Att ta ansvar för sanningen - Wikileaks, cynism och konfliktens mål

Wikileaks publicerande av läckt dokumentering från konflikterna i Afghanistan och Irak samt av mångårig kommunikation mellan amerikanska ambassader och USA:s utrikesdepartement ("cablegate", där det blir tydligt att också Sverige blivit "blåst"), ställer viktiga frågor till våra moderna samhällsbyggen.

Som ickevåldsaktivist glädjer jag mig på många vis åt effekten av de beska droppar som nu måste sväljas av de avslöjade aktörerna. För sättet denna information avslöjar dessa aktörer, inte minst världens ännu största enskilda s.k "supermakt" USA, låter oss se hur cynisk - och därför våldsam - den nakna makten är, oavsett om den är klädd i diktaturens eller den moderna liberala demokratins dräkt .

Det politiska språket i liberala demokratier, och därför också den praktiska politiken, har sällan tid för de långsamma processer som krävs för att söka efter och hantera sanningen. Det ges ingen plats för den konflikt som föds när sanningen står på spel. Kompromisser och tolerans öppnar vägen för oärligt tal, lögn och till slut cynism. Och där lögn ges tillträde kommer oundvikligen våld att födas. Christian Peacemaker Teams, den organisation jag själv arbetar med, var genom intervjuer med släppta fångar först ut med avslöjanden om övergrepp mot frångar i Abu-Ghraib fängelset under kriget i Irak, en nyhet som något senare briserade som en bomb när bildmaterial också läckte ut till media. Denna taktik för att sätta de med makt under luppen är prövad och ger ofta positiva resultat då osunda maktordningar (om än tillfälligtvis) rubbas.

Så ja, på många sätt glädjer jag mig och instämmer i stort i min vän Tim Nafzigers analys på Young anabaptist radicals.

Samtidigt måste några frågor ställas om det sätt som WikiLeaks levererar sanningen på och hur man tar ansvar för den, för det krävs inget geni för att se att Wikileaks själva agerar utifrån det moderna, liberala paradigm som de nu "avslöjade" nationella och internationella kropparna gör. Därför finns risken för cynism även i deras praktik.

En kort kommentar över deras egen självbeskrivning kan få understryka dessa frågeställningar om leveransen av och ansvarstagandet för sanningen. Följande skriver WikiLeaks om sig själva;

"WikiLeaks is a not-for-profit media organisation. Our goal is to bring important news and information to the public. We provide an innovative, secure and anonymous way for sources to leak information to our journalists (our electronic drop box). One of our most important activities is to publish original source material alongside our news stories so readers and historians alike can see evidence of the truth." ...  "... The broader principles on which our work is based are the defence of freedom of speech and media publishing, the improvement of our common historical record and the support of the rights of all people to create new history. We derive these principles from the Universal Declaration of Human Rights. In particular, Article 19... (which) states that everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers."  

I sin korta essä "What is meant by telling the truth" (ur "Ethics", 1955) skriver Dietrich Bonhoeffer så här “… if one is to speak truthfully, one’s gaze and one’s thought must be directed towards the way in which the real exists in God and through God and for God”
 
Historien tillhör Gud - den yttersta verkligheten - och det sätt vi berättar "vår historia" på måste spegla den verkligheten. Den "historia" Wikileaks främst rör sig i är den liberala (sen-) moderna västerländska historien. Genom att publicera "evidence of the truth" kritiseras det sätt just den historien berättas på. En konflikt initieras därför.
 
Det är förvisso sant att de processer i vilka vi kanske främst lär oss att vara och tala, och att uttrycka verkligheten genom sanningssägande, är just konflikter. När Jesus talar till lärjungarna om vad som bör ske efter att ”en broder gjort något orätt” så beskriver han en gemenskapens process som börjar med sanningssägande identifiering av ett övergrepp (synd) och avslutas med upprättad gemenskap. Någon har ”vunnit tillbaks sin broder” och i denna försoningsprocess är Jesus sant närvarande mitt ibland dem.  (Matt 18:12-21)
Det är ur detta som sann fred och gemenskap kan födas. Ett bidrag som är nödvändigt in i en liberal kulturs sökande efter kompromiss för att ena världen. Ett bidrag kyrkan är sänd att ge som gåva.

