Det julnatten påminner oss om

I julnattens gudstjänst påminns jag om det självklara; Jesaja bok är både klarsynt och hoppfull!

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. 

Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.  

Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt." (Jes. 9:1-7)

I landområdet där fredsfursten föddes, och inte bara där och inte bara i öppet krig, bärs fortfarande stridens stövlar och blodfläckade mantlar. Från mina kollegor i Christian Peacemaker Teams i Hebron (Västbanken) kommer t.ex denna rapport några dagar innan jul. 

Min julhälsning får därför bli denna; 

Sätt dig/er bekvämt i en stol och meditera över Jesaja text. Låt den läsa dig. Läs sedan CPT:s rapport om våldets vardag och ställ dig frågan; Var placerar Jesajas (och evangeliets) berättelse om fredsriket och fredsfursten dig i förhållande till världens våldsamma historia? Vem gör julens budskap dig till?

Befrielseteologiskt nätverk och "sakens" problem

Det är glädjande att se att ett befrielseteologiskt nätverk nu är på fötterna i Sverige.

Att ännu ett nätverk föds som tar teologins och den kristna praktikens kontextualitet på allvar och därför vågar söka formulera (och formera) sig bortanför det modernas paradigm är goda nyheter. För inte länge sedan formades t.ex nätverket anabaptist. Nya former och uttryck av kyrka föds och prövar sig fram och dess pionjärer nätverkar likaså.  Även de "traditionella" kyrkorna låter sig inspireras och utmanas av frågan om vad det innebär att vara Jesusefterföljare i en efterkristen och senmodern kultur nu när man anar att kyrkans foglighet under nationalstatens soteriologi ger med sig och att skillsmässan från det modernas berättelse om ordning, orsak och verkan verkar vara slutgiltig. Även många av den här bloggens texter fungerar i denna "motberättelse" som  - bland annat - talar om denna minskade foglighet och detta brustna äktenskap.

I Dagen (22/12) publicerades en tidig, rudimentär programförklaring där man säger att det befrielseteologiska nätverket har som mål "... att genom handlingar och förkunnelse vara en röst som i kyrkan och omvärlden exponerar orättvisor och förtryck."

Nätverket "... vill arbeta för att vi som kristna individer och samfund ska ta vårt ansvar, vårt ytterst verkliga ansvar, att liksom Jesus stå på de fattigas och förtrycktas sida, inte bara på ett filosofiskt och andligt plan, utan också ett praktiskt och verkligt plan"

Man noterar vidare att "kyrkan, den plats där rättvisa, solidaritet med de förtryckta och en vilja till befrielse för alla folk borde ha en naturlig plats är många gånger en plats där detta motarbetas starkt och det av precis samma orsaker som i världen utanför. Vårt eget överflöd, vår rikedom, det vi i praktiken sätter vår trygghet till, hotas"

I sak är jag helt enig i uppmaning och analys, men i min optimism finns ändå tankar jag vill lufta. De blir av nödvändighet korta och skissartade.

Jag hoppas nätverket fångar möjligheten att arbeta igenom de möjliga brister den politiska teologin (och befrielseteologin som kontextuellt uttryck för detta) bär på i sin "matris". Den "klassiska" befrielseteologins språk och intentioner släpar med sig en del av det modernas baksidor. I den politiska teologin kan t.ex "saken", eller "ärendet", blir större än Gud och de villkor som efterföljelsen och arbetet för Guds Rike ("befrielsen") verkar i - de villkor vår ändliga tillvaro innebär - relativiseras för sakens skull.

Risken är alltså stor att fortsätta att släpa med sig det modernas strävan efter effektivitet byggd på dess realiserade eskatologi (- "allt vi vill är möjligt eftersom vi är "fria" och vi är därför skyldiga att dela med oss av denna frihet.") Översatt till kyrkans livsrum har det ofta inneburit att man antagit att vi bör identifiera oss med den "sak" som gör att de svaga kan bli starka d.v.s vara "på rätt sida" av historiens progressiva rörelser. Detta är en grov och ofta olycklig förenkling, för det är inte upp till kyrkan att förverkliga Guds Rikes sanning, rättvisa, fred och gemenskap utan att - i sitt liv och språk - bristfälligt, men hoppfullt, vittna om det. 

