Hur vi mäter ett samhälles hälsa

Jag bloggar även sporadiskt på Malmö Vineyards hemsida och länkar här till ett inlägg som delvis är en vidarereflektion till en predikan jag höll i församlingens gudstjänst för några veckor sedan och delvis en reflektion över det (då) nyligen avslutade valet till riksdag, landsting och kommun.

Språk, makt och frihet - En otyglad reflektion över ett otyglat språk

I vintras läste jag - flera år efter alla andra - P.O Enquists ”Lewis resa” och ungefär samtidigt läste jag om en kort text av Göran Sahlberg med titeln ”På oförnuftets vägnar” (ur Trots Allt nr 2, 2004). Båda dessa texter, sina olika syften, genrer och längd till trots, belyser språkets funktion och makt och använder (framförallt i Sahlbergs fall) ett särskilt språk som verktyg för att berätta en historia som jag alltmer ser mig som del av. Ett språk som fungerar som en identitetsbärare för kyrkan som minoritet i det moderna Sverige och som ”oförnuftig”, ödmjukt subversiv praktik i - och kritik av - detta moderna Sverige.

Enquists roman är en skröna om den svenska modernitetens folkhem och den tillsynes antimoderna pingströrelse som - mot alla det moderna projektets odds - växte så det knakade under den första halvan av 1900 talet. ”Babblarna” var ett öknamn som pingstvännerna fick, något som syftade på det till synes oförnuftiga, irrationella, okontrollerbara - och därför ytterst omoderna - i det tungotal som förekom när det gasades på under mötena. Detta obundna språk fick stort symbolvärde när kritikerna hånade rörelsen. Enqvist gör en hel del av detta drag, bl.a. som dramaturgiskt redskap i relationen mellan Lewi Pethrus och Sven Lidman.

Sahlberg använder i sin apologetiska text detta ”babblande” som del av en narrativ kritik av det moderna och det förnuftiga, inte minst kyrkans egen fångenskap i detta. Så här avslutar han sin text, vars syfte är att svara ”oförnuftigt” på frågan ”Varför är du kristen?”. ”Det moderna projektets demoner regerar kyrkan nu och gör henne alltmer till fånge i ett system av naturliga orsaker och verkan. Frågan ”Varför är du kristen?” går snart inte att besvara på något annat än ett förnuftigt sätt.”

Han beskriver tidigare i texten sin egen barndoms upplevelse av tungotalet så här; ”Ibland kunde någonting vilt och otyglat ta spjärntag inne i själva språket. Det bågnade och knakade i fogarna mellan varje punkt och ny versal. Till slut brast det. Grammatiken lämnade plats för ett otyglat tungotal … Det lät som musik. Och till slut var det denna musik som bar oss igenom: längre och djupare än ett helt spann av förnuftiga och tyglade ord.”

För flera år sedan - tidigt i min kristna erfarenhet - sammanträffade jag med en 80-årig pingstvän som, när han vinnlagt sig om att jag var ”frälst” och döpt i vatten, frågade om jag var ”döpt i Anden” och följaktligen - enligt hans logik - talade i tungor. Så central i hans uppfattning om vad det innebär att bli och vara en kristen, att kläs i denna nya identitet, var mottagandet av detta otyglade språk att han alltså, bara för att vara säker, kollade om jag hade gjort den erfarenheten. Fullt jämförbart alltså med behovet av t.ex. avgångsbetyg eller arbetslivserfarenhet för att accepteras på många utbildningar eller arbetsplatser, för att accepteras som en del av dessa ”kroppar”. Ingen skillnad finns alltså i erfarenhetens syfte (en markör av tillhörighet och behörighet att anförtros och utföra uppgifter) men skillnaden är slående när det gäller innehåll, där våra moderna, ordnade, förnuftiga institutioner och andra ”kroppar” gör det på ett sätt som tydligt skiljer sig från pingstvännernas ”babblande” eller Sahlbergs språkliga uppror klätt i apologetikens dräkt.

Vad är det med denna skillnad som är så viktigt när vi talar om kyrkan som ödmjukt subversiv minoritet i det moderna samhället? Eller; Varför var den gamle pingstvännen så envis med att kolla om jag talade i tungor?

