måndag 22 juni 2009
Post Västbanken - Lösa reflektioner om sanning, frihet och att leva med sitt uppdrag
Jesus säger:
”Jag är vägen sanningen och livet”
”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.”
”Jag har fötts och kommit hit till världen för en enda sak: att vittna för sanningen .”
(Joh.14:6, Joh.8:32, Joh.18:3)
Fri…
Vad fyller vi det begreppet med? Bläddra dig fram till det i ett lexikon och du hittar den oberoende, obundne, självständige och självbestämmande individen som skapar sin egen livshistoria. Kaptenen på sitt eget skepp. T.o.m. begreppet ”frihet” som sådant och frihetens alla fördelar är kopplat till den enskilde individen i sin subjektivitet.
Att en helt självständig och oberoende individ sedan inte finns är en annan sak. Den sortens grova generaliseringar om människan kan vara hjälpsamma i marknadsundersökningar eller i riktade reklamkampanjer för blöjor eller trädgårdsmöbler (där ”människan i allmänhet” är ”fri” att välja det fabrikat som passar) men knappast i förhållande till de större frågorna livet lägger i vårt knä ibland. Du vet, när pappa blir så dement att han inte kan ta hand om sig själv längre och du är enda barnet kvar. När äktenskapet börjar, eller för all del när det tar slut. När man blir av med sitt jobb.
På vilket sätt är du fri då?
Är det möjligt att säga att en Jesu efterföljare är ”fri”, om vi nu – vilket det är lika bra att slå fast att den här texten gör - antar det förhållningssättet till livet?
En frukt av att under tolv dagar på Västbanken med Christian Peacemaker Teams ha tillbringat tid med människor som har sin vardag i en potentiellt våldsam situation, präglad av övergrepp från Israeliska soldater och gränspoliser, av frustration, av sitt eget och sina barns trauma och rädsla samtidigt som de drivs av ett envist hopp om fred, rättvisa och försoning med sina grannar, är definitivt en djup medvetenhet om att jag inte är ”fri”. Nej, inte ens vi som västerlänningar kunde inbilla oss att vi i den situationen var "fria".
Så, myten om individens frihet är ett ontologiskt misstag. Ändå har den ett förvånandsvärt starkt grepp om oss!
Men om jag är inte ”fri”, vad bestämmer då min livsväg?
Under och efter denna resa har jag ännu djupare förstått mig som fångad av, eller bunden till, ett uppdrag som handlar om sanning. Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta.
Jag ska försöka dechiffrera vad denna bundenhet till ett uppdrag kan betyda och hur det uppdraget kan se ut i den här texten, men jag varnar redan här läsaren för att förvänta sig ett enkelt svar, en tes i slutet. Det vore förmätet, rentutav stöddigt att producera en slutsats på det viset när jag själv inte sett hur min resa slutar! Jag kan här bara erbjuda texten som följer för att tala om hur vägen som uppdraget lett mig in på kan se ut och varför risken är värd att ta.
Låt mig använda ett generaliserande - och till viss del upprepande - påstående för att ta oss vidare.
Alla har vi livsuppdrag.
Våra liv bestäms av de uppdrag vi får lagda i våra händer (och i viss mån lägger i våra egna händer) och hur vi sedan hanterar dem och reflekterar över dem. IDF (Israel Defence Force) har definitivt ett uppdrag. Organisationen Breaking the Silence, som utgörs av före detta IDF soldater, har reflekterat över och gjort en omläsning av det uppdraget och hur det utförts. Deras liv har formats därefter.
Yehuda Shaul var mellan 2001 och 2004 soldat i IDF. Hans uppdrag (och alla IDF soldaters uppdrag) var – och nu citerar jag honom själv – ”mycket enkelt och tydligt”. Det var givet av det samhälle han levde i. Uppdragsgivaren var officiellt staten Israel, visst, men uppdraget var förankrat i och ytterst sett givet av hans medmänniskor. De människor som tillsammans med Yehuda bygger och lever i den demokratiska staten Israel.
Yehuda säger apropå upprinnelsen till Breaking the Silence. ”- Vi fick uppdraget av samhället, vi utförde det och nu är vi tillbaka! Låt oss därför berätta vad det är vi gjort!”
Inget konstigt med det! Sagt och gjort. Yehuda och hans kompanikamrater från tjänstgöringtiden på Västbanken (varav ett år i Hebron) samlar ihop sina privata fotografier, skriver ner berättelser om vad som gjordes under tjänstgöringen i IDF. Så skapas utställningen i Tel-Aviv som var Breaking The Silences första offentliga redovisning.