Utan detta sanningssägande-som-gåva riskerar vi att bidra till ett våldsamt samhälle, för när kompromissens samförstånd (tolerans) uppnåtts så antar vi lätt att den fred och gemenskap som då syns betyder att sanning och rättvisa redan är faktum och att våldet upphört. Men det är ett misstag att identifiera en sådan fred med den fred som evangeliet talar om, för “… no peace is peace if it rests on lies and injustice” och “… no peace is peace but that which comes through the forgiveness of sins” (ur Dietrich Bonhoeffer, "No rusty swords")


Ett utmärkt samtida exempel på detta är Sydafrikas sanningskommissioner vars praktik bygger på denna i kyrkan centrala process av försoning byggd på sanningssägande, där offer och förövare från Apharteidtiden möts. Här ser vi tydligt hur det som sanningssägandet startar måste sikta på förlåtelse, försoning och upprättad gemenskap mellan förövare och offer, annars gror dolda eller för hastigt bearbetade konflikter till mer våld - synligt eller osynligt. Den onda cirkeln bryts inte och någon sann fred och gemenskap, även med de som tidigare var dina fiender, existerar inte.


Här återstår därför fortfarande att se var Wikileaks bidrag till det samhälle vi alla är del av tar vägen. Kan de, eller någon annan, ta ansvar för den sanning som nu läckt ut och bidra till en helare värld och inte bara utnyttja "... the right to freedom of opinion and expression" som om leveransen av bevis för sanningen "där ute" skulle räcka hela vägen?


Jag hoppas det.

Appendix

Som en aktualisering av, och appendix till, min tidigare blogg om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag hänvisar jag till följande:

Ikväll sände SVT Rapport detta reportage om intervjuer publicerade av Breaking The Silence med IDF soldater som tjänstgjorde under invasionen av Gaza (Operation Cast Lead) som inleddes i December 2008.

Läs mer här och här eller se originalreportaget från The Guardian här. Där möter vi även Yehuda som jag träffade i Jerusalem under min delegationsresa med CPT och vi hör också IDF:s taleskvinna ge respons till uppgifterna som redan orsakat debatt i Israel.

Mer om Operation Cast Lead läser du här och här (IDF:s egen analys).

Post Västbanken - Lösa reflektioner om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag

Jesus säger:

”Jag är vägen sanningen och livet”

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.”

”Jag har fötts och kommit hit till världen för en enda sak: att vittna för sanningen .”

(Joh.14:6, Joh.8:32, Joh.18:3)

Fri…

Vad fyller vi det begreppet med? Bläddra dig fram till det i ett lexikon och du hittar den oberoende, obundne, självständige och självbestämmande individen som skapar sin egen livshistoria. Kaptenen på sitt eget skepp. T.o.m. begreppet ”frihet” som sådant och frihetens alla fördelar är kopplat till den enskilde individen i sin subjektivitet.

Att en helt självständig och oberoende individ sedan inte finns är en annan sak. Den sortens grova generaliseringar om människan kan vara hjälpsamma i marknadsundersökningar eller i riktade reklamkampanjer för blöjor eller trädgårdsmöbler (där ”människan i allmänhet” är ”fri” att välja det fabrikat som passar) men knappast i förhållande till de större frågorna livet lägger i vårt knä ibland. Du vet, när pappa blir så dement att han inte kan ta hand om sig själv längre och du är enda barnet kvar. När äktenskapet börjar, eller för all del när det tar slut. När man blir av med sitt jobb.

På vilket sätt är du fri då?

Är det möjligt att säga att en Jesu efterföljare är ”fri”, om vi nu – vilket det är lika bra att slå fast att den här texten gör - antar det förhållningssättet till livet?
En frukt av att under tolv dagar på Västbanken med Christian Peacemaker Teams ha tillbringat tid med människor som har sin vardag i en potentiellt våldsam situation, präglad av övergrepp från Israeliska soldater och gränspoliser, av frustration, av sitt eget och sina barns trauma och rädsla samtidigt som de drivs av ett envist hopp om fred, rättvisa och försoning med sina grannar, är definitivt en djup medvetenhet om att jag inte är ”fri”. Nej, inte ens vi som västerlänningar kunde inbilla oss att vi i den situationen var "fria".

Så, myten om individens frihet är ett ontologiskt misstag. Ändå har den ett förvånandsvärt starkt grepp om oss!

Men om jag är inte ”fri”, vad bestämmer då min livsväg?

Under och efter denna resa har jag ännu djupare förstått mig som fångad av, eller bunden till, ett uppdrag som handlar om sanning. Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta.

Jag ska försöka dechiffrera vad denna bundenhet till ett uppdrag kan betyda och hur det uppdraget kan se ut i den här texten, men jag varnar redan här läsaren för att förvänta sig ett enkelt svar, en tes i slutet. Det vore förmätet, rentutav stöddigt att producera en slutsats på det viset när jag själv inte sett hur min resa slutar! Jag kan här bara erbjuda texten som följer för att tala om hur vägen som uppdraget lett mig in på kan se ut och varför risken är värd att ta.