I vårt moderna samhälle är det av vikt att kontrollera språket. Det innebär makt. Det ger oss en upplevelse av kontroll också i vidare mening än rent språkligt. Vi vill att språket ska vara tydligt, ordningsskapande och därför effektivt i att ge oss den upplevelsen. Det behöver däremot inte nödvändigtvis vara sant. Ett utmärkt exempel på detta är den välpaketerade, kontrollerade, lugnande och effektiva retorik som mediatränade politiker släpper ifrån sig. Ett annat exempel är reklamens strömlinjeformade, effektiva språk som skapar en ofattbart stor upplevelse av mening med billiga båtresor till Tyskland, restresor och benvax.

Lika ofta som inte är innehållet i bägge fall tunnare än omslagspapperet, men språket ger ändå bränsle till vår egen och vårt moderna samhälles mest bärande myt - att vi skriver och formar vår egen, fritt valda, historia och att ingenting kan stå i vägen för denna frihet och dess projekt - genom individens alla valmöjligheter eller i större strukturers fortsatta optimism om att nästa socialreform, finanspolitiska omläggning, miljömål eller förebyggande krig är ännu ett steg på vägen till att lösa människans och/eller planetens problem. Denna frihet upplevs därför t.o.m. som något vi är skyldiga att dela med oss av, så att alla kan få ta del av den. Detta är - för att parafrasera Sahlbergs text - en kulturell besättelse, en i extrema fall alltså närmast demonisk upptagenhet (själva definitionen av besatthet) av individens lycka, av att skapa ordning, vara effektiv och ytterst sett kontrollera historiens utgång (vår egen och världens).

Men den åldrade pingstvännen var något annat på spåren, något lite längre ut på kanten är effektivitetskalkyler, ordning & reda, tillväxt, valfrihet eller kontroll. Han var ute efter Anden i mitt liv. Anden, som spränger språket i bitar och visar något annorlunda än förnuft, kontroll och ordning i den mening vår moderna kultur, vårt moderna samhälle och - frapperande ofta - kyrkan vill ha det.

Vi tangerar här det som kristna beskriver som Andens frihet. Gud ger ett annat språk som gåva till en gemenskap med en annan historia att berätta och leva. Detta språk, tungotalet, berättar - oöversatt - om en frihet annorlunda än den rättighet till oberoende som vi ofta är upptagna med. Andens frihet är en gåva som ges till kyrkan och det oöversatta tungotalet är ett uttryckt för detta som vi inte kan sätta betsel på och styra dit vi vill. Någon annan måste översätta åt oss och vår autonomi ifrågasätts.

Detta språk berättar även översatt (för det är att föredra!) om den verkligheten (det vi kallar Gud) som är fri och omöjlig att kontrollera eller stoppa in i det moderna systemet av orsak och verkan. För tro inget annat än att det budskap som tolkas är rotat i den berättelse om en fri Gud som på ett avgörande sätt bryter in i historien genom Jesus och gör anspråk på oss. Det är de som vågar bli bärare av den historien och som accepterar de anspråken som är fria. Det nya språket använder oss, inte tvärtom! Det nya språket gör oss alltså beroende. Beroende av Anden och av andra. Bräckliga som vi är behöver vi andra, och andras språk, för att bära oss igenom de tider i livet när vårt eget språk inte räcker till. När livet brister, brister också ibland vårt språk och vi blir stumma. Kontrastera detta med hur språket i vår kultur ofta fungerar precis tvärtom, som verktyg - eller tillhygge - för att övertyga, vinna makt och inflytande och hur vi också i språket strävar efter oberoende.

Den engelske teologen John Milbank har analogt beskrivit kyrkan som ”en ny socialspråklig praktik”, möjliggjord av detta ingripande i historien av Gud genom Jesus. Milbank menar att denna nya praktik - kyrkan - i sig själv utgör ett brott med den tidigare dominerande historien av våld och antagonism eftersom den bygger på Jesu ickevåldsliga liv, död och uppståndelse. Kyrkans gemenskap, språk och teologi utgör alltså en slags ”icke-våldets ontologi” vars centrala narrativ talar om att ”vända andra kinden till” och ”älska fiender” mitt i en värld som fortfarande regeras av antagonism och våld. När kristna därför tar sin ickevåldliga identitet på allvar löper de risken att bidra till att våldet i världen ökar, därför att kristet lärjungaskap i den här tiden ibland stavas civil olydnad och analogt blir ett slags sociologiskt ”tungotal”,  ett språk som vår kultur och det moderna inte känner igen eller kan kontrollera och därför lätt hånar, ryggar ifrån och potentiellt reagerar mot med mer våld.