En kort historia för att illustrera:
Vid ett tillfälle under tjänstgöringen i Hebron på Västbanken kom Yehudas patrull fram till en öppen plats i staden. Där stod ett ensamt fordon, något som ofta väcker misstankar (tyvärr befogade) om bilbomber. Efter en stund tog de beslutet att fordonet borde kontrolleras. Man stod inför tre alternativ
- Kalla in en bombexpert. (Det tar några timmar för en sådan att komma på plats!)
- Skjuta på fordonet för att se om det exploderar.
- Använda en palestinier.
Man valde i detta fall en palestinsk man som fanns i närheten, bad honom gå fram till bilen och rumstera om i den för att se vad som skulle hända. I situationen - säger Yehuda - var detta ingen genomtänkt rasistisk handling utan snarare en fråga om taktik och effektivitet.
Alltså:
Det misstänkta fordonet måste kontrolleras, men det tar för lång tid att kalla in en bombexpert och om palestinierna får se att detta är en metod vi använder för att "få jobbet gjort", så håller de sig lugna och borta från gatorna. Alltså sparar vi tid och det blir bekvämare för oss att göra vårt jobb.
Yehuda säger vidare, apropå redovisningen av deras uppdrag; ”- Vi tar inte ställning! Vi redovisar bara vårt uppdrag och hur det utfördes!” (och därför också hur ”spelreglerna” ser ut!). Breaking the Silence vill berätta om den moraliska prislappen för ockupationen som vanliga Israeliska ungdomar betalar under sin tjänstgöring på Västbanken.
Breaking the Silence är just därför djupt subversivt! De ställer – genom utställningens berättelser och de nakna bilderna - frågan till dem som lyssnar och ser om sanningens natur. Specifikt frågan om vad sanningen om Israels ”säkerhet” är och hur IDF:s deluppdrag att värna om människors värdighet och mänskliga rättigheter verkligen utförs. De omformulerar samtidigt ”uppdraget” genom att tala sanning! Det uppdrag som var dem givet, som utförts av så många innan dem, men aldrig tidigare redovisats så naket.
Därför är inte Yehuda och hans gamla kompanikamrater ”fria”, i den mening vi lägger i ordet. (De hade i så fall större ”frihet” innan!) Sanningen har gjort något annat med dem än skapat självständighet och obundenhet. De har identifierat sig med ”fienden”! Genom att tala sanning har de givit den uttalade ”fienden” ett ansikte – ett bekymrat, av oprovocerade arresteringar och överdrivet våld plågat ansikte - och en röst som inte längre förgäves, ensamt och anonymt ropar efter rättvisa och försoning.
Vad är sanning?
Den ”sanning” som drev det uppdrag Yehuda fick är den sanning som manövrerar ut den ”frihet” som vi tror att vi har. Att själva, som oberoende individer, ansvara för innehållet, intrigen och slutet på vår livshistoria precis som vi är ”fria” att välja blöjfabrikat till våra barn och strössel till vår glass.
Den sanning som är motor bakom IDF:s uppdrag är den som möter oss ”genom gevärsmynningen” med våldet som motor! Det är den nakna maktens sanning. Den sanning som gör det omöjligt för människor att se på varandra och möta varandra utan fruktan och potentiellt våld. En sanning som i detta fall djupt format den Israeliska statens djupt problematiska förhållningssätt till de palestinska innevånarna på Västbanken och som göder de ideologiskt (sionistiskt) drivna bosättarnas rädsla för ”den andre” (”araben”, ”terroristen”) och spiralen av våld, hämnd och vedergällning som pågått i snart två generationer. Det behöver knappast sägas att samma ”sanning” driver väpnad aggression från palestinier i området.
Men, den sanning som nu driver Breaking the Silence är alltså annorlunda. Redovisningen av uppdraget har ställt dem i en position där de skapat en problematiserad och därför mer hälsosam debatt i Israel, både politiskt (i Knesset) och i vardagens liv och diskurs. (… för deras mammor vet nu vad deras tjänstgöring inneburit och måste därför acceptera en förändrad bild av sina söner och döttrar och därmed också av den demokratiska stat de lever i)
Sanningen har alltså förändrat Yehuda och hans kompanikamrater när de tagit ansvar för den! Har de blivit oberoende och självständiga? Bestämmer de över sitt eget öde? Så här berättar de själva.
Vad är sanning?
Frågan möter också Jesus - som tog ansvar för sanningen han själv talade om - när han möter Pontius Pilatus, en man vars makt byggde på samma sanning som driver våldsspiralen på Västbanken.
