Att anlända geografiskt är en sak. Att verkligen vara någon annanstans än den plats man rest ifrån en helt annan.
Min resa in hit till Hebron var - medvetet - långsam. Jag behöver tid på mig för att verkligen "komma fram". Att förflyttas från Köpenhamn till Tel Aviv på fyra timmar är något som ger mig mer själslig jetlag än något annat, så jag stannade en natt i Jerusalem för att låta just den jetlagen klinga ut i sin egen takt. Mycket riktigt - efter en dags trivsamt men ofukuserat strosande i Jerusalems gamla stad - så landade resan bort från trygg, invand miljö och bort från Anna i känslorna under kvällen. Det där tomrummet som skapas när man skiljs från den, det och de man älskar och är "hemma" i är svårt att låta bli att fylla med annat; sentimentalitet, dagdrömmar eller försök att ersätta dessa med de nya människor och den nya miljö man hamnat i, eller med "Gud". Sådana försök är fruktlösa. Gud snarare bevarar dessa tomrum öppna. Dietrich Bonhoeffers "Motstånd och underkastelse" är ett av mina resesällskap. I kapitlet som utgörs av brev till vännen Eberhard Bethkte skriver han om detta tomrum; "... så länge tomrummet förblir öppet, förenar det oss med varandra (och) hjälper oss därigenom att bevara vår ursprungliga gemenskap med varandra om också under smärta. Man bär det lyckliga förgångna inom sig inte som en bitter tagg utan som en dyrbar gåva", en "dold skatt" som man tar fram vid särskilda tillfällen.
Denna uppskattning för "hemma" och de människor som betyder mycket för mig som blir så akut som saknad och tomrum en sådan här gång är jag tacksam för. Den är en gåva... även om en månad känns långt just nu!
Sedan finns ju andra dimensioner i att anlända till den här delen av världen som är problematiska: Utöver passkontrollen så stoppades jag två gånger av säkerhetspersonal för utfrågning och vid ett tillfälle för avsidestagande för ett kort förhör och genomsökning av mina väskor. Detta - troligtvis - bara för att jag reste ensam som (relativt) ung man. Vanligtvis möter inte CPT:are sådan uppmärksamhet från flygplatspersonal förrän på vägen hem. (samma sak hände mig sist jag lämnade Ben Gurion flygplatsen, fast det tog ännu längre tid!) Jag hoppas jag gjort min bit nu!
Mycket kan sägas om den rädsla och misstänksamhet som präglar nationen Israel på ett så speciellt sätt. (och mycket har sagts!) Här får det räcka med att säga att en