Min egen erfarenhet av ickevåldsarbete med Christian Peacemaker Teams på Västbanken är därför talande.

I den miljön möter vi små nätverk av palestinier, ibland tillsammans med israeler och människor från andra håll i världen, som genom ickevåld (fredliga demonstrationer, civil olydnad, dokumentation och rapportering och försoningssamtal) möter och utmanar en olaglig ockupation utförd av en modern demokratisk stat - Israel.

Här möts man av detta våldets och antagonismens ontologi och av det moderna projektets alla sätt att ”hålla ordning” som uttryck av detta.

Här ser vi unga soldater göra slumpvisa, våldsamma räder in i bostäder, göra godtyckliga arresteringar eller husdemoleringar och orden de motiverar sitt handlande med är effektivitetens och ordningens. De palestinier vi möter förvandlas så från levande människor till brickor i ett spel, hinder på vägen mot ett prickfritt genomfört arbetspass.

Här ser vi också israeliska bosättare banka folk - ibland barn - i huvudet med slagträn när de vallar får på sin egen mark eller när man är på väg till skolan. Språket de använder är antagonismens för här möter vi rabiata sionister som hävdar att alla ”araber” är terrorister.

Men här lever vi även bland palestinier som ibland uttrycker mörka, antisemitiska åsikter och inte heller ryggar för hämnden och vedergällningen som snarare är uttryck av normalitet. Oundvikligen möter vi därför våra egna fördomar och ser hur insyltade i våldets och antagonismens ontologi vi själva är och hur de språken vi lever mitt ibland, och de narrativ de formar, bidrar till detta. Samtidigt finns då dessa små korn av hopp, detta annorlunda narrativ format av fredens språk. Detta onormala, ologiska, oförnuftiga och ineffektiva. Detta främmande tungomål som klämt mellan monoliterna orsak och verkan för en bräcklig, men enastående livaktig, existens.

”- Är du döpt i Anden?” Jag ska erkänna att när jag hörde den gamle pingstvännens fråga så fann jag den komisk. Jag hörde ett oförfinat uttryck av dammig teologi från en välmenande, men korkad, farbror och uppfattade inte stråket av nödvändigt oförnuft och djupt allvar i frågan. Nu hör jag andra nyanser. Jag hör; ”- Är du en som givit upp dina anspråk på att skriva din egen historia? Är du en som kommer att låta dig ledas dit du inte vill? Låter du Anden kortsluta ditt språk och därmed erkänna ditt beroende av Anden och andra? För om detta inte stämmer in på dig så är du nog inte mogen att stå trängd mellan monoliterna orsak och verkan för att vara svaret på frågan (eller anklagelsen) - Är du kristen?”

De nyanserna hör jag nu. Vad jag inte vet är hur förnuftigt jag skulle kunna svara honom.

En vänlig aktion på Migrationsverket

Den 18:e december utförde jag, tillsammans med Jonatan Blomqvist och Emmanuel Nielsen en vänlig icke-vålds aktion på Migrationsverket i Kristianstad. (Jonatan har också skrivit om detta på Slowtrack-bloggen)

Vår aktion var en stödaktion för en större aktion genomförd samtidigt i Örebro av vänner till oss - en gemenskap av fria baptister - från Brickebacken i Örebro. Vännerna i Örebro genomförde en fredlig "sittaktion" som varade fram tills Migrationsverket stängde för dagen och aktivisterna bars bort av polis för att sedan släppas utanför. Genom aktionen ville man sätta fokus på det orimliga med tvångsavvisningar. Så här stod det i den text de spred i samband med aktionen;

"Vi längtar efter en värld fri från förtryck och nationsgränser, där jorden tillhör oss alla och där ingen människa blir instängd eller ivägskickad med tvång och våld. Vi vägrar tro att en sådan värld är omöjlig eller avlägsen. Inspirerade av denna vision kräver vi ett stopp för alla tvångsavvisningar av asylsökande!"