Jesus svarar inte Pilatus (eller oss som nutida läsare) genom att tala. Istället går han till korset! Hans svar är inte en tes, en utläggning av sanningens essens eller Guds natur, utan en moralisk handling. Ett ansvarstagande för den sanning - inrymd i det Jesus kallar för Guds rike - som Jesus talat om och praktiserat, synligt inför alla. Sanningen klär sig i icke-våldets kläder, vägrar att tala våldets, vedergällningens och den nakna maktens språk och spränger därför Pilatus (den politiska maktens) begreppsvärld i bitar och samtidigt också sina egna landsmäns bild av vem Gud är. (Joh.18:12 – 19:31)
För översteprästerna förnekar Jesus som ledare och hans väg som den riktiga att gå.” -Vi har ingen annan kung än Kejsaren” (Joh.19:15). Detta kan mycket väl läsas som ett förnekande av Gud som fredens och försoningens Gud till fördel för en mer ”effektiv” och våldsam Gud (mer lik Caesar som auktoritetsutövare) på samma sätt som dagens sionister (judiska och kristna) gör. Och, igen, på samma sätt som Hamas och annat väpnat motstånd från palestinier i området också gör.
Sanningen som etik alltså?
”Sanning, inte som filosofiskt koncept eller idé, utan som ett liv bundet till ett uppdrag och en risk värd att ta”. Så försökte jag, i början av texten, konceptuellt att beskriva vad jag blivit fångad av och bunden till som ett resultat av mina två veckor med Christian Peacemaker Teams på Västbanken.
Sanningen, som Jesus lyfter fram den, är alltså förödande för en modern människas ”frihet”. Den sanning som ska göra oss fria är samma sanning som vi också ska vittna för och ta ansvar för som vår livsväg, om vi nu läser vår tillvaro kristet.
Nej, den ”frihet” som Jesus talar om är inte idé - abstrakt eller konkret - för oss att ta ställning till eller värdera. Den är en risk vi bjuds att ta. Det är den friheten som också i kristen tradition stavas nåd.
De CPT:are som jag mötte på plats på Västbanken (i Hebron och i At-Tuwani) förstärkte detta. Som västerlänningar har de alltså ”valmöjligheter". De kan låta bli att agera observatörer, eskortera palestinska barn från hemmet till skolan förbi stenkastande judiska bosättare och förnedrande militära checkpoints. De kan slippa samtala med soldaterna - höra hur de upplever sin situation - och uppmuntra dem att välja icke-våld istället. De kan undvika att jobba för att palestinier och judiska bosättare ska försonas och se varandra som grannar.
De kan resa hem när de vill och slippa hamna mitt i våldet med risk för fysisk skada. Men de beskrev själva hur de inte upplevde att de hade något val. De hade tagit ansvar för sanningen och genom sin närvaro, bön och aktivitet svarar de därför varje dag på frågan; ” – Vad är sanning?”
De är verkligen fria.
söndag 21 juni 2009
Tent of Nations – En historia om icke-våld
Daoud Nassars farfar och farbror köpte en bit land 1916. 42 hektar fruktbar odlingsmark på en kulle 9 kilometer sydväst om Betlehem.
Daoud är själv utbildad jurist, vilket har varit till stor hjälp under den utdragna rättsprocess över dessa 42 hektar som han och hans familj nu varit indragen i med den Israeliska staten och judiska bosättare sedan 1991 – 18 år! Denna rättsprocess har uppmärksammats internationellt och fött fram projektet Tent of Nations.
Under ett besök som vi som delegation från Christian Peacemaker Teams gjorde till familjen Nassars kulle berättade Daoud historien om rättsprocessen, om Tent of Nations och det de står som symboler för;
- Rätten till ett hem
- Den långsamt urholkande, uttröttande, utnötande kraften i ockupationen och i den onda cykeln av våld och trakasserier från de judiska bosättarna
- Det kreativa icke-våldet som motstånd och Jesusefterföljelse
- Skillnaden mellan hopp och optimism
Rätten till ett hem
När Daouds farfar flyttade till kullen 1916 så gjorde han i ordning en grotta för sig själv och familjen att leva i. En grotta som han levde hela sitt liv i trots att sönerna snart byggde hus på marken. Den grottan – och fler grottor på området - har fått ett starkt symbolvärde idag. Mer om detta längre fram.
Det officiella ägarbevis som Nasserfamiljen hade på sin mark utfärdades inte längre av staten Israel utanför städerna efter sexdagarskriget 1967. Utan ett sådant bevis riskerar byggnader rivas och land konfiskeras av staten. Merparten av de palestinska familjerna på Västbanken var då, och är fortfarande, utan ett sådant bevis. Och trots att marken/landet de lever på varit i deras ägo många år innan staten Israel bildades, innan de senaste 60 årens ständigt uppblossande konflikter som många av dem inte deltagit i och än mindre bett om, så lever de under det ständiga hotet att få sitt hem demolerat och sin mark konfiskerad. Få, om ens någon, har ekonomi - än mindre kraft - till att gå igenom de långa rättsprocesser som krävs för att kanske, men troligtvis inte, vinna rätten att bo i sitt hem.
