Uppdatering från Hebron

För den som är intresserad är här vår rapport på CPT:s hemsida om händelserna jag beskrev i min text från igår.

Anteckningar från Hebron 7 - Eid al-Fitr och farliga leksaker

Igår inleddes Eid al-Fitr, de tre dagars festligheter som avslutar ramadan. Butikerna var stängda och under våra patruller möter vi uppklädda barn och vuxna på väg till och från släkt och vänner. Folk äter frukost eller lunchmåltider tillsammans efter fastan och gåvor delas ut. Sorgligt nog verkar en av de populäraste presenterna för barnen vara leksakspistoler vars projektiler inte är farliga, (om man inte har otur) men det rätt så irriterande att få vapen viftade i ansiktet av 5-åringar eller att behöva ducka för deras skottsalvor.

Kl 15.30 ringer telefonen i vårt kontor. Det är en kollega från Ekumeniska följeslagarprogrammet som observerat att soldater gått in i souqen där de håller fast och kroppsvisiterar unga pojkar och tonåringar. När vi kommer ner förs en grupp på 7-8 pojkar förbi oss och in på vår sidogata. Två soldater fattar post och hindrar oss från att följa efter. När jag frågar en av soldaterna varför de gör denna manöver får vi reda på att en palestinsk pojke avfyrat skott med - vad de utgår från är - en luftdriven leksakspistol mot en vaktpost. "- Idag är det en luftpistol. Imorgon är det riktiga kulor!" säger en av soldaterna. 

Efter ett par minuter släpps horden av pojkar och de går förbi oss småflinande. Soldaterna fortsätter vidare sammanbitet och tillsynes redo för en rejäl väpnad sammandrabbning. Vi följer dem en bit och observerar när de håller en till liten grupp av pojkar innan de vänder tillbaks mot sin förläggning ett kvarter från vår lägenhet.

En halvtimme senare ger vi oss ut på vår schemalagda eftermiddagspatrull i gamla staden. Vi hinner bara ett hundratal meter innan vi möter en pojke i souqen som säger att soldater har gripit några pojkar utanför militärförläggningen. När vi kommer dit blir vi upplysta om att soldaterna inte givit upp sin jakt på skyttar. Soldaterna håller fast sex småpojkar i åldrarna 6-9 år under misstanken att de utgör ett potentiellt hot mot soldaterna med sina leksaksvapen.

Situationen är givetvis absurd redan från början vilket de här bilderna jag tog visar med önskvärd tydlighet. På den andra av bilderna ser vi även de två militärpoliserna som dök upp för att noggrant undersöka pojkarnas leksaksvapen.

Men det stannar inte där. Under de 40 minuter som det hela pågår så samlas det en hel del folk, framförallt unga palestinier, vid platsen. Dessa ynglingar börjar klättra på stängslen till förläggningen och ropa förolämpningar till soldaterna vars respons är tvehågsen. Ibland hojtar de tillbaks till sina jämnåriga motparter på andra sidan. Ibland hötter de lite oengagerat med sina maskingevär. Det är ett skådespel! Det är inget roligt skådespel, även om jag kommer på mig själv med att le åt eländet. Vi ringer en av småpojkarnas pappor som lakoniskt svarar att; "- De släpps nog snart. De håller aldrig kvar så små barn!" 

Absurt var ordet! Absurt blir "normalt" när sammanhanget är som det är.

Så småningom släpps - självklart - småpojkarna. Skådespelet var över, för den här gången. En enda släkting fanns på plats för att möta dem denna familjehögtid.

Anteckningar från Hebron 6 - Begränsad rörlighet

Vi noterade idag att infarten till staden var begränsad och att den checkpoint folk måste igenom för att ta sig från gamla stadens suq till Ibraimimimoske'n idag var helt stängd av IDF. Sådana spontana, oannonserade avspärrningar händer oftast bara om det finns en hotbild av något slag. I detta fall är det troliga att det finns kopplingar till ett knivdåd utanför en nattklubb i Tel Aviv i går och nya raketattacker från Gaza in i Israel (Be'er Sheva).