Låt mig använda ett generaliserande - och till viss del upprepande - påstående för att ta oss vidare.

Alla har vi livsuppdrag.

Våra liv bestäms av de uppdrag vi får lagda i våra händer (och i viss mån lägger i våra egna händer) och hur vi sedan hanterar dem och reflekterar över dem. IDF (Israel Defence Force) har definitivt ett uppdrag. Organisationen Breaking the Silence, som utgörs av före detta IDF soldater, har reflekterat över och gjort en omläsning av det uppdraget och hur det utförts. Deras liv har formats därefter.

Yehuda Shaul var mellan 2001 och 2004 soldat i IDF. Hans uppdrag (och alla IDF soldaters uppdrag) var – och nu citerar jag honom själv – ”mycket enkelt och tydligt”. Det var givet av det samhälle han levde i. Uppdragsgivaren var officiellt staten Israel, visst, men uppdraget var förankrat i och ytterst sett givet av hans medmänniskor. De människor som tillsammans med Yehuda bygger och lever i den demokratiska staten Israel.

Yehuda säger apropå upprinnelsen till Breaking the Silence. ”- Vi fick uppdraget av samhället, vi utförde det och nu är vi tillbaka! Låt oss därför berätta vad det är vi gjort!”

Inget konstigt med det! Sagt och gjort. Yehuda och hans kompanikamrater från tjänstgöringtiden på Västbanken (varav ett år i Hebron) samlar ihop sina privata fotografier, skriver ner berättelser om vad som gjordes under tjänstgöringen i IDF. Så skapas utställningen i Tel-Aviv som var Breaking The Silences första offentliga redovisning.

En kort historia för att illustrera:

Vid ett tillfälle under tjänstgöringen i Hebron på Västbanken kom Yehudas patrull fram till en öppen plats i staden. Där stod ett ensamt fordon, något som ofta väcker misstankar (tyvärr befogade) om bilbomber. Efter en stund tog de beslutet att fordonet borde kontrolleras. Man stod inför tre alternativ

- Kalla in en bombexpert. (Det tar några timmar för en sådan att komma på plats!)
- Skjuta på fordonet för att se om det exploderar.
- Använda en palestinier.

Man valde i detta fall en palestinsk man som fanns i närheten, bad honom gå fram till bilen och rumstera om i den för att se vad som skulle hända. I situationen - säger Yehuda - var detta ingen genomtänkt rasistisk handling utan snarare en fråga om taktik och effektivitet.

Alltså:

Det misstänkta fordonet måste kontrolleras, men det tar för lång tid att kalla in en bombexpert och om palestinierna får se att detta är en metod vi använder för att "få jobbet gjort", så håller de sig lugna och borta från gatorna. Alltså sparar vi tid och det blir bekvämare för oss att göra vårt jobb.

Yehuda säger vidare, apropå redovisningen av deras uppdrag; ”- Vi tar inte ställning! Vi redovisar bara vårt uppdrag och hur det utfördes!” (och därför också hur ”spelreglerna” ser ut!). Breaking the Silence vill berätta om den moraliska prislappen för ockupationen som vanliga Israeliska ungdomar betalar under sin tjänstgöring på Västbanken.

Breaking the Silence är just därför djupt subversivt! De ställer – genom utställningens berättelser och de nakna bilderna - frågan till dem som lyssnar och ser om sanningens natur. Specifikt frågan om vad sanningen om Israels ”säkerhet” är och hur IDF:s deluppdrag att värna om människors värdighet och mänskliga rättigheter verkligen utförs. De omformulerar samtidigt ”uppdraget” genom att tala sanning! Det uppdrag som var dem givet, som utförts av så många innan dem, men aldrig tidigare redovisats så naket.

Därför är inte Yehuda och hans gamla kompanikamrater ”fria”, i den mening vi lägger i ordet. (De hade i så fall större ”frihet” innan!) Sanningen har gjort något annat med dem än skapat självständighet och obundenhet. De har identifierat sig med ”fienden”! Genom att tala sanning har de givit den uttalade ”fienden” ett ansikte – ett bekymrat, av oprovocerade arresteringar och överdrivet våld plågat ansikte - och en röst som inte längre förgäves, ensamt och anonymt ropar efter rättvisa och försoning.

Vad är sanning?