Det absurda i familjen Nassars situation är att de har ett officiellt ägarbevis. De har alla papper som behövs, men rättsprocessen har ändå hållit på i 18 år! Bosättarna har överklagat gång på gång och fallet är nu uppe i Israels högsta domstol där man - som det ser ut nu - lyckats ”frysa” rivningsordern på husen. Familjens överraskande envishet, noggranna dokumentation av sina ägarbevis och rättsprocessen samt det faktum att de klarat av de enorma domstolskostnaderna - drygt 1,000 000 kr av egna medel och från sponsorer fram till dagens datum – har burit frukt.
Det långsamma utnötandet
Daoud väntar sig dock att processen kommer att dra igång igen. Frågan är bara när. Familjen Nassars 42 hektar mark ligger nämligen i ett område - tillsammans med 8 stycken små palestinska byar – som myndigheterna uppenbart hoppas kunna annektera till de stora Gush Etzion bosättningarna. Faktum är att familjens mark har medelstora judiska bosättningar i tre av fyra väderstreck.
Risken är därför överhängande att familjen Nasser - och de andra palestinska byarna i närområdet - i praktiken blir avskurna från Betlehem, Jerusalem och resten av Västbanken av bosättningarna och deras genomfartsvägar i sydlig, västlig och nordlig riktning samt av den s.k. säkerhetsbarriären som byggs i öster. För att alls ta sig utanför området, över Israeliska vägar och genom checkpoints i barriären måste man ha särskilda tillstånd för att färdas. De är oftast svåra att få och har mycket kort giltighetstid – ibland så lite som några timmar. På det här viset kvävs de palestinska böndernas och byarnas infrastruktur och handel. Människorna har mycket, mycket begränsade möjligheter.
En del av bosättarna i området är dessutom mycket ideologiska sionister och har med jämna mellanrum trakasserat Daoud och hans familj. Hans mor har blivit misshandlad och vid ett tillfälle så rycktes 250 olivträd upp med rötterna vilket givetvis var ett hårt slag mot deras ekonomi.
Daoud berättar;
Daoud är själv utbildad jurist, vilket har varit till stor hjälp under den utdragna rättsprocess över dessa 42 hektar som han och hans familj nu varit indragen i med den Israeliska staten och judiska bosättare sedan 1991 – 18 år! Denna rättsprocess har uppmärksammats internationellt och fött fram projektet Tent of Nations.
Under ett besök som vi som delegation från Christian Peacemaker Teams gjorde till familjen Nassars kulle berättade Daoud historien om rättsprocessen, om Tent of Nations och det de står som symboler för;
- Rätten till ett hem
- Den långsamt urholkande, uttröttande, utnötande kraften i ockupationen och i den onda cykeln av våld och trakasserier från de judiska bosättarna
- Det kreativa icke-våldet som motstånd och Jesusefterföljelse
- Skillnaden mellan hopp och optimism
Rätten till ett hem
När Daouds farfar flyttade till kullen 1916 så gjorde han i ordning en grotta för sig själv och familjen att leva i. En grotta som han levde hela sitt liv i trots att sönerna snart byggde hus på marken. Den grottan – och fler grottor på området - har fått ett starkt symbolvärde idag. Mer om detta längre fram.
Det officiella ägarbevis som Nasserfamiljen hade på sin mark utfärdades inte längre av staten Israel utanför städerna efter sexdagarskriget 1967. Utan ett sådant bevis riskerar byggnader rivas och land konfiskeras av staten. Merparten av de palestinska familjerna på Västbanken var då, och är fortfarande, utan ett sådant bevis. Och trots att marken/landet de lever på varit i deras ägo många år innan staten Israel bildades, innan de senaste 60 årens ständigt uppblossande konflikter som många av dem inte deltagit i och än mindre bett om, så lever de under det ständiga hotet att få sitt hem demolerat och sin mark konfiskerad. Få, om ens någon, har ekonomi - än mindre kraft - till att gå igenom de långa rättsprocesser som krävs för att kanske, men troligtvis inte, vinna rätten att bo i sitt hem.
Det absurda i familjen Nassars situation är att de har ett officiellt ägarbevis. De har alla papper som behövs, men rättsprocessen har ändå hållit på i 18 år! Bosättarna har överklagat gång på gång och fallet är nu uppe i Israels högsta domstol där man - som det ser ut nu - lyckats ”frysa” rivningsordern på husen. Familjens överraskande envishet, noggranna dokumentation av sina ägarbevis och rättsprocessen samt det faktum att de klarat av de enorma domstolskostnaderna - drygt 1,000 000 kr av egna medel och från sponsorer fram till dagens datum – har burit frukt.