Detta, kombinerat med att handeln avtar i gamla stadens suq när ramadan nu är inne i sin sista dag (imorgon är eid) gör att stämningen här är dämpad.

Allt detta, de annalkande palestinska valen och omröstningen i FN:s säkerhetsråd om erkännadet av en Palestinsk stat (med alla komplikationer det innebär), gör att vi förbereder oss på en oroligare tid ett tag framöver.

I detta sammanhang, denna livsmiljö, avslutar vi nu vår fasta. Förhoppningsvis har den inneburit ett klargörande av våra motiv och förnyat mod att vara närvarande här, oavsett vad som händer.

Anteckningar från Hebron 5 – Uppdatering från marginalen

Den senaste veckan har varit fylld med saker att göra. Detta och intensiva samtal, internt och med lokala partners, om teamets situation, identitet och framtid har givit upphov till mycket reflektion. Sådan tar tid och jag återkommer till detta i framtida anteckningar härifrån. Jag vill ändå ge en förnyad inblick i vardagen här nere med axplock från den senaste veckan och några osorterade tankar. 

Efter förra veckans attentat på väg 12 nära Eilat - då 8 israeler dödades - och påföljande Israeliska aktioner i Gaza (och motaktioner in i Israel) fruktade vi att påföljder skulle märkas också här i Hebron. Tendensen är att Israelisk militär och polis gör ett brett kollektivt anslag i samband med incidenter som dessa. Anslag som tyvärr drabbar många oskyldiga. I detta fall infriades våra farhågor genom massaresteringar här under helgen. Arresteringarna var officiellt kopplade till att hitta folk med kopplingar till attentaten nära Eilat, men många som greps var politiska aktivister d.v.s sådana som kan “skapa problem” nu när ännu en omröstning om en själsvtändig palestinsk stat ska upp i FN om några veckor. Inofficiellt går det alltså att peka på positiva sidoeffekter för “säkerheten” i området. (eller om man vill; hämningar för yttrandefriheten)

I Hebron och de kringliggande områdena greps enligt de källor vi har sammanlagt ca 100-130 palestinska män. En av dem var en känd aktivist i militanta Hamas. Sent kvällen därpå var vi på väg hem i en taxi och mötte en konvoj med 12 israeliska militärfordon. Vi förstod senare att de var på väg till den arresterade mannens hem. Han hade erkänt att där fanns sprängmedel och militären detonerade dessa inne i huset som blev totalförstört. När vi sedan steg ur taxin några kvarter från där vi bor så kom soldater ut ur den gamla suqen (handelsgatan) där vi också bor. Deras besök därinne har varit sällsynta under ramadan. Enligt de vi mötte på vägen till vår lägenhet hade soldaterna en liten stund tidigare gjort tre arresteringar i våra kvarter. 

Det är idag sista fredagen i ramadan och en särskilt helig dag i Islam vilket innebär många på väg till bön, vilket i sin tur innebär fler soldater och militärpoliser, vilket i sin tur innebär fler som får sina id kollade och en högre stress och irritationsfaktor som är mycket påtaglig. En soldat jag talade med idag under vår middagspatrull på gatorna kring moske’n uttryckte detta mycket tydligt – först med sitt kroppsspråk och sedan när han tilltalade oss. I vårt samtal framgick det att han ansåg att vår närvaro där inte hjälpte och att vi var okunniga om situationen. Han menade att sådana som vi (internationella) minsann aldrig fotograferar eller filmar när de får sten kastat på sig eller utsätts för övergrepp från palestinier. Ansvarsfrågan gällande våldet i området lade han helt över på palestinierna. 

Sedan levererade han den klassiska frågan; ”- Vad föreslår ni att vi ska göra för att lösa detta då?” och menade att vi skulle ta och skriva till hans regering om vi hade lösningen.