Vi använde också denna text, med ett tillägg om adventstidens och julens narrativ om gästfrihet och Jesu historia som flykting under sina första år. Vår aktion blev kort, men ändå en intensiv upplevelse. Vi tog med oss en prinsesstårta med jultema som vi uppmuntrade personalen att dela mellan sig och de besökare som kom dit under dagen. Vi fick också en kort pratstund med en kvinnlig anställd där vi lade fram huvudpoängerna med aktionen, berättade om vad som samtidigt hände i Örebro (se ovan) och uppmuntrade henne att arbeta vidare i migrationsverket för större rättvisa och generositet samtidigt som vi talade om den ännu större rättvisa och generositet som är möjlig kopplat till julens budskap och vår kristna livsväg, som knappast ger oss något annat val än att påminna den värld vi lever i om den större rättvisan och den nya möjligheten till generositet - det vi kallar för Guds styre.

Både hon och vi var känslomässigt tagna av händelsen, något vi inte väntade oss med tanke på hur "liten" aktionen var. Detta lämnade oss med tankar och lärdomar (?)

- Också vi, som kristna aktivister - och i den här storyn "de goda" - är en del av och drar fördel av det system som tvångsavvisar människor.

- Det är samtidigt lätt - men djupt problematiskt - att se den andre (i detta fallet en anställd på Migrationsverket) som "den onda", men också hon har motiv för sitt arbete som är goda och sanna.

- Samtidigt läste vi också situationen som en konfrontation, en stund där krocken/kampen mellan de krafter som styr i den här världen (för världens skull) och det vi kallar för Guds styre (för världens skull) blev tydlig.

Komplicerat alltså!

Jonatan med tårtan.

Gästblogg - Hannes Svedberg om livet i L'Arche Harbor House

Klockan är 06.32 och jag går ner for trappan. På vägen hör jag disk skramla och när jag når trappavsatsen ser jag Kathy stå böjd över diskmaskinen. Hon vänder sig om.
- Hiiii! Hennes för klockslaget onaturligt pigga anletsdrag spricker upp i ett stort välkomnande leende och hon möter mig vid trappslutet med utsträckta armar och ger mig dagens första kram. Det blir inte den sista.
- So you want some meds today? frågar jag.
- Yeah, okay!

Vad är det för något att leva kommunitet? Efter drygt två månader i L'Arche Harbor House, en kommunitet i jacksonville i Östra Florida där 20 personer med mentala handikapp delar livet med 16 assistenter, innebär det först allt en omvärdering av mina egna många gånger romantiserade och trånga ideer om vad det är att leva tillsammans. Det kan vara svårt att tränga igenom det buskage av stora och laddade ord som oundvikligen växer fram när man forsöker formulera och kommunicera stora upplevelser ofta sprungna ur en till synes liten vardag. "Kom och se!" säger Jesus.


Samtidigt är det svårt av "visa upp" en kommunitet endast genom att låta någon besöka den. "Saliga de som är fattiga i anden" sager Jesus och talar också om senapskornet, det minsta av alla frön. Kärnan i ett delat liv handlar inte om stora andliga upplevelser utan om att på lang sikt kunna leva sårbara, trasiga och ofullständiga med varandra. Denna långsiktighet får en först kanske att tanka i banor liknande "ska jag stå ut så far jag nog se till att välja manniskor jag gillar". Det är här det vackra finns, det som skiljer en kommunitet från ett gäng kompisar som har liknande åsikter och bor ihop (inget fel i det): Jag bor i The Greatful House som är det största av kommunitetens fem hus. Av de sex assistenterna här kommer två från Polen, en från USA, En från Fillipinerna, en från Senegal och jag från Malmö. I kommuniteten i stort finns det maänniskor från Cuba, Indien, Marocko och Peru. Livsprojekten ser olika ut: några har familj och barn (här eller någon annanstans på jorden), några planerar att skaffa, några är mitt uppe i studier och några planerar att leva sina liv här. Ändå lever vi tillsammans, arbetar, bråkar, skrattar, firar, ber. Henri Nouwen skriver:


"Community life is not a creation of human will but an obedient response to the reality of our being united. [...] That, in fact, we are a community not because we like each other or have a common task or project but because we are called together by God."
(H. Nouwen - "Solitude & Worship")

Jean Vanier fortsätter:

"These people would never have chosen to live with each other. Humanly speaking, it seems an impossible challenge. But it is precisely because it is impossible that they believe that God has chosen them to live in this community. So then the impossible becomes possible." (J. Vanier - "Community & Growth", p. 45)