Den ”sanning” som drev det uppdrag Yehuda fick är den sanning som manövrerar ut den ”frihet” som vi tror att vi har. Att själva, som oberoende individer, ansvara för innehållet, intrigen och slutet på vår livshistoria precis som vi är ”fria” att välja blöjfabrikat till våra barn och strössel till vår glass.

Den sanning som är motor bakom IDF:s uppdrag är den som möter oss ”genom gevärsmynningen” med våldet som motor! Det är den nakna maktens sanning. Den sanning som gör det omöjligt för människor att se på varandra och möta varandra utan fruktan och potentiellt våld. En sanning som i detta fall djupt format den Israeliska statens djupt problematiska förhållningssätt till de palestinska innevånarna på Västbanken och som göder de ideologiskt (sionistiskt) drivna bosättarnas rädsla för ”den andre” (”araben”, ”terroristen”) och spiralen av våld, hämnd och vedergällning som pågått i snart två generationer. Det behöver knappast sägas att samma ”sanning” driver väpnad aggression från palestinier i området.

Men, den sanning som nu driver Breaking the Silence är alltså annorlunda. Redovisningen av uppdraget har ställt dem i en position där de skapat en problematiserad och därför mer hälsosam debatt i Israel, både politiskt (i Knesset) och i vardagens liv och diskurs. (… för deras mammor vet nu vad deras tjänstgöring inneburit och måste därför acceptera en förändrad bild av sina söner och döttrar och därmed också av den demokratiska stat de lever i)
Sanningen har alltså förändrat Yehuda och hans kompanikamrater när de tagit ansvar för den! Har de blivit oberoende och självständiga? Bestämmer de över sitt eget öde? Så här berättar de själva.

Vad är sanning?

Frågan möter också Jesus - som tog ansvar för sanningen han själv talade om - när han möter Pontius Pilatus, en man vars makt byggde på samma sanning som driver våldsspiralen på Västbanken.


Jesus svarar inte Pilatus (eller oss som nutida läsare) genom att tala. Istället går han till korset! Hans svar är inte en tes, en utläggning av sanningens essens eller Guds natur, utan en moralisk handling. Ett ansvarstagande för den sanning - inrymd i det Jesus kallar för Guds rike - som Jesus talat om och praktiserat, synligt inför alla. Sanningen klär sig i icke-våldets kläder, vägrar att tala våldets, vedergällningens och den nakna maktens språk och spränger därför Pilatus (den politiska maktens) begreppsvärld i bitar och samtidigt också sina egna landsmäns bild av vem Gud är. (Joh.18:12 – 19:31)

För översteprästerna förnekar Jesus som ledare och hans väg som den riktiga att gå.” -Vi har ingen annan kung än Kejsaren” (Joh.19:15). Detta kan mycket väl läsas som ett förnekande av Gud som fredens och försoningens Gud till fördel för en mer ”effektiv” och våldsam Gud (mer lik Caesar som auktoritetsutövare) på samma sätt som dagens sionister (judiska och kristna) gör. Och, igen, på samma sätt som Hamas och annat väpnat motstånd från palestinier i området också gör.

Sanningen som etik alltså?


”Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta”. Så försökte jag, i början av texten, konceptuellt att beskriva vad jag blivit fångad av och bunden till som ett resultat av mina två veckor med Christian Peacemaker Teams på Västbanken.
Sanningen, som Jesus lyfter fram den, är alltså förödande för en modern människas ”frihet”. Den sanning som ska göra oss fria är samma sanning som vi också ska vittna för och ta ansvar för som vår livsväg, om vi nu läser vår tillvaro kristet.

Nej, den ”frihet” som Jesus talar om är inte idé - abstrakt eller konkret - för oss att ta ställning till eller värdera. Den är en risk vi bjuds att ta. Det är den friheten som också i kristen tradition stavas nåd.

De CPT:are som jag mötte på plats på Västbanken (i Hebron och i At-Tuwani) förstärkte detta. Som västerlänningar har de alltså ”valmöjligheter". De kan låta bli att agera observatörer, eskortera palestinska barn från hemmet till skolan förbi stenkastande judiska bosättare och förnedrande militära checkpoints. De kan slippa samtala med soldaterna - höra hur de upplever sin situation - och uppmuntra dem att välja icke-våld istället. De kan undvika att jobba för att palestinier och judiska bosättare ska försonas och se varandra som grannar.

De kan resa hem när de vill och slippa hamna mitt i våldet med risk för fysisk skada. Men de beskrev själva hur de inte upplevde att de hade något val. De hade tagit ansvar för sanningen och genom sin närvaro, bön och aktivitet svarar de därför varje dag på frågan; ” – Vad är sanning?”

De är verkligen fria.