Det är sant att de fattiga och svaga har en särskild plats i Guds Rike, men den identifikationen är därför bara början på den - ofta svåruthärdligt långsamma och smärtsamma - process som kallelsen att verka för "ett annat rike" av rättvisa och jämlik gemenskap innebär. Den viktiga frågan är inte "att", utan "hur"? Stannar vi vid "att" så riskerar vi att hoppa på den realiserade eskatologi det moderna bjuder och glömma att det inte är vi som kan "styra historien i rätt riktning" (skapa en sann, rättvis och fredlig värld) utan Gud.

Befrielseteologin har ofta brottats med ett problem som följer av detta; När "saken" (befrielsen) inte underordnas någonting, och därför alla medel är tillåtna för "de fattiga" i sin kamp för frihet, så kan våldet rättfärdigas. Vi blir otåliga och i vår iver och brådska att arbeta för befrielse och stötta kampen för rättvisa tappar vi hoppet och den ödmjukhet som kommer av en soteriologi som i grunden är ickevåldslig (och därför - i världens ögon - ytterst "inneffektiv"!).  Det finns därför "medel" som inte kan användas - eller uppmuntras - av kristna i kampen för "målet" rättvisa och befrielse. Medel och mål kan inte skiljas åt. De är sammanflätade, och strider medlen mot Jesu ickevåldsliga liv, död och uppståndelse (rikets förkroppsligande) så verkar de inte för riket, snarare "omintetgör" de riket.

Befrielseteologin har därför kunnat bli mer ett redskap i händerna på politisk aktivism med höga anspråk (i västeuropa ofta en angelägenhet för högutbildad medelklass) än en röst för Jesusefterföljelse och för hur en gemenskap formas som ödmjukt formar ett annat liv som "bofasta främlingar" mitt i världen. 

Jag ser fram emot att se hur detta adresseras inom och av nätverket.

Med det sagt gläds jag, som sagt, över detta initiativ och ser fram emot det bidrag som nätverkets perspektiv in i kyrkans och det omgivande samhällets liv kommer att ge genom aktioner, föredrag och opinion.

Att ta ansvar för sanningen - Wikileaks, cynism och konfliktens mål

Wikileaks publicerande av läckt dokumentering från konflikterna i Afghanistan och Irak samt av mångårig kommunikation mellan amerikanska ambassader och USA:s utrikesdepartement ("cablegate", där det blir tydligt att också Sverige blivit "blåst"), ställer viktiga frågor till våra moderna samhällsbyggen.

Som ickevåldsaktivist glädjer jag mig på många vis åt effekten av de beska droppar som nu måste sväljas av de avslöjade aktörerna. För sättet denna information avslöjar dessa aktörer, inte minst världens ännu största enskilda s.k "supermakt" USA, låter oss se hur cynisk - och därför våldsam - den nakna makten är, oavsett om den är klädd i diktaturens eller den moderna liberala demokratins dräkt .

Det politiska språket i liberala demokratier, och därför också den praktiska politiken, har sällan tid för de långsamma processer som krävs för att söka efter och hantera sanningen. Det ges ingen plats för den konflikt som föds när sanningen står på spel. Kompromisser och tolerans öppnar vägen för oärligt tal, lögn och till slut cynism. Och där lögn ges tillträde kommer oundvikligen våld att födas. Christian Peacemaker Teams, den organisation jag själv arbetar med, var genom intervjuer med släppta fångar först ut med avslöjanden om övergrepp mot frångar i Abu-Ghraib fängelset under kriget i Irak, en nyhet som något senare briserade som en bomb när bildmaterial också läckte ut till media. Denna taktik för att sätta de med makt under luppen är prövad och ger ofta positiva resultat då osunda maktordningar (om än tillfälligtvis) rubbas.

Så ja, på många sätt glädjer jag mig och instämmer i stort i min vän Tim Nafzigers analys på Young anabaptist radicals.