Personerna med utvecklingsstörningar kallas "core-medlemmar", en betäckning som bra beskriver vad de har för plats i strukturen här: de är centrum, de visar vägen. I sin svaghet och sitt ofta totala beroende visar de en ärlighet och en avsaknad av masker och murar runt sina känslor, och framförallt visar de oss våra egna svagheter, ilskor, våra hårda hjärtan. En av core-medlemmarna heter Jo Marie. Jo är svårväckt, hon gillar att organisera sina gigantiska högar med papper och tidningsklipp, och att dricka Coke. Jo är sig sjalv, hela tiden, varje sekund, och om något eller någon inte behagar henne säger hon det. En av de första dagarna här gick vi på promenad, vi två, runt husen på gården. Jag, som ofta lever livet som om det vore en serie saker att klara av, har svårt att stå ut i det ofta mer än långsamma tempot (livet här är långsamt) och vill skynda vidare.

- Sit down, please! säger hon bestämt. Jag lyder och lyckas den här gången ta in denna min första lektion från en core-medlem. Andningen djupnar och tankarna får spelrum. Detta är en av fördelarna med en 14-timmarsdag i snigelfart: tankerum. Det blir faktiskt svårt att inte tänka över saker. Dagarna innehåller ofta undervisning liknande denna från core-medlemmar. Hur ofta missar jag den?

Även om jag bara levt här i lite over två månader vill jag, utan att använda alltför många och alltför stora ord, forsöka säga att det här verkar finnas bördig jord, en plats att vara svag på, kanske bryta uppgivenhet. Jean Vanier:

"The longer we journey on the road to inner healing and wholeness, the more the sense of belonging grows and deepens. The sense is not just one of belonging to others and to a community. It is a sense of belonging to the universe, to the earth, to the air, to the water, to everything that lives, to all humanity. If the community gives a sense of belonging, it also helps us to accept our aloneness in a personal meeting with God. Through this, the community is open to the universe and to human kind." (J. Vanier - "Community & Growth", p. 17)

Vaccination

Bara tänk på denna samtida ritual ett ögonblick;

Idag köar vi för att få en spruta som smärtar, ger febersymptom och efterhängsen smärta i armen!
Jag bevittnade scenen - befolkad av tålmodigt väntande, tysta, huttrande män och kvinnor - i eftermiddags när jag gav mig ut på en promenad. Jag använder ordet scen, för detta liknade i många avseenden ett skådespel där folk omfamnade sin givna (frivilliga?) roll som de som väntade på hjälp.

Jag använder ordet ritual, för i alla avseenden bar det jag bevittnade de kännetecken som gör en sådan - och framförallt tänker jag på det kristna nattvardsfirandet;

- Andaktsfull väntan att komma fram/in i ritualens centrum - deltagandet.
- Ritualens höjdpunkt är konkret (nålsticket, det kala rummet, de som leder ritualen) men samtidigt mystisk och svårgripbar. Alltså; På något sätt mottas helande och när folk går ut så är de del av en upprättad gemenskap ("Vi är inte längre orena - en smittorisk för våra medmänniskor"), men exakt hur det går till är svårt att beskriva t.o.m för läkarvetenskapen själv.
- Det finns också ett missionerande imperativ i den här änden. De som inte vaccinerat sig har opinionen emot sig och utsätts för mer press att motivera sitt beslut än de som inte gör det. ("Borde inte du också?" "Varför har inte du... ?")

Läkarvetenskapen verkar alltså ha så mycket inflytande över våra liv att vi nu frivilligt går igenom processer - det vi kallar behandling - som i annat fall mycket väl skulle kunna kallas för tortyr, bara för att slippa bli sjuka - mest troligt några dagars feber och halsont. I många avseenden tar detta sig rituella former.

Under ytan, bakom ritualen, kan vi ana många saker, framförallt rädslan för döden. En rädsla som vi inte lärt oss att hantera, för vi har glömt, inte bara att vi ska dö, utan också hur vi ska dö. Det är helt enkelt ingen praktik som vi ägnar oss åt tillsammans med andra i vardagen, vilket på ett plan inte alls är konstigt. Vår kultur är ju upptagen med att skapa ett "evigt nu", uttryckt i allt från skönhetsoperationer och pensionssparande via bl.a drömmen att våra barn ska kunna bli bättre människor än vad vi blev och åtminstone uppfylla en del av de drömmar vi aldrig kunde uppfylla.

På ett annat plan är det dock väldigt underligt. Är det något vi alla måste gå igenom så är det ju döden, så varför inte omfamna den?

