söndag 15 augusti 2010

Språk, makt och frihet - En otyglad reflektion över ett otyglat språk

I vintras läste jag - flera år efter alla andra - P.O Enquists ”Lewis resa” och ungefär samtidigt läste jag om en kort text av Göran Sahlberg med titeln ”På oförnuftets vägnar” (ur Trots Allt nr 2, 2004). Båda dessa texter, sina olika syften, genrer och längd till trots, belyser språkets funktion och makt och använder (framförallt i Sahlbergs fall) ett särskilt språk som verktyg för att berätta en historia som jag alltmer ser mig som del av. Ett språk som fungerar som en identitetsbärare för kyrkan som minoritet i det moderna Sverige och som ”oförnuftig”, ödmjukt subversiv praktik i - och kritik av - detta moderna Sverige.
Enquists roman är en skröna om den svenska modernitetens folkhem och den tillsynes antimoderna pingströrelse som - mot alla det moderna projektets odds - växte så det knakade under den första halvan av 1900 talet. ”Babblarna” var ett öknamn som pingstvännerna fick, något som syftade på det till synes oförnuftiga, irrationella, okontrollerbara - och därför ytterst omoderna - i det tungotal som förekom när det gasades på under mötena. Detta obundna språk fick stort symbolvärde när kritikerna hånade rörelsen. Enqvist gör en hel del av detta drag, bl.a. som dramaturgiskt redskap i relationen mellan Lewi Pethrus och Sven Lidman.

Sahlberg använder i sin apologetiska text detta ”babblande” som del av en narrativ kritik av det moderna och det förnuftiga, inte minst kyrkans egen fångenskap i detta. Så här avslutar han sin text, vars syfte är att svara ”oförnuftigt” på frågan ”Varför är du kristen?”. ”Det moderna projektets demoner regerar kyrkan nu och gör henne alltmer till fånge i ett system av naturliga orsaker och verkan. Frågan ”Varför är du kristen?” går snart inte att besvara på något annat än ett förnuftigt sätt.”
Han beskriver tidigare i texten sin egen barndoms upplevelse av tungotalet så här; ”Ibland kunde någonting vilt och otyglat ta spjärntag inne i själva språket. Det bågnade och knakade i fogarna mellan varje punkt och ny versal. Till slut brast det. Grammatiken lämnade plats för ett otyglat tungotal … Det lät som musik. Och till slut var det denna musik som bar oss igenom: längre och djupare än ett helt spann av förnuftiga och tyglade ord.”

För flera år sedan - tidigt i min kristna erfarenhet - sammanträffade jag med en 80-årig pingstvän som, när han vinnlagt sig om att jag var ”frälst” och döpt i vatten, frågade om jag var ”döpt i Anden” och följaktligen - enligt hans logik - talade i tungor. Så central i hans uppfattning om vad det innebär att bli och vara en kristen, att kläs i denna nya identitet, var mottagandet av detta otyglade språk att han alltså, bara för att vara säker, kollade om jag hade gjort den erfarenheten. Fullt jämförbart alltså med behovet av t.ex. avgångsbetyg eller arbetslivserfarenhet för att accepteras på många utbildningar eller arbetsplatser, för att accepteras som en del av dessa ”kroppar”. Ingen skillnad finns alltså i erfarenhetens syfte (en markör av tillhörighet och behörighet att anförtros och utföra uppgifter) men skillnaden är slående när det gäller innehåll, där våra moderna, ordnade, förnuftiga institutioner och andra ”kroppar” gör det på ett sätt som tydligt skiljer sig från pingstvännernas ”babblande” eller Sahlbergs språkliga uppror klätt i apologetikens dräkt.


Vad är det med denna skillnad som är så viktigt när vi talar om kyrkan som ödmjukt subversiv minoritet i det moderna samhället? Eller; Varför var den gamle pingstvännen så envis med att kolla om jag talade i tungor?

I vårt moderna samhälle är det av vikt att kontrollera språket. Det innebär makt. Det ger oss en upplevelse av kontroll också i vidare mening än rent språkligt. Vi vill att språket ska vara tydligt, ordningsskapande och därför effektivt i att ge oss den upplevelsen. Det behöver däremot inte nödvändigtvis vara sant. Ett utmärkt exempel på detta är den välpaketerade, kontrollerade, lugnande och effektiva retorik som mediatränade politiker släpper ifrån sig. Ett annat exempel är reklamens strömlinjeformade, effektiva språk som skapar en ofattbart stor upplevelse av mening med billiga båtresor till Tyskland, restresor och benvax.
Lika ofta som inte är innehållet i bägge fall tunnare än omslagspapperet, men språket ger ändå bränsle till vår egen och vårt moderna samhälles mest bärande myt - att vi skriver och formar vår egen, fritt valda, historia och att ingenting kan stå i vägen för denna frihet och dess projekt - genom individens alla valmöjligheter eller i större strukturers fortsatta optimism om att nästa socialreform, finanspolitiska omläggning, miljömål eller förebyggande krig är ännu ett steg på vägen till att lösa människans och/eller planetens problem. Denna frihet upplevs därför t.o.m. som något vi är skyldiga att dela med oss av, så att alla kan få ta del av den. Detta är - för att parafrasera Sahlbergs text - en kulturell besättelse, en i extrema fall alltså närmast demonisk upptagenhet (själva definitionen av besatthet) av individens lycka, av att skapa ordning, vara effektiv och ytterst sett kontrollera historiens utgång (vår egen och världens).