Det långsamma utnötandet
Daoud väntar sig dock att processen kommer att dra igång igen. Frågan är bara när. Familjen Nassars 42 hektar mark ligger nämligen i ett område - tillsammans med 8 stycken små palestinska byar – som myndigheterna uppenbart hoppas kunna annektera till de stora Gush Etzion bosättningarna. Faktum är att familjens mark har medelstora judiska bosättningar i tre av fyra väderstreck.
Risken är därför överhängande att familjen Nasser - och de andra palestinska byarna i närområdet - i praktiken blir avskurna från Betlehem, Jerusalem och resten av Västbanken av bosättningarna och deras genomfartsvägar i sydlig, västlig och nordlig riktning samt av den s.k. säkerhetsbarriären som byggs i öster. För att alls ta sig utanför området, över Israeliska vägar och genom checkpoints i barriären måste man ha särskilda tillstånd för att färdas. De är oftast svåra att få och har mycket kort giltighetstid – ibland så lite som några timmar. På det här viset kvävs de palestinska böndernas och byarnas infrastruktur och handel. Människorna har mycket, mycket begränsade möjligheter.
En del av bosättarna i området är dessutom mycket ideologiska sionister och har med jämna mellanrum trakasserat Daoud och hans familj. Hans mor har blivit misshandlad och vid ett tillfälle så rycktes 250 olivträd upp med rötterna vilket givetvis var ett hårt slag mot deras ekonomi.
Daoud berättar;
Vid ett tillfälle kom tio stycken beväpnade bosättare till familjens mark samtidigt som vi hade en grupp gäster till Tent of Nations samlade för samtal om icke-våld. Jag frågade vad de ville och de svarade att de ville komma in på vår mark. Visst, det går bra svarade jag, men då måste ni lämna era vapen utanför grindarna här!
”- Det vill vi inte, svarade bosättarna.” ” - Varför inte det, frågade jag”. ”- För att vi behöver skydda oss!”
Jag frågade dem då hur de skulle reagera om jag kom till deras bosättning med vapen. ”- Vi skulle skydda oss. Ni är terrorister!”
När dessa bosättare kommer till Familjen Nassers land, mitt i ett möte om icke-våld, så har de vapen med sig för att ”skydda sig”. Om Daoud - hypotetiskt - skulle komma till bosättningen med vapen så är han en terrorist.
Sådan är fruktans och våldets logik och den är givetvis inte unik för den ideologiska fraktionen av de judiska bosättarna. Den driver också hämndaktioner och propaganda från palestinskt håll. Den är - ytterst sett - en motor bakom mycket av den här världens politik.
Daoud säger att allt detta bara är allt för vanliga exempel på hur livet ser ut på Västbanken. Utnötandet, kampen mot myndigheterna, våldet och trakasserierna föder i de flesta fall mer våld och vedergällning eller resignation och uppgivenhet. De få som har ekonomisk möjlighet flyttar utomlands för att starta om. Många, många fler lämnar landsbygden och sina hem och flyttar in till städerna på Västbanken som sakta verkar förvandlas till ghetton.
Det kreativa icke-våldet som motstånd
Det finns dock andra vägar än vedergällning och resignation. Tent of Nations projektet startades av Daoud på familjens mark för att visa en sådan väg. Deras motto har blivit ”We refuse to be enemies”. ”Vi vägrar att vara/förbli fiender”. Man vill använda detta omstridda stycke land som en plats för människor att mötas för försoning och för samtala om - och praktisera - icke-våld. Man vill se det som en liten symbol för hur hela detta omstridda landområde ska få fred.
En beskrivning av hur Tent of Nations agerar mitt i en besvärlig och potentiellt våldsam situation och en historia om försoning kan få illustrera detta vägval.
Familjens mark är inte kopplad till elnätet och har inte tillgång till vattenledningar. Bara bosättningarna har det, trots att Israel, enligt internationell lag är skyldiga att förse också palestinierna i området med det! De får heller inte - eftersom rivningsordern inte är upphävd utan bara ”fryst” - uppföra nya byggnader på sin mark, trots att detta behövs för jordbruket, den växande familjen och för att tillmötesgå tillresande gäster. Man har alltså inte tillgång till någon infrastruktur.
Vad gör man? (… och här kommer grottan in i bilden igen förresten!)
Under de senaste åren har man renoverat sju grottor - inklusive familjens första bostad - som nu kan användas som gästbostäder, djurstallar (!), samlingsrum och för gudstjänster. Grottorna - och hela området – får el genom en dieselgenerator.
Man vill leva hållbart på alla sätt, så dieselgeneratorn ska snart ersättas med solpaneler och vindkraftverk. Vattnet får man genom att samla regnvatten i cisterner och sedan rena det genom filtrering. Om det blir nödvändigt så vill man kunna vara i princip självförsörjande!