Märk att detta inte är frågan om ett objektivt "fel" eller "rätt" med att ta vaccinationssprutan, som om vi objektivt kunde veta det utan hänsyn till varje fall. Det handlar heller inte om att rakt av misskreditera läkarkåren eller läkarvetenskapens arbete och vård. Snarare handlar det om samhällets oförmåga - och läkarvetenskapen som del av det samhället - att leva med sin egen ändlighet. Döden (i detta fall klätt i svininfluensans kostym) ses som något okänt och därför farligt och så formar vi ritualer där vi tröstas och "räddas" och skickas tillbaks in i vardagen... tills nästa kris dyker upp.

Det är märkligt att kyrkan varit så tyst i debatten. Som en gemenskap rotad i en livshistoria där döden ständigt är närvarande som en möjlig konsekvens av vårt livsval - eller "det liv som valt oss" (det som kallas lärjungaskap) så borde detta - åtminstone - ge en annan vinkel på hur en epidemi (som kan skörda dödsoffer) kan hanteras.

Jag lämnar denna korta, ofullständiga och inte särskilt genomarbetade text som en uppmuntran till sådana bidrag från kyrkan och andra med perspektiv och praktiker som är annorlunda än de som vanligtvis motiveras med "det bästa för allmänheten", som om "människan i allmänhet" var verklig och inte en generaliserad idé.

Träning med CPT i London

Under tiden som jag befinner mig i London för träning med CPT, så kommer all min bloggverksamhet att finnas på den nystartade svenska CPT-bloggen.

Där delar jag, Linus Bengtsson och Inger Styrbjörn erfarenheter och reflektioner över det vi är med om.

At –Tuwani och icke-våldets ontologi

At Tuwani

Sydost om Hebron, med Yatta som närmsta större samhälle, ligger byn At Tuwani. Landskapet är kargt och torrt och trots att det ännu är tidigt på sommaren när min CPT delegation når byn, så rör sig färgskalan mer mellan brunt och sandfärgat än något annat.
På ett plan är det inget iögonfallande med byn eller omgivningarna. De som bor här är till större delen herdar eller jordbrukare i s.k torrjordbruk. (Årsnederbörden här i gränslandet till Juda öken är mycket sparsam).

Ett sådant liv följer - oftast - en bestämd och långsam rytm av tidiga morgnar, bön, frukost följt av arbete på fälten eller vandringar med fåren till betesområden. Mitt på dagen är det för varmt att arbeta, så då stannar all aktivitet av för att sedan återupptas först under sen eftermiddag. Vid tio - elva på kvällen är det tyst, så när som på gnäggande åsnor och skall från enstaka vildhundar. Vid tio - elva är det också mörkt. Byn får sin elektricitet från en dieselgenerator som är igång tre - fyra timmar per kväll.

På andra plan däremot är det mycket som är speciellt med At Tuwani. Det är förvisso sant att antagonism och våld bidrar till detta.

Mycket kan t.ex. sägas om hur närmiljön är potentiellt våldsam då grannarna - de judiska bosättarna i Ma´on och utposten Havat Ma´on - har som utgångspunkt i förhållandet till innevånarna i At Tuwani att de inte har rätt att bo där. Mycket kan därför också sägas om hur byborna och innevånarna i andra närliggande byar tidigare har förhållit sig till sina judiska grannar. Här och här finns filmer som berättar en del av den historien. Se dem gärna innan du går vidare i texten!

Mycket kan också sägas om hur ”rättvist” styrkeförhållandet egentligen är och med vilken ”rätt” bosättarna och utposterna finns där och hur bosättningarna etablerades. Men även om allt detta ligger som ett raster över det jag släpper fram i den här texten, så kommer jag inte att svänga in på den vägen, än mindre göra den till huvudled.

Varför?

För att innevånarna i At Tuwani själva har inlett - och tagit sig en bit på - resan på andra vägar än våldets huvudled och detta måste få styra den här texten! För att bättre förklara varför tillåter jag mig en omväg innan jag avslutningsvis återvänder till det specifika i At Tuwanis historia.

Våldets ontologi

Jag menar detta: Frestelsen att låta våldet och orättvisan diktera villkoren, också som här när en historia ska berättas, är stor. Som besökare till Västbanken var det lätt att överväldigas av all klagan, all uttryckt smärta från dem som drabbats hårt av våldet. All denna klagan gjorde att jag ibland reflexmässigt ville fly. Lämna rummet. Min upplevelse var att våldet dominerade livsrummet så kraftigt att jag fick existentiell andnöd!