Men den åldrade pingstvännen var något annat på spåren, något lite längre ut på kanten är effektivitetskalkyler, ordning & reda, tillväxt, valfrihet eller kontroll. Han var ute efter Anden i mitt liv. Anden, som spränger språket i bitar och visar något annorlunda än förnuft, kontroll och ordning i den mening vår moderna kultur, vårt moderna samhälle och - frapperande ofta - kyrkan vill ha det.

Vi tangerar här det som kristna beskriver som Andens frihet. Gud ger ett annat språk som gåva till en gemenskap med en annan historia att berätta och leva. Detta språk, tungotalet, berättar - oöversatt - om en frihet annorlunda än den rättighet till oberoende som vi ofta är upptagna med. Andens frihet är en gåva som ges till kyrkan och det oöversatta tungotalet är ett uttryckt för detta som vi inte kan sätta betsel på och styra dit vi vill. Någon annan måste översätta åt oss och vår autonomi ifrågasätts.

Detta språk berättar även översatt (för det är att föredra!) om den verkligheten (det vi kallar Gud) som är fri och omöjlig att kontrollera eller stoppa in i det moderna systemet av orsak och verkan. För tro inget annat än att det budskap som tolkas är rotat i den berättelse om en fri Gud som på ett avgörande sätt bryter in i historien genom Jesus och gör anspråk på oss. Det är de som vågar bli bärare av den historien och som accepterar de anspråken som är fria. Det nya språket använder oss, inte tvärtom! Det nya språket gör oss alltså beroende. Beroende av Anden och av andra. Bräckliga som vi är behöver vi andra, och andras språk, för att bära oss igenom de tider i livet när vårt eget språk inte räcker till. När livet brister, brister också ibland vårt språk och vi blir stumma. Kontrastera detta med hur språket i vår kultur ofta fungerar precis tvärtom, som verktyg - eller tillhygge - för att övertyga, vinna makt och inflytande och hur vi också i språket strävar efter oberoende.

Den engelske teologen John Milbank har analogt beskrivit kyrkan som ”en ny socialspråklig praktik”, möjliggjord av detta ingripande i historien av Gud genom Jesus. Milbank menar att denna nya praktik - kyrkan - i sig själv utgör ett brott med den tidigare dominerande historien av våld och antagonism eftersom den bygger på Jesu ickevåldsliga liv, död och uppståndelse. Kyrkans gemenskap, språk och teologi utgör alltså en slags ”icke-våldets ontologi” vars centrala narrativ talar om att ”vända andra kinden till” och ”älska fiender” mitt i en värld som fortfarande regeras av antagonism och våld. När kristna därför tar sin ickevåldliga identitet på allvar löper de risken att bidra till att våldet i världen ökar, därför att kristet lärjungaskap i den här tiden ibland stavas civil olydnad och analogt blir ett slags sociologiskt ”tungotal”,  ett språk som vår kultur och det moderna inte känner igen eller kan kontrollera och därför lätt hånar, ryggar ifrån och potentiellt reagerar mot med mer våld.

Min egen erfarenhet av ickevåldsarbete med Christian Peacemaker Teams på Västbanken är därför talande.

I den miljön möter vi små nätverk av palestinier, ibland tillsammans med israeler och människor från andra håll i världen, som genom ickevåld (fredliga demonstrationer, civil olydnad, dokumentation och rapportering och försoningssamtal) möter och utmanar en olaglig ockupation utförd av en modern demokratisk stat - Israel.
Här möts man av detta våldets och antagonismens ontologi och av det moderna projektets alla sätt att ”hålla ordning” som uttryck av detta.
Här ser vi unga soldater göra slumpvisa, våldsamma räder in i bostäder, göra godtyckliga arresteringar eller husdemoleringar och orden de motiverar sitt handlande med är effektivitetens och ordningens. De palestinier vi möter förvandlas så från levande människor till brickor i ett spel, hinder på vägen mot ett prickfritt genomfört arbetspass.
Här ser vi också israeliska bosättare banka folk - ibland barn - i huvudet med slagträn när de vallar får på sin egen mark eller när man är på väg till skolan. Språket de använder är antagonismens för här möter vi rabiata sionister som hävdar att alla ”araber” är terrorister.
Men här lever vi även bland palestinier som ibland uttrycker mörka, antisemitiska åsikter och inte heller ryggar för hämnden och vedergällningen som snarare är uttryck av normalitet. Oundvikligen möter vi därför våra egna fördomar och ser hur insyltade i våldets och antagonismens ontologi vi själva är och hur de språken vi lever mitt ibland, och de narrativ de formar, bidrar till detta. Samtidigt finns då dessa små korn av hopp, detta annorlunda narrativ format av fredens språk. Detta onormala, ologiska, oförnuftiga och ineffektiva. Detta främmande tungomål som klämt mellan monoliterna orsak och verkan för en bräcklig, men enastående livaktig, existens.

”- Är du döpt i Anden?” Jag ska erkänna att när jag hörde den gamle pingstvännens fråga så fann jag den komisk. Jag hörde ett oförfinat uttryck av dammig teologi från en välmenande, men korkad, farbror och uppfattade inte stråket av nödvändigt oförnuft och djupt allvar i frågan. Nu hör jag andra nyanser. Jag hör; ”- Är du en som givit upp dina anspråk på att skriva din egen historia? Är du en som kommer att låta dig ledas dit du inte vill? Låter du Anden kortsluta ditt språk och därmed erkänna ditt beroende av Anden och andra? För om detta inte stämmer in på dig så är du nog inte mogen att stå trängd mellan monoliterna orsak och verkan för att vara svaret på frågan (eller anklagelsen) - Är du kristen?”


De nyanserna hör jag nu. Vad jag inte vet är hur förnuftigt jag skulle kunna svara honom.