Fredsaktivister kommer hit från västbanken, från Israel och även från utländska organisationer (som t.ex CPT och Kyrkornas världsråd) för att hjälpa till med trädplantering, delta i icke-vålds träning och för dokumentation av arbetet och livssituationen. Man tar ut palestinska barn från städerna på läger här för att de ska få möta naturen och lära sig att bruka marken. Något som många aldrig får möjlighet att göra.
Det handlar, säger Daoud, om att skapa ”proof on the ground”. Så ser Tent of Nations icke-vålds aktivism ut! Träd planteras för att konfrontera det destruktiva i våldet, men också för att man behöver dem för sin inkomst! Det handlar om att leva vidare, trots allt!
"Proof on the ground" skapas också genom att våga möta den andre - det första steget mot försoning. Tidigt 2008 tog en kvinnlig fredsaktivist med sig en vän från en av de närliggande judiska bosättningarna till Tent of Nations. I nio år hade hon bott där utan att veta att hon hade palestinska grannar. Hon satt med på ett möte där man samtalade om icke-våld och om situationen för palestinierna i området och detta blev en omvälvande upplevelse för henne! Hon kom senare tillbaka med sin man och andra vänner. Sakta växer en relation fram.
Daoud säger att detta är precis vad staten inte vill. ”- Man vill skilja människor från varandra för att stärka stereotyper!” Om man bara kan se ”fienden” på avstånd och genom sina egna glasögon så behöver man inte möta människan och ta ansvar för försoning och förlåtelse. Kanske förändrar inte detta möte mellan bosättare och palestinier mycket i det stora hela, men dessa små steg är nödvändiga i resan mot försoning mellan parter i konflikt.
Jag frågade dem då hur de skulle reagera om jag kom till deras bosättning med vapen. ”- Vi skulle skydda oss. Ni är terrorister!”
När dessa bosättare kommer till Familjen Nassers land, mitt i ett möte om icke-våld, så har de vapen med sig för att ”skydda sig”. Om Daoud - hypotetiskt - skulle komma till bosättningen med vapen så är han en terrorist.
Sådan är fruktans och våldets logik och den är givetvis inte unik för den ideologiska fraktionen av de judiska bosättarna. Den driver också hämndaktioner och propaganda från palestinskt håll. Den är - ytterst sett - en motor bakom mycket av den här världens politik.
Daoud säger att allt detta bara är allt för vanliga exempel på hur livet ser ut på Västbanken. Utnötandet, kampen mot myndigheterna, våldet och trakasserierna föder i de flesta fall mer våld och vedergällning eller resignation och uppgivenhet. De få som har ekonomisk möjlighet flyttar utomlands för att starta om. Många, många fler lämnar landsbygden och sina hem och flyttar in till städerna på Västbanken som sakta verkar förvandlas till ghetton.
Det kreativa icke-våldet som motstånd
Det finns dock andra vägar än vedergällning och resignation. Tent of Nations projektet startades av Daoud på familjens mark för att visa en sådan väg. Deras motto har blivit ”We refuse to be enemies”. ”Vi vägrar att vara/förbli fiender”. Man vill använda detta omstridda stycke land som en plats för människor att mötas för försoning och för samtala om - och praktisera - icke-våld. Man vill se det som en liten symbol för hur hela detta omstridda landområde ska få fred.
En beskrivning av hur Tent of Nations agerar mitt i en besvärlig och potentiellt våldsam situation och en historia om försoning kan få illustrera detta vägval.
Familjens mark är inte kopplad till elnätet och har inte tillgång till vattenledningar. Bara bosättningarna har det, trots att Israel, enligt internationell lag är skyldiga att förse också palestinierna i området med det! De får heller inte - eftersom rivningsordern inte är upphävd utan bara ”fryst” - uppföra nya byggnader på sin mark, trots att detta behövs för jordbruket, den växande familjen och för att tillmötesgå tillresande gäster. Man har alltså inte tillgång till någon infrastruktur.
Vad gör man? (… och här kommer grottan in i bilden igen förresten!)
Under de senaste åren har man renoverat sju grottor - inklusive familjens första bostad - som nu kan användas som gästbostäder, djurstallar (!), samlingsrum och för gudstjänster. Grottorna - och hela området – får el genom en dieselgenerator.
Man vill leva hållbart på alla sätt, så dieselgeneratorn ska snart ersättas med solpaneler och vindkraftverk. Vattnet får man genom att samla regnvatten i cisterner och sedan rena det genom filtrering. Om det blir nödvändigt så vill man kunna vara i princip självförsörjande!
