Anteckningar från Hebron 7 - Eid al-Fitr och farliga leksaker

Igår inleddes Eid al-Fitr, de tre dagars festligheter som avslutar ramadan. Butikerna var stängda och under våra patruller möter vi uppklädda barn och vuxna på väg till och från släkt och vänner. Folk äter frukost eller lunchmåltider tillsammans efter fastan och gåvor delas ut. Sorgligt nog verkar en av de populäraste presenterna för barnen vara leksakspistoler vars projektiler inte är farliga, (om man inte har otur) men det rätt så irriterande att få vapen viftade i ansiktet av 5-åringar eller att behöva ducka för deras skottsalvor.

Kl 15.30 ringer telefonen i vårt kontor. Det är en kollega från Ekumeniska följeslagarprogrammet som observerat att soldater gått in i souqen där de håller fast och kroppsvisiterar unga pojkar och tonåringar. När vi kommer ner förs en grupp på 7-8 pojkar förbi oss och in på vår sidogata. Två soldater fattar post och hindrar oss från att följa efter. När jag frågar en av soldaterna varför de gör denna manöver får vi reda på att en palestinsk pojke avfyrat skott med - vad de utgår från är - en luftdriven leksakspistol mot en vaktpost. "- Idag är det en luftpistol. Imorgon är det riktiga kulor!" säger en av soldaterna. 

Efter ett par minuter släpps horden av pojkar och de går förbi oss småflinande. Soldaterna fortsätter vidare sammanbitet och tillsynes redo för en rejäl väpnad sammandrabbning. Vi följer dem en bit och observerar när de håller en till liten grupp av pojkar innan de vänder tillbaks mot sin förläggning ett kvarter från vår lägenhet.

En halvtimme senare ger vi oss ut på vår schemalagda eftermiddagspatrull i gamla staden. Vi hinner bara ett hundratal meter innan vi möter en pojke i souqen som säger att soldater har gripit några pojkar utanför militärförläggningen. När vi kommer dit blir vi upplysta om att soldaterna inte givit upp sin jakt på skyttar. Soldaterna håller fast sex småpojkar i åldrarna 6-9 år under misstanken att de utgör ett potentiellt hot mot soldaterna med sina leksaksvapen.

Situationen är givetvis absurd redan från början vilket de här bilderna jag tog visar med önskvärd tydlighet. På den andra av bilderna ser vi även de två militärpoliserna som dök upp för att noggrant undersöka pojkarnas leksaksvapen.

Men det stannar inte där. Under de 40 minuter som det hela pågår så samlas det en hel del folk, framförallt unga palestinier, vid platsen. Dessa ynglingar börjar klättra på stängslen till förläggningen och ropa förolämpningar till soldaterna vars respons är tvehågsen. Ibland hojtar de tillbaks till sina jämnåriga motparter på andra sidan. Ibland hötter de lite oengagerat med sina maskingevär. Det är ett skådespel! Det är inget roligt skådespel, även om jag kommer på mig själv med att le åt eländet. Vi ringer en av småpojkarnas pappor som lakoniskt svarar att; "- De släpps nog snart. De håller aldrig kvar så små barn!" 

Absurt var ordet! Absurt blir "normalt" när sammanhanget är som det är.

Så småningom släpps - självklart - småpojkarna. Skådespelet var över, för den här gången. En enda släkting fanns på plats för att möta dem denna familjehögtid.