Bara tänk på denna samtida ritual ett ögonblick;
Idag köar vi för att få en spruta som smärtar, ger febersymptom och efterhängsen smärta i armen!
Jag bevittnade scenen - befolkad av tålmodigt väntande, tysta, huttrande män och kvinnor - i eftermiddags när jag gav mig ut på en promenad. Jag använder ordet scen, för detta liknade i många avseenden ett skådespel där folk omfamnade sin givna (frivilliga?) roll som de som väntade på hjälp.
Jag använder ordet ritual, för i alla avseenden bar det jag bevittnade de kännetecken som gör en sådan - och framförallt tänker jag på det kristna nattvardsfirandet;
- Andaktsfull väntan att komma fram/in i ritualens centrum - deltagandet.
- Ritualens höjdpunkt är konkret (nålsticket, det kala rummet, de som leder ritualen) men samtidigt mystisk och svårgripbar. Alltså; På något sätt mottas helande och när folk går ut så är de del av en upprättad gemenskap ("Vi är inte längre orena - en smittorisk för våra medmänniskor"), men exakt hur det går till är svårt att beskriva t.o.m för läkarvetenskapen själv.
- Det finns också ett missionerande imperativ i den här änden. De som inte vaccinerat sig har opinionen emot sig och utsätts för mer press att motivera sitt beslut än de som inte gör det. ("Borde inte du också?" "Varför har inte du... ?")
Läkarvetenskapen verkar alltså ha så mycket inflytande över våra liv att vi nu frivilligt går igenom processer - det vi kallar behandling - som i annat fall mycket väl skulle kunna kallas för tortyr, bara för att slippa bli sjuka - mest troligt några dagars feber och halsont. I många avseenden tar detta sig rituella former.
Under ytan, bakom ritualen, kan vi ana många saker, framförallt rädslan för döden. En rädsla som vi inte lärt oss att hantera, för vi har glömt, inte bara att vi ska dö, utan också hur vi ska dö. Det är helt enkelt ingen praktik som vi ägnar oss åt tillsammans med andra i vardagen, vilket på ett plan inte alls är konstigt. Vår kultur är ju upptagen med att skapa ett "evigt nu", uttryckt i allt från skönhetsoperationer och pensionssparande via bl.a drömmen att våra barn ska kunna bli bättre människor än vad vi blev och åtminstone uppfylla en del av de drömmar vi aldrig kunde uppfylla.
På ett annat plan är det dock väldigt underligt. Är det något vi alla måste gå igenom så är det ju döden, så varför inte omfamna den?
Märk att detta inte är frågan om ett objektivt "fel" eller "rätt" med att ta vaccinationssprutan, som om vi objektivt kunde veta det utan hänsyn till varje fall. Det handlar heller inte om att rakt av misskreditera läkarkåren eller läkarvetenskapens arbete och vård. Snarare handlar det om samhällets oförmåga - och läkarvetenskapen som del av det samhället - att leva med sin egen ändlighet. Döden (i detta fall klätt i svininfluensans kostym) ses som något okänt och därför farligt och så formar vi ritualer där vi tröstas och "räddas" och skickas tillbaks in i vardagen... tills nästa kris dyker upp.
Det är märkligt att kyrkan varit så tyst i debatten. Som en gemenskap rotad i en livshistoria där döden ständigt är närvarande som en möjlig konsekvens av vårt livsval - eller "det liv som valt oss" (det som kallas lärjungaskap) så borde detta - åtminstone - ge en annan vinkel på hur en epidemi (som kan skörda dödsoffer) kan hanteras.
Jag lämnar denna korta, ofullständiga och inte särskilt genomarbetade text som en uppmuntran till sådana bidrag från kyrkan och andra med perspektiv och praktiker som är annorlunda än de som vanligtvis motiveras med "det bästa för allmänheten", som om "människan i allmänhet" var verklig och inte en generaliserad idé.