Fredsaktivister kommer hit från västbanken, från Israel och även från utländska organisationer (som t.ex CPT och Kyrkornas världsråd) för att hjälpa till med trädplantering, delta i icke-vålds träning och för dokumentation av arbetet och livssituationen. Man tar ut palestinska barn från städerna på läger här för att de ska få möta naturen och lära sig att bruka marken. Något som många aldrig får möjlighet att göra.
Det handlar, säger Daoud, om att skapa ”proof on the ground”. Så ser Tent of Nations icke-vålds aktivism ut! Träd planteras för att konfrontera det destruktiva i våldet, men också för att man behöver dem för sin inkomst! Det handlar om att leva vidare, trots allt!
"Proof on the ground" skapas också genom att våga möta den andre - det första steget mot försoning. Tidigt 2008 tog en kvinnlig fredsaktivist med sig en vän från en av de närliggande judiska bosättningarna till Tent of Nations. I nio år hade hon bott där utan att veta att hon hade palestinska grannar. Hon satt med på ett möte där man samtalade om icke-våld och om situationen för palestinierna i området och detta blev en omvälvande upplevelse för henne! Hon kom senare tillbaka med sin man och andra vänner. Sakta växer en relation fram.
Daoud säger att detta är precis vad staten inte vill. ”- Man vill skilja människor från varandra för att stärka stereotyper!” Om man bara kan se ”fienden” på avstånd och genom sina egna glasögon så behöver man inte möta människan och ta ansvar för försoning och förlåtelse. Kanske förändrar inte detta möte mellan bosättare och palestinier mycket i det stora hela, men dessa små steg är nödvändiga i resan mot försoning mellan parter i konflikt.
Skillnaden mellan hopp och optimism
Det intryck som stannar hos oss efter mötet med Daoud, hans familj och de unga judar och palestinier vi träffade på deras mark, var att de drevs av hopp. De var inte optimister. Snarare var de trötta och slitna och utan tro på stora framsteg när det gäller försoning och rättvisa i området under de närmsta generationerna. Ändå talade Daoud om hopp och ändå är det en fördjupad förståelse av hur hopp gestaltas som stannar hos oss när vi lämnar familjen.
Vad är det för hopp? (… och här blandas Daouds tankar med mina resonemang.)
Daoud sätter som kristen palestinier likhetstecken mellan det hopp som driver honom och Jesu historia. Hans liv, handlingar, undervisning, död och uppståndelse. I relation till den verklighet som Daoud lever i erbjuder hela Jesushistorien mer än ett ickevålds ideal. Snarare erbjuder den en väg att gå, en risk möjlig att ta - p.g.a. Jesu liv, undervisning, död och uppståndelse - och ett alternativ till den ”offerroll” som palestinierna lätt tar på sig. Jesus var i den meningen inget ”offer”. Snarare var hela hans livsväg fylld av medvetna val, medvetna handlingar och medveten undervisning, som alltihop kretsade kring det han kallade för ”Guds Rike”. Ett rike av fred, försoning, jämlikhet, helhet och rättvisa. En - i honom och sedan genom hans efterföljare - närvarande verklighet.
Dessa medvetna val, handlingar och denna medvetna undervisning förde honom till en lika medveten död. Inget i den livsvägen handlade om optimism. En optimist hade snarare knäckts av det öde som blev oundvikligt för Jesus och istället valt optimismens ”janusansikte” - cynismen och föraktet och ytterst sett våldet, bara för att ”verkligen kunna förändra saker och ting” - för det är optimistens ”hopp”.
Jesus var snarare realist. Han tog det han själv talade om på största allvar och levde igenom det, ända in i döden. Sedan var han övertygad om, som jude och blivande martyr - förvisso en annorlunda martyr - att Gud skulle återupprätta honom. Hans hopp var inte beroende av hur ”effektiva” hans handlingar och undervisning var. Hans hopp stod till Gud.
Det handlar därför inte om optimism, som i en situation som den vi ser på Västbanken snarare fungerar kvävande och djupt orealistisk. Det handlar om ett hopp som fylls med mening av begrepp som realism, uthållighet, tålamod, ödmjukhet, vänlighet och - om det krävs – självuppoffrande. Det är något helt annat än att se sig själv som ett offer, ständigt i underläge. Det handlar om små, ödmjuka segrar.
Daoud säger att Tent of Nations, på ett enkelt och småskaligt sätt, vill ge människor den typen av hopp och visa att det finns en framtid av försoning och samexistens som redan nu är möjlig.
Det intryck som stannar hos oss efter mötet med Daoud, hans familj och de unga judar och palestinier vi träffade på deras mark, var att de drevs av hopp. De var inte optimister. Snarare var de trötta och slitna och utan tro på stora framsteg när det gäller försoning och rättvisa i området under de närmsta generationerna. Ändå talade Daoud om hopp och ändå är det en fördjupad förståelse av hur hopp gestaltas som stannar hos oss när vi lämnar familjen.
