserfamiljen hade på sin mark utfärdades inte längre av staten Israel utanför städerna efter sexdagarskriget 1967. Utan ett sådant bevis riskerar byggnader rivas och land konfiskeras av staten. Merparten av de palestinska familjerna på Västbanken var då, och är fortfarande, utan ett sådant bevis. Och trots att marken/landet de lever på varit i deras ägo många år innan staten Israel bildades, innan de senaste 60 årens ständigt uppblossande konflikter som många av dem inte deltagit i och än mindre bett om, så lever de under det ständiga hotet att få sitt hem demolerat och sin mark konfiskerad. Få, om ens någon, har ekonomi - än mindre kraft - till att gå igenom de långa rättsprocesser som krävs för att kanske, men troligtvis inte, vinna rätten att bo i sitt hem.
Det absurda i familjen Nassars situation är att de har ett officiellt ägarbevis. De har alla papper som behövs, men rättsprocessen har ändå hållit på i 18 år! Bosättarna har överklagat gång på gång och fallet är nu uppe i Israels högsta domstol där man - som det ser ut nu - lyckats ”frysa” rivningsordern på husen. Familjens överraskande envishet, noggranna dokumentation av sina ägarbevis och rättsprocessen samt det faktum att de klarat av de enorma domstolskostnaderna - drygt 1,000 000 kr av egna medel och från sponsorer fram till dagens datum – har burit frukt.
Det långsamma utnötandet
Daoud väntar sig dock att processen kommer att dra igång igen. Frågan är bara när. Familjen Nassars 42 hektar mark ligger nämligen i ett område - tillsammans med 8 stycken små palestinska byar – som myndigheterna uppenbart hoppas kunna annektera till de stora Gush Etzion bosättningarna. Faktum är att familjens mark har medelstora judiska bosättningar i tre av fyra väderstreck.
Risken är därför överhängande att familjen Nasser - och de andra palestinska byarna i närområdet - i praktiken blir avskurna från Betlehem, Jerusalem och resten av Västbanken av bosättningarna och deras genomfartsvägar i sydlig, västlig och nordlig riktning samt av den s.k. säkerhetsbarriären som byggs i öster. För att alls ta sig utanför området, över Israeliska vägar och genom checkpoints i barriären måste man ha särskilda tillstånd för att färdas. De är oftast svåra att få och har mycket kort giltighetstid – ibland så lite som några timmar. På det här viset kvävs de palestinska böndernas och byarnas infrastruktur och handel. Människorna har mycket, mycket begränsade möjligheter.
En del av bosättarna i området är dessutom mycket ideologiska sionister och har med jämna mellanrum trakasserat Daoud och hans familj. Hans mor har blivit misshandlad och vid ett tillfälle så rycktes 250 olivträd upp med rötterna vilket givetvis var ett hårt slag mot deras ekonomi.
Daoud berättar;
Vid ett tillfälle kom tio stycken beväpnade bosättare till familjens mark samtidigt som vi hade en grupp gäster till Tent of Nations samlade för samtal om icke-våld. Jag frågade vad de ville och de svarade att de ville komma in på vår mark. Visst, det går bra svarade jag, men då måste ni lämna era vapen utanför grindarna här!
”- Det vill vi inte, svarade bosättarna.” ” - Varför inte det, frågade jag”. ”- För att vi behöver skydda oss!”
Jag frågade dem då hur de skulle reagera om jag kom till deras bosättning med vapen. ”- Vi skulle skydda oss. Ni är terrorister!”
När dessa bosättare kommer till Familjen Nassers land, mitt i ett möte om icke-våld, så har de vapen med sig för att ”skydda sig”. Om Daoud - hypotetiskt - skulle komma till bosättningen med vapen så är han en terrorist.
Sådan är fruktans och våldets logik och den är givetvis inte unik för den ideologiska fraktionen av de judiska bosättarna. Den driver också hämndaktioner och propaganda från palestinskt håll. Den är - ytterst sett - en motor bakom mycket av den här världens politik.
Daoud säger att allt detta bara är allt för vanliga exempel på hur livet ser ut på Västbanken. Utnötandet, kampen mot myndigheterna, våldet och trakasserierna föder i de flesta fall mer våld och vedergällning eller resignation och uppgivenhet. De få som har ekonomisk möjlighet flyttar utomlands för att starta om. Många, många fler lämnar landsbygden och sina hem och flyttar in till städerna på Västbanken som sakta verkar förvandlas till ghetton.