Men oftast är det enda rimliga att klaga och sörja, för när vi identifierar orättvisan och våldet så måste vi först gråta över den innan vi kan tala om eller agera för förändring och rättvisa. Annars kan vi inte omfamna smärtan - döden som verkar i oss - och börja tala om hopp, än mindre leva hoppfullt.

Vår kultur - och nu lämnar jag i hermeneutiskt syfte mellanöstern för ett ögonblick - har dock stora problem med att acceptera och omfamna djup smärta, än mindre att uttrycka den genom klagan. Den typen av uttryck är bara knappt socialt accepterat, och ses som avsteg från det normala. Smärtan och klagan bryter nämligen lugnet genom att kräva vår uppmärksamhet, inte bara för att tala om att något är allvarligt fel just nu, utan än mer för att vi blir påminda om alltings ändlighet. Om vår ändlighet. Alltså att vi är dödliga!

Ett av vår kulturs stora trauman är att vi inte kan acceptera vår dödlighet och därför flyr vi gärna smärtans och dödens realitet, alltså det faktum att vi - och vår kultur - är ändliga! Rädslan för detta - om än subtil - gör att vi drar oss för det mest grundläggande: Att erkänna smärtan och att klaga, d.v.s. adressera orsaken till smärtan. Det tar helt enkelt för mycket energi och rubbar vår upplevelse av trygghet och stabilitet. Därför blir våldet inte kritiserat och adresseras inte, drabbas inte av klagan och i förlängningen av aktion, utan accepteras stumt som en del av det ”normala” och får alltså mer eller mindre ostört diktera våra liv.

Det våld vi flyr från genom att låtsas som om det inte finns blir, ironiskt nog, oändligt när vi inte accepterar vår egen ändlighet! Det var detta jag överväldigades av i At Tuwani och i mötet med många andra människors livsöden på Västbanken.

En annan läsning

Det kristna sättet att läsa tillvaron avslöjar dock denna våldets och antagonismens ontologi (våldet som grund i varandet) och sövande makt som i grunden en parodi på fred och generositet. I våra moderna nationalstater är grundförutsättningen (ontologin) att vi är fria individer i konkurrens och antagonism med varandra och att staten och dess institutioner ska hjälpa oss att lösa denna konflikt för att leva fredligt och generöst genom olika typer av ”kontrakt” (etiska regler, äktenskapsförord, anställningskontrakt, köpekontrakt, garantisedlar mm). Det moderna projektet - och nationalstaterna i det - blir dock aldrig mer än en parodi på den historia som blir synlig i världen genom det radikala brott mot våldets och antagonismens ontologi som blir synlig i Jesu historia, och efter honom i kyrkan.

Kyrkan är precis som Jesus "avväpnad" och omfamnar döden (korset) som en möjlig (trolig) konsekvens av våra livsval och och flyr den inte.

Kyrkan är precis som Jesus en hoppfull gemenskap (efter korset kommer uppståndelsen) som inte är tvungen att älska sina fiender, utan ser det som en hoppfull möjlighet att se "den andre" genom andra glasögon än konkurrensens, antagonismens (och till sist våldets).

Korset avslöjar alltså till sist våldet och avslöjar obarmhärtigt också det moderna projektet genom att som teologisk poäng och praktisk handling hävda att freden, icke-våldet och generositeten är mer grundläggande än våldet och antagonismen. Jesus tog sitt eget tal om att älska fiender och att vända andra kinden till på största allvar, och så förändras för alltid världen. Nu finns en alternativ historia och praktik och en alternativ gemenskap (kyrkan) av fred och generositet, på vilken staten bara är en parodi.

Därför kan en "avväpnad" kyrka mycket väl råka ut för våld eller antagonism, även i förment "sekulära" och "toleranta" samhällen. En sådan gemenskap sticker nämligen ut alltför mycket och bär genom sitt tal och sina handlingar alldeles för skarp kritik för ett "sekulärt" och värdeneutralt samhälle att tolerera.

