Att ta ansvar för sanningen - Wikileaks, cynism och konfliktens mål

Wikileaks publicerande av läckt dokumentering från konflikterna i Afghanistan och Irak samt av mångårig kommunikation mellan amerikanska ambassader och USA:s utrikesdepartement ("cablegate", där det blir tydligt att också Sverige blivit "blåst"), ställer viktiga frågor till våra moderna samhällsbyggen.

Som ickevåldsaktivist glädjer jag mig på många vis åt effekten av de beska droppar som nu måste sväljas av de avslöjade aktörerna. För sättet denna information avslöjar dessa aktörer, inte minst världens ännu största enskilda s.k "supermakt" USA, låter oss se hur cynisk - och därför våldsam - den nakna makten är, oavsett om den är klädd i diktaturens eller den moderna liberala demokratins dräkt .

Det politiska språket i liberala demokratier, och därför också den praktiska politiken, har sällan tid för de långsamma processer som krävs för att söka efter och hantera sanningen. Det ges ingen plats för den konflikt som föds när sanningen står på spel. Kompromisser och tolerans öppnar vägen för oärligt tal, lögn och till slut cynism. Och där lögn ges tillträde kommer oundvikligen våld att födas. Christian Peacemaker Teams, den organisation jag själv arbetar med, var genom intervjuer med släppta fångar först ut med avslöjanden om övergrepp mot frångar i Abu-Ghraib fängelset under kriget i Irak, en nyhet som något senare briserade som en bomb när bildmaterial också läckte ut till media. Denna taktik för att sätta de med makt under luppen är prövad och ger ofta positiva resultat då osunda maktordningar (om än tillfälligtvis) rubbas.

Så ja, på många sätt glädjer jag mig och instämmer i stort i min vän Tim Nafzigers analys på Young anabaptist radicals.

Samtidigt måste några frågor ställas om det sätt som WikiLeaks levererar sanningen på och hur man tar ansvar för den, för det krävs inget geni för att se att Wikileaks själva agerar utifrån det moderna, liberala paradigm som de nu "avslöjade" nationella och internationella kropparna gör. Därför finns risken för cynism även i deras praktik.

En kort kommentar över deras egen självbeskrivning kan få understryka dessa frågeställningar om leveransen av och ansvarstagandet för sanningen. Följande skriver WikiLeaks om sig själva;

"WikiLeaks is a not-for-profit media organisation. Our goal is to bring important news and information to the public. We provide an innovative, secure and anonymous way for sources to leak information to our journalists (our electronic drop box). One of our most important activities is to publish original source material alongside our news stories so readers and historians alike can see evidence of the truth." ...  "... The broader principles on which our work is based are the defence of freedom of speech and media publishing, the improvement of our common historical record and the support of the rights of all people to create new history. We derive these principles from the Universal Declaration of Human Rights. In particular, Article 19... (which) states that everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers."  

I sin korta essä "What is meant by telling the truth" (ur "Ethics", 1955) skriver Dietrich Bonhoeffer så här “… if one is to speak truthfully, one’s gaze and one’s thought must be directed towards the way in which the real exists in God and through God and for God”
 
Historien tillhör Gud - den yttersta verkligheten - och det sätt vi berättar "vår historia" på måste spegla den verkligheten. Den "historia" Wikileaks främst rör sig i är den liberala (sen-) moderna västerländska historien. Genom att publicera "evidence of the truth" kritiseras det sätt just den historien berättas på. En konflikt initieras därför.
 
Det är förvisso sant att de processer i vilka vi kanske främst lär oss att vara och tala, och att uttrycka verkligheten genom sanningssägande, är just konflikter. När Jesus talar till lärjungarna om vad som bör ske efter att ”en broder gjort något orätt” så beskriver han en gemenskapens process som börjar med sanningssägande identifiering av ett övergrepp (synd) och avslutas med upprättad gemenskap. Någon har ”vunnit tillbaks sin broder” och i denna försoningsprocess är Jesus sant närvarande mitt ibland dem.  (Matt 18:12-21)
Det är ur detta som sann fred och gemenskap kan födas. Ett bidrag som är nödvändigt in i en liberal kulturs sökande efter kompromiss för att ena världen. Ett bidrag kyrkan är sänd att ge som gåva.

Utan detta sanningssägande-som-gåva riskerar vi att bidra till ett våldsamt samhälle, för när kompromissens samförstånd (tolerans) uppnåtts så antar vi lätt att den fred och gemenskap som då syns betyder att sanning och rättvisa redan är faktum och att våldet upphört. Men det är ett misstag att identifiera en sådan fred med den fred som evangeliet talar om, för “… no peace is peace if it rests on lies and injustice” och “… no peace is peace but that which comes through the forgiveness of sins” (ur Dietrich Bonhoeffer, "No rusty swords")


Ett utmärkt samtida exempel på detta är Sydafrikas sanningskommissioner vars praktik bygger på denna i kyrkan centrala process av försoning byggd på sanningssägande, där offer och förövare från Apharteidtiden möts. Här ser vi tydligt hur det som sanningssägandet startar måste sikta på förlåtelse, försoning och upprättad gemenskap mellan förövare och offer, annars gror dolda eller för hastigt bearbetade konflikter till mer våld - synligt eller osynligt. Den onda cirkeln bryts inte och någon sann fred och gemenskap, även med de som tidigare var dina fiender, existerar inte.


Här återstår därför fortfarande att se var Wikileaks bidrag till det samhälle vi alla är del av tar vägen. Kan de, eller någon annan, ta ansvar för den sanning som nu läckt ut och bidra till en helare värld och inte bara utnyttja "... the right to freedom of opinion and expression" som om leveransen av bevis för sanningen "där ute" skulle räcka hela vägen?


Jag hoppas det.