Vad är det för hopp? (… och här blandas Daouds tankar med mina resonemang.)
Daoud sätter som kristen palestinier likhetstecken mellan det hopp som driver honom och Jesu historia. Hans liv, handlingar, undervisning, död och uppståndelse. I relation till den verklighet som Daoud lever i erbjuder hela Jesushistorien mer än ett ickevålds ideal. Snarare erbjuder den en väg att gå, en risk möjlig att ta - p.g.a. Jesu liv, undervisning, död och uppståndelse - och ett alternativ till den ”offerroll” som palestinierna lätt tar på sig. Jesus var i den meningen inget ”offer”. Snarare var hela hans livsväg fylld av medvetna val, medvetna handlingar och medveten undervisning, som alltihop kretsade kring det han kallade för ”Guds Rike”. Ett rike av fred, försoning, jämlikhet, helhet och rättvisa. En - i honom och sedan genom hans efterföljare - närvarande verklighet.
Dessa medvetna val, handlingar och denna medvetna undervisning förde honom till en lika medveten död. Inget i den livsvägen handlade om optimism. En optimist hade snarare knäckts av det öde som blev oundvikligt för Jesus och istället valt optimismens ”janusansikte” - cynismen och föraktet och ytterst sett våldet, bara för att ”verkligen kunna förändra saker och ting” - för det är optimistens ”hopp”.
Jesus var snarare realist. Han tog det han själv talade om på största allvar och levde igenom det, ända in i döden. Sedan var han övertygad om, som jude och blivande martyr - förvisso en annorlunda martyr - att Gud skulle återupprätta honom. Hans hopp var inte beroende av hur ”effektiva” hans handlingar och undervisning var. Hans hopp stod till Gud.
Det handlar därför inte om optimism, som i en situation som den vi ser på Västbanken snarare fungerar kvävande och djupt orealistisk. Det handlar om ett hopp som fylls med mening av begrepp som realism, uthållighet, tålamod, ödmjukhet, vänlighet och - om det krävs – självuppoffrande. Det är något helt annat än att se sig själv som ett offer, ständigt i underläge. Det handlar om små, ödmjuka segrar.
Daoud säger att Tent of Nations, på ett enkelt och småskaligt sätt, vill ge människor den typen av hopp och visa att det finns en framtid av försoning och samexistens som redan nu är möjlig.
Inledningsvis
Jag tillbringade nyligen två veckor på Västbanken som deltagare i en delegation organiserad av Christian Peacemaker Teams. Nystarten av den här bloggen kommer därför att bestå av några reflektioner över den resan och berättelser om några av de människor vi träffade, deras livsöden och omständigheter.
Däri finns också mitt ”mandat”. Jag delar med mig av de berättelser vi fick med oss från människor och organisationer och erbjuder länkar för den som själv vill gräva vidare efter mer information. Mina egna reflektioner tar jag fullt personligt ansvar för och bemöter gärna kritik och tar emot alternativa läsningar om detta kan göras i form av ett ödmjukt samtal!
Jag ber därför redan nu om ursäkt för om jag svarar långsamt, eller kanske inte alls, på kommentarer till texterna. Det beror enbart på tidsbrist! Förhoppningsvis kan samtalen mellan andra deltagare bli goda ändå!
Ett sätt att få tag i mig personligen kan vara att maila till mig istället.
andreas.anderssonatvineyard.se
Den första texten som publiceras är en berättelse om projektet "Tent of Nations" och min förhoppning är att under juni-juli publicera åtminstone fyra texter till, rotade i mina upplevelser under två veckor i detta plågade område. Jag hoppas de kan spegla något av situationen därnere även om det bästa sättet att ”förstå” är att själv resa dit.
Däri finns också mitt ”mandat”. Jag delar med mig av de berättelser vi fick med oss från människor och organisationer och erbjuder länkar för den som själv vill gräva vidare efter mer information. Mina egna reflektioner tar jag fullt personligt ansvar för och bemöter gärna kritik och tar emot alternativa läsningar om detta kan göras i form av ett ödmjukt samtal!
Jag ber därför redan nu om ursäkt för om jag svarar långsamt, eller kanske inte alls, på kommentarer till texterna. Det beror enbart på tidsbrist! Förhoppningsvis kan samtalen mellan andra deltagare bli goda ändå!
Ett sätt att få tag i mig personligen kan vara att maila till mig istället.
andreas.anderssonatvineyard.se
Den första texten som publiceras är en berättelse om projektet "Tent of Nations" och min förhoppning är att under juni-juli publicera åtminstone fyra texter till, rotade i mina upplevelser under två veckor i detta plågade område. Jag hoppas de kan spegla något av situationen därnere även om det bästa sättet att ”förstå” är att själv resa dit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)