Vi försökte övertyga honom om att vår närvaro här handlar om att bidra till stabilitet och långsiktig lösning (det är därför vi siktar på att dokumentera alla övergrepp mot mänskliga rättigheter vi ser), men att det samtidigt är omöjligt för oss att se allt och vara överallt och det är främmande för vårt mandat att ”ha en lösning på situationen”. Vår närvaro och vårt arbete är “bits and pieces” och ad hoc. Det är vidare “mission och vittnesbörd” i en främmande miljö där det vi kan göra är att möta grannen som är annorlunda och tala sanning till honom om det som inte rimmar med Guds fredliga, rättvisa och försonade styre, så länge det sker med respekt och ödmjukhet.  Budbäraren är den som behöver vara ödmjuk, annars riskerar vi att i praktiken bekänna en Kristus som är sekundär i förhållande till vår vilja att ställa allt tillrätta och kontrollera historien - Karaktärsdrag som är mer kopplade till vår identitet som västerlänningar och delar av den – för tillfället – dominerande kulturen. Sist västerlänningar försökte ställa saker tillrätta och ta ansvar för historien här var när det brittiska mandatet upphörde 1948 och staten Israel skapades. Det vi ser här nu är till på många sätt frukter av det.

Vi gav i alla fall soldaten löftet att om vi skulle fortsätta göra vårt bästa för att dokumentera också övergrepp mot soldater. Jag är inte säker på att han nöjde sig med det, men vi var tvugna att fortsätta vår patrull. Vid nästa checkpoint hölls fjorton palestinska män kvar och kunde inte ta sig till fredagsbönen.

Frågan om att ta ansvar och ge garantier för att lösa situationen har alltid varit frestande för kristna, medvetna som vi är om att vi är sända (har ett uppdrag) för att vara vittnen om Guds fredliga rike och om Jesus som historiens centrum. Att inte utnyttja vår kulturella dominans för att nå dessa ”goda syften” (det kristna stuvar in i händelsen ”frälsning”) eller att dras in i ett triumfalistiskt sätt att förstå den sändningen (uppdraget) är svårt. I den här miljön - där kristna är en så uppenbar minoritet och västerlänningar och västerländsk kultur inte dominerande – finns ändå andra möjligheter för oss att tvingas till ödmjukhet och förstå vad det innebär att vara sänd. För allvarligt talat; ett nyktert sätt att se på vårt arbete här är att det nästan inte gör någon skillnad. Det är – i stort sett – ineffektivt. Kanske är det så det ska vara? Kanske hittar vi vår identitet som efterföljare till den korsfäste där? Kanske kan vi hitta ödmjukheten som låter oss möta palestinier, soldater och bosättare som ”grannar” där?

Den tematiken, för den hänger ihop med teamets förändringsprocess som jag nämnde i början, återkommer jag alltså till i framtida texter. 

Nu däremot är det dags att skura golven och sedan ska jag göra glasyr till en glutenfri limekaka jag bakade igår. Att leva och göra det enkla är ibland det enda vi kan göra... och gillar man kakor (som jag) så är det inte det sämsta!

Anteckningar från Hebron 4 - Ökad aktivitet och frågan om vem som är vår nästa

Efter en relativt (i ordets rätta bemärkelse!) lugn inledning på min tid här så har aktiviteten tyvärr tilltagit under de senaste dagarna. Här är ett på många sätt oroande axplock av vad vi bevittnat.

- För fyra år sedan hade en palestinsk familj precis byggt färdigt en fastighet i Al Jabberi området, nära bosättningen Kiryat Arba i sydöstra Hebron. Innan de hann flytta in ockuperades huset av bosättare och sedan dess har en rättsprocess pågått. För ett par dagar sedan fick vi en uppmaning av Hebron rehabilitation committee att dokumentera nya avspärrningar som IDF satt upp i Al Jabberi. Som palestinier löper de stor risk att arresteras om de själva går dit. När vi kom på plats såg vi att det var det tidigare nämnda huset som nu fick sina påfarter avspärrade av betongblock. Vi tog våra kort och frågade soldaterna som arbetade med att lasta av betongblock framför huset vad som pågick och varför. Vi fick då svaret att "det är komplicerat" samt att detta nu var militärt område.