Det kreativa icke-våldet som motstånd
Det finns dock andra vägar än vedergällning och resignation. Tent of Nations projektet startades av Daoud på familjens mark för att visa en sådan väg. Deras motto har blivit ”We refuse to be enemies”. ”Vi vägrar att vara/förbli fiender”. Man vill använda detta omstridda stycke land som en plats för människor att mötas för försoning och för samtala om - och praktisera - icke-våld. Man vill se det som en liten symbol för hur hela detta omstridda landområde ska få fred.
En beskrivning av hur Tent of Nations agerar mitt i en besvärlig och potentiellt våldsam situation och en historia om försoning kan få illustrera detta vägval.
Familjens mark är inte kopplad till elnätet och har inte tillgång till vattenledningar. Bara bosättningarna har det, trots att Israel, enligt internationell lag är skyldiga att förse också palestinierna i området med det! De får heller inte - eftersom rivningsordern inte är upphävd utan bara ”fryst” - uppföra nya byggnader på sin mark, trots att detta behövs för jordbruket, den växande familjen och för att tillmötesgå tillresande gäster. Man har alltså inte tillgång till någon infrastruktur.
Vad gör man? (… och här kommer grottan in i bilden igen förresten!)
Under de senaste åren har man renoverat sju grottor - inklusive familjens första bostad - som nu kan användas som gästbostäder, djurstallar (!), samlingsrum och för gudstjänster. Grottorna - och hela området – får el genom en dieselgenerator.
Man vill leva hållbart på alla sätt, så dieselgeneratorn ska snart ersättas med solpaneler och vindkraftverk. Vattnet får man genom att samla regnvatten i cisterner och sedan rena det genom filtrering. Om det blir nödvändigt så vill man kunna vara i princip självförsörjande!
Fredsaktivister kommer hit från västbanken, från Israel och även från utländska organisationer (som t.ex CPT och Kyrkornas världsråd) för att hjälpa till med trädplantering, delta i icke-vålds träning och för dokumentation av arbetet och livssituationen. Man tar ut palestinska barn från städerna på läger här för att de ska få möta naturen och lära sig att bruka marken. Något som många aldrig får möjlighet att göra.
Det handlar, säger Daoud, om att skapa ”proof on the ground”. Så ser Tent of Nations icke-vålds aktivism ut! Träd planteras för att konfrontera det destruktiva i våldet, men också för att man behöver dem för sin inkomst! Det handlar om att leva vidare, trots allt!
"Proof on the ground" skapas också genom att våga möta den andre - det första steget mot försoning. Tidigt 2008 tog en kvinnlig fredsaktivist med sig en vän från en av de närliggande judiska bosättningarna till Tent of Nations. I nio år hade hon bott där utan att veta att hon hade palestinska grannar. Hon satt med på ett möte där man samtalade om icke-våld och om situationen för palestinierna i området och detta blev en omvälvande upplevelse för henne! Hon kom senare tillbaka med sin man och andra vänner. Sakta växer en relation fram.
Daoud säger att detta är precis vad staten inte vill. ”- Man vill skilja människor från varandra för att stärka stereotyper!” Om man bara kan se ”fienden” på avstånd och genom sina egna glasögon så behöver man inte möta människan och ta ansvar för försoning och förlåtelse. Kanske förändrar inte detta möte mellan bosättare och palestinier mycket i det stora hela, men dessa små steg är nödvändiga i resan mot försoning mellan parter i konflikt.
Jag frågade dem då hur de skulle reagera om jag kom till deras bosättning med vapen. ”- Vi skulle skydda oss. Ni är terrorister!”
När dessa bosättare kommer till Familjen Nassers land, mitt i ett möte om icke-våld, så har de vapen med sig för att ”skydda sig”. Om Daoud - hypotetiskt - skulle komma till bosättningen med vapen så är han en terrorist.
Sådan är fruktans och våldets logik och den är givetvis inte unik för den ideologiska fraktionen av de judiska bosättarna. Den driver också hämndaktioner och propaganda från palestinskt håll. Den är - ytterst sett - en motor bakom mycket av den här världens politik.
Daoud säger att allt detta bara är allt för vanliga exempel på hur livet ser ut på Västbanken. Utnötandet, kampen mot myndigheterna, våldet och trakasserierna föder i de flesta fall mer våld och vedergällning eller resignation och uppgivenhet. De få som har ekonomisk möjlighet flyttar utomlands för att starta om. Många, många fler lämnar landsbygden och sina hem och flyttar in till städerna på Västbanken som sakta verkar förvandlas till ghetton.