Ett annat exempel därför, från vår egen miljö:

Vi sparar till pensionen i banker som investerar i företag som tillverkar vapen, trots att vi - utgår jag ifrån - ogillar det våld som vapnen ställer till med. Logistiken det kräver att klaga (skriva brev till banken) och än mindre att uttrycka och omfamna smärtan av att människor dör p.g.a ett sparande som jag ”tjänar” på, tar för mycket energi. Risken är för stor att våra liv krånglas till. Vi väljer tryggheten istället för osäkerheten i kritiken och den alternativa handlingen.

Samma sak gäller hur vi berättar vår historia och våra liv.

Oväntad vändpunkt

Och nu är vi tillbaks i At Tuwani, för historien om At Tuwani skulle för 15 år sedan också ha berättats annorlunda. Den berättelse vars intrig dikteras av våldet var också deras. De ägde den, eller rättare sagt: Den ägde dem!

Men nu håller alltså intrigen på att skrivas om och mötet med människorna i At Tuwani måste därför berättas genom en historia om icke-våld. För efter att gång på gång mött smärtan av att ständigt trakasseras av sina grannar utan större möjlighet till rättvisa, när klagan för stumma öron blivit vardagsmat och utvägen varit ”tryggheten” i att själv slå tillbaka eller att se sig själv som det eviga offret, så händer något som bryter cykeln av våld. Man har nått vägs ände. Till slut har man omfamnat smärtan och klagan kan nu uttryckas och omsättas i praktik på ett oväntat sätt.

Vad det är som händer? Något tragiskt och likafullt väntat, men med en oväntad utgång!

En äldre kvinna misshandlas i början av 2000-talet svårt av judiska bosättare och hennes son, Hafez, tänker;
” - Om jag reagerar med våld, vad blir egentligen resultatet?”… mer våld! Det är precis vad bosättarna vill. Det ger en ursäkt för nya ”säkerhetsåtgärder” (läs: ökad militär närvaro och slumpvisa husrannsakan)… och mer våld!

Detta är det som verkligen är speciellt med At Tuwani.

När Hafez själv berättar denna historia för oss i den besökande CPT delegationen markeras denna händelse som vändpunkten. Kort därefter samlas man till ett bymöte, med deltagande från arton andra mindre byar i närområdet. Efter konstruktiva samtal tar man konsensusbeslutet att hädanefter binda sig till icke-våld som taktik och livsval. Hädanefter blir alltså deras ”motstånd” helt enkelt att leva vidare - att skörda fälten, valla fåren, se till så att barnen från grannbyarna får eskort till byns skola förbi stundtals aggressiva bosättares stenkastning och verbala övergrepp.

Men de lever inte bara vidare ”som om” de var fria att bruka sitt land och valla sina får - Något som för tankarna till Rosa Parks förvandlande handling i 1950-talets segregerade USA eller dissidenterna i 1970-talets Tjeckoslovakien.

För sedan en tid utförs även träning i icke-våld i området och sedan 2004 finns också en ständig internationell närvaro i At Tuwani för att stödja praktiken av icke-våld och dokumentera övergrepp. (CPT och Operation Dove

). At Tuwani och de omgivande byarna är nu delar av en bräcklig, löst sammansatt - och tyvärr sällan uppmärksammad - rörelse av icke-vålds motstånd och försoningsarbete på Västbanken. En rörelse som innefattar såväl Palestinier som Israeler. Andra exempel är Tent Of Nations, som jag skriver om här, och ICAHD

Detta är häpnadsväckande!

Under detta hårda tryck och mitt i denna livssituation laddad med våld, nedärvd fiendskap och bitterhet formas vägvalet av ett konsensusbeslut om icke-våld! Detta är visserligen format i en miljö präglad av Islam, men visst speglar detta också något av den icke-våldets ontologi rotad i Jesus som texten anknöt till tidigare?

Avslutningsvis

Vi lämnas nu med frågor som måste forma vår praktik.

Vad gör vi i vår mer ”subtilt” (d.v.s. för oss svårdefinierbart) våldsamma kultur?

Vad gör en ”kristen” läsning av vår tillvaro och kultur med oss?

Vad säger At Tuwani som exempel?

Och om vi till sist lämnar förslagen och de subtila frågorna för ett ögonblick;

De vapentillverkande företag som Swedbank får fondavkastning av, exporterar till Israel och bidrar därmed till våldet i området. Just nu brottas jag därför som Jesusefterföljare, blivande CPT:are och småsparare med hur jag bäst agerar utifrån den vetskapen och mitt möte med människorna i At Tuwani.