- Kvällen innan detta ringde Noah Al-Jarabi, en herde med sina getter i Bani Na'im dalen öster om Hebron. Vid halvsju-tiden hade sex jeepar från IDF stannat på vägen vid dalen och ropat till honom att sluta upp med det han gjorde och komma dit. Noah kunde inte avbryta sitt arbete (han mjölkade) och meddelade detta. Soldaterna avancerade då mot honom, hans två söner (9 och 11 år gamla) och gethjorden och öppnade eld. I paniken trampas två getter ihjäl. Noah flyr från området och efter ha blivit utfrågade av soldaterna tar sig sönerna till sin farbror vars gård ligger i närheten.
På morgonen dagen efter möter vi upp med Noah och hans söner för att dokumentera det hela och höra hans historia. Vår rapport om incidenten finns att läsa här.


- Vi har inte bara dokumenterat nya avspärrningar. Hebron rehabilitation committee har även bett oss dokumentera nya byggnationer på mark ockuperad av bosättare. Vid bosättningen Beit Haddassah har en en stor cementbänk/soffa dykt upp. När vi under en eftermiddagspatrull gick förbi där för att ta några bilder bromsade omdelbart en bil in. En bosättare (en man i fyrtiofemårsåldern) rusade ut och undrade vad vi gjorde där. Han tog upp sin telefon och ringde, uppenbarligen mycket upprörd, någon om att CPT var där. Han vinkade på en soldat som fanns ett hundratal meter bort och riktade sedan in sig på mig. Den kombinerade effekten av att min kollega Joe gick emellan och att soldaten började röra sig mot oss gjorde att han lugnade ner sig något. Annars hade han nog försökt ta kameran av mig.


Allt detta landade känslomässigt hos oss vid vår samlande andakt i morse. Andakten hade temat "Neighbourliness" och innehöll läsningar ur Koranen (sura 4:36) och Lukasevangeliet (Den barmhärtige samariten) som bägge handlar om att vara någons (inte minst främlingens) nästa, om grannsämja och gemenskap. När dessa texter sattes in i de senaste dagarnas sammanhang (som sorgligt nog bara uttrycker sakernas pågående tillstånd här) så blev vi tysta. Jag grät.

Att verkligen vara här är att ständigt leva i detta sammanhang. Ett sammanhang där främlingen endast undantagsvis blir någons nästa. Dessa undantag visar samtidigt att Guds rike aldrig är långt borta, även om det växer ur ett senapskorn. Dessa undantag är i Guds rike inga undantag. De är regeln. 

Gud ge mig friheten att leva efter den regeln!

Resan fortsätter.

Anteckningar från Hebron 3 - Fåglar i At Tuwani

Vi är nu ett par dagar i At Tuwani, en by i bergsbygden söder om Hebron och Yatta som har en fascinerande historia. (delvis behandlad tidigare i den här bloggen). Jag får återkomma till vad just de här dagarna innehållit, men lämnar här en ögonblicksbild från igår eftermiddag när vi just anlänt.

När jag står utanför CPT:s lilla hus (i mitten och längst till höger i bilden). Kommer en vit duva flygandes mot mig från den Israeliska bosättningen Ma'on  till, viker av och gör en cirkelrörelse tillbaks. (bosättningen ligger ca hundra meter bakom ryggen på fotografen här) När duvan landat tittar jag upp mot bosättningen och ser en skock svarta fåglar cirkla oroligt runt en stycke mark däri. Troligtvis var någon ute med matrester eller andra sopor och de såg ett tillfälle till kalas.

Det som fångar mig är inte så mycket "vit fågel - svart fågel" symboliken som fåglarnas rörelser. Duvans rörelse tycktes ta in bosättningen och At tuwani i ett svep medan de svarta fåglarna hade fastnat i en rörelse fixerade på en sak.

Det är en talande bild av freds och försoningsarbete, som ofta handlar om att hjälpa antagonister att se mer än sin egen situation och att på så sätt kanske se sanningen om sin egen hållning, erkänna sin del (skuld) i konflikten och sedan söka sig mot upprättad relation där lögn och undanflykt inte längre låser parter fast vid att "cirkla runt samma fläck" av självupptagenhet och skuldbeläggande.

Anteckningar från Hebron 2 - Bonhoeffer och medlidandet

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.