Det kreativa icke-våldet som motstånd
Det finns dock andra vägar än vedergällning och resignation. Tent of Nations projektet startades av Daoud på familjens mark för att visa en sådan väg. Deras motto har blivit ”We refuse to be enemies”. ”Vi vägrar att vara/förbli fiender”. Man vill använda detta omstridda stycke land som en plats för människor att mötas för försoning och för samtala om - och praktisera - icke-våld. Man vill se det som en liten symbol för hur hela detta omstridda landområde ska få fred.
En beskrivning av hur Tent of Nations agerar mitt i en besvärlig och potentiellt våldsam situation och en historia om försoning kan få illustrera detta vägval.
Familjens mark är inte kopplad till elnätet och har inte tillgång till vattenledningar. Bara bosättningarna har det, trots att Israel, enligt internationell lag är skyldiga att förse också palestinierna i området med det! De får heller inte - eftersom rivningsordern inte är upphävd utan bara ”fryst” - uppföra nya byggnader på sin mark, trots att detta behövs för jordbruket, den växande familjen och för att tillmötesgå tillresande gäster. Man har alltså inte tillgång till någon infrastruktur.
Vad gör man? (… och här kommer grottan in i bilden igen förresten!)
Under de senaste åren har man renoverat sju grottor - inklusive familjens första bostad - som nu kan användas som gästbostäder, djurstallar (!), samlingsrum och för gudstjänster. Grottorna - och hela området – får el genom en dieselgenerator.
Man vill leva hållbart på alla sätt, så dieselgeneratorn ska snart ersättas med solpaneler och vindkraftverk. Vattnet får man genom att samla regnvatten i cisterner och sedan rena det genom filtrering. Om det blir nödvändigt så vill man kunna vara i princip självförsörjande!
Fredsaktivister kommer hit från västbanken, från Israel och även från utländska organisationer (som t.ex CPT och Kyrkornas världsråd) för att hjälpa till med trädplantering, delta i icke-vålds träning och för dokumentation av arbetet och livssituationen. Man tar ut palestinska barn från städerna på läger här för att de ska få möta naturen och lära sig att bruka marken. Något som många aldrig får möjlighet att göra.
Det handlar, säger Daoud, om att skapa ”proof on the ground”. Så ser Tent of Nations icke-vålds aktivism ut! Träd planteras för att konfrontera det destruktiva i våldet, men också för att man behöver dem för sin inkomst! Det handlar om att leva vidare, trots allt!
"Proof on the ground" skapas också genom att våga möta den andre - det första steget mot försoning. Tidigt 2008 tog en kvinnlig fredsaktivist med sig en vän från en av de närliggande judiska bosättningarna till Tent of Nations. I nio år hade hon bott där utan att veta att hon hade palestinska grannar. Hon satt med på ett möte där man samtalade om icke-våld och om situationen för palestinierna i området och detta blev en omvälvande upplevelse för henne! Hon kom senare tillbaka med sin man och andra vänner. Sakta växer en relation fram.
Daoud säger att detta är precis vad staten inte vill. ”- Man vill skilja människor från varandra för att stärka stereotyper!” Om man bara kan se ”fienden” på avstånd och genom sina egna glasögon så behöver man inte möta människan och ta ansvar för försoning och förlåtelse. Kanske förändrar inte detta möte mellan bosättare och palestinier mycket i det stora hela, men dessa små steg är nödvändiga i resan mot försoning mellan parter i konflikt.
Skillnaden mellan hopp och optimism
Det intryck som stannar hos oss efter mötet med Daoud, hans familj och de unga judar och palestinier vi träffade på deras mark, var att de drevs av hopp. De var inte optimister. Snarare var de trötta och slitna och utan tro på stora framsteg när det gäller försoning och rättvisa i området under de närmsta generationerna. Ändå talade Daoud om hopp och ändå är det en fördjupad förståelse av hur hopp gestaltas som stannar hos oss när vi lämnar familjen.
Vad är det för hopp? (… och här blandas Daouds tankar med mina resonemang.)
Daoud sätter som kristen palestinier likhetstecken mellan det hopp som driver honom och Jesu historia. Hans liv, handlingar, undervisning, död och uppståndelse. I relation till den verklighet som Daoud lever i erbjuder hela Jesushistorien mer än ett ickevålds ideal. Snarare erbjuder den en väg att gå, en risk möjlig att ta - p.g.a. Jesu liv, undervisning, död och uppståndelse - och ett alternativ till den ”offerroll” som palestinierna lätt tar på sig. Jesus var i den meningen inget ”offer”. Snarare var hela hans livsväg fylld av medvetna val, medvetna handlingar och medveten undervisning, som alltihop kretsade kring det han kallade för ”Guds Rike”. Ett rike av fred, försoning, jämlikhet, helhet och rättvisa. En - i honom och sedan genom hans efterföljare - närvarande verklighet.