Samtidigt måste några frågor ställas om det sätt som WikiLeaks levererar sanningen på och hur man tar ansvar för den, för det krävs inget geni för att se att Wikileaks själva agerar utifrån det moderna, liberala paradigm som de nu "avslöjade" nationella och internationella kropparna gör. Därför finns risken för cynism även i deras praktik.

En kort kommentar över deras egen självbeskrivning kan få understryka dessa frågeställningar om leveransen av och ansvarstagandet för sanningen. Följande skriver WikiLeaks om sig själva;

"WikiLeaks is a not-for-profit media organisation. Our goal is to bring important news and information to the public. We provide an innovative, secure and anonymous way for sources to leak information to our journalists (our electronic drop box). One of our most important activities is to publish original source material alongside our news stories so readers and historians alike can see evidence of the truth." ...  "... The broader principles on which our work is based are the defence of freedom of speech and media publishing, the improvement of our common historical record and the support of the rights of all people to create new history. We derive these principles from the Universal Declaration of Human Rights. In particular, Article 19... (which) states that everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers."  

I sin korta essä "What is meant by telling the truth" (ur "Ethics", 1955) skriver Dietrich Bonhoeffer så här “… if one is to speak truthfully, one’s gaze and one’s thought must be directed towards the way in which the real exists in God and through God and for God”
 
Historien tillhör Gud - den yttersta verkligheten - och det sätt vi berättar "vår historia" på måste spegla den verkligheten. Den "historia" Wikileaks främst rör sig i är den liberala (sen-) moderna västerländska historien. Genom att publicera "evidence of the truth" kritiseras det sätt just den historien berättas på. En konflikt initieras därför.
 
Det är förvisso sant att de processer i vilka vi kanske främst lär oss att vara och tala, och att uttrycka verkligheten genom sanningssägande, är just konflikter. När Jesus talar till lärjungarna om vad som bör ske efter att ”en broder gjort något orätt” så beskriver han en gemenskapens process som börjar med sanningssägande identifiering av ett övergrepp (synd) och avslutas med upprättad gemenskap. Någon har ”vunnit tillbaks sin broder” och i denna försoningsprocess är Jesus sant närvarande mitt ibland dem.  (Matt 18:12-21)
Det är ur detta som sann fred och gemenskap kan födas. Ett bidrag som är nödvändigt in i en liberal kulturs sökande efter kompromiss för att ena världen. Ett bidrag kyrkan är sänd att ge som gåva.

Utan detta sanningssägande-som-gåva riskerar vi att bidra till ett våldsamt samhälle, för när kompromissens samförstånd (tolerans) uppnåtts så antar vi lätt att den fred och gemenskap som då syns betyder att sanning och rättvisa redan är faktum och att våldet upphört. Men det är ett misstag att identifiera en sådan fred med den fred som evangeliet talar om, för “… no peace is peace if it rests on lies and injustice” och “… no peace is peace but that which comes through the forgiveness of sins” (ur Dietrich Bonhoeffer, "No rusty swords")


Ett utmärkt samtida exempel på detta är Sydafrikas sanningskommissioner vars praktik bygger på denna i kyrkan centrala process av försoning byggd på sanningssägande, där offer och förövare från Apharteidtiden möts. Här ser vi tydligt hur det som sanningssägandet startar måste sikta på förlåtelse, försoning och upprättad gemenskap mellan förövare och offer, annars gror dolda eller för hastigt bearbetade konflikter till mer våld - synligt eller osynligt. Den onda cirkeln bryts inte och någon sann fred och gemenskap, även med de som tidigare var dina fiender, existerar inte.


Här återstår därför fortfarande att se var Wikileaks bidrag till det samhälle vi alla är del av tar vägen. Kan de, eller någon annan, ta ansvar för den sanning som nu läckt ut och bidra till en helare värld och inte bara utnyttja "... the right to freedom of opinion and expression" som om leveransen av bevis för sanningen "där ute" skulle räcka hela vägen?


Jag hoppas det.