Dessa medvetna val, handlingar och denna medvetna undervisning förde honom till en lika medveten död. Inget i den livsvägen handlade om optimism. En optimist hade snarare knäckts av det öde som blev oundvikligt för Jesus och istället valt optimismens ”janusansikte” - cynismen och föraktet och ytterst sett våldet, bara för att ”verkligen kunna förändra saker och ting” - för det är optimistens ”hopp”.
Jesus var snarare realist. Han tog det han själv talade om på största allvar och levde igenom det, ända in i döden. Sedan var han övertygad om, som jude och blivande martyr - förvisso en annorlunda martyr - att Gud skulle återupprätta honom. Hans hopp var inte beroende av hur ”effektiva” hans handlingar och undervisning var. Hans hopp stod till Gud.
Det handlar därför inte om optimism, som i en situation som den vi ser på Västbanken snarare fungerar kvävande och djupt orealistisk. Det handlar om ett hopp som fylls med mening av begrepp som realism, uthållighet, tålamod, ödmjukhet, vänlighet och - om det krävs – självuppoffrande. Det är något helt annat än att se sig själv som ett offer, ständigt i underläge. Det handlar om små, ödmjuka segrar.
Daoud säger att Tent of Nations, på ett enkelt och småskaligt sätt, vill ge människor den typen av hopp och visa att det finns en framtid av försoning och samexistens som redan nu är möjlig.
Det intryck som stannar hos oss efter mötet med Daoud, hans familj och de unga judar och palestinier vi träffade på deras mark, var att de drevs av hopp. De var inte optimister. Snarare var de trötta och slitna och utan tro på stora framsteg när det gäller försoning och rättvisa i området under de närmsta generationerna. Ändå talade Daoud om hopp och ändå är det en fördjupad förståelse av hur hopp gestaltas som stannar hos oss när vi lämnar familjen.
Vad är det för hopp? (… och här blandas Daouds tankar med mina resonemang.)
Daoud sätter som kristen palestinier likhetstecken mellan det hopp som driver honom och Jesu historia. Hans liv, handlingar, undervisning, död och uppståndelse. I relation till den verklighet som Daoud lever i erbjuder hela Jesushistorien mer än ett ickevålds ideal. Snarare erbjuder den en väg att gå, en risk möjlig att ta - p.g.a. Jesu liv, undervisning, död och uppståndelse - och ett alternativ till den ”offerroll” som palestinierna lätt tar på sig. Jesus var i den meningen inget ”offer”. Snarare var hela hans livsväg fylld av medvetna val, medvetna handlingar och medveten undervisning, som alltihop kretsade kring det han kallade för ”Guds Rike”. Ett rike av fred, försoning, jämlikhet, helhet och rättvisa. En - i honom och sedan genom hans efterföljare - närvarande verklighet.
Dessa medvetna val, handlingar och denna medvetna undervisning förde honom till en lika medveten död. Inget i den livsvägen handlade om optimism. En optimist hade snarare knäckts av det öde som blev oundvikligt för Jesus och istället valt optimismens ”janusansikte” - cynismen och föraktet och ytterst sett våldet, bara för att ”verkligen kunna förändra saker och ting” - för det är optimistens ”hopp”.
Jesus var snarare realist. Han tog det han själv talade om på största allvar och levde igenom det, ända in i döden. Sedan var han övertygad om, som jude och blivande martyr - förvisso en annorlunda martyr - att Gud skulle återupprätta honom. Hans hopp var inte beroende av hur ”effektiva” hans handlingar och undervisning var. Hans hopp stod till Gud.
Det handlar därför inte om optimism, som i en situation som den vi ser på Västbanken snarare fungerar kvävande och djupt orealistisk. Det handlar om ett hopp som fylls med mening av begrepp som realism, uthållighet, tålamod, ödmjukhet, vänlighet och - om det krävs – självuppoffrande. Det är något helt annat än att se sig själv som ett offer, ständigt i underläge. Det handlar om små, ödmjuka segrar.
Daoud säger att Tent of Nations, på ett enkelt och småskaligt sätt, vill ge människor den typen av hopp och visa att det finns en framtid av försoning och samexistens som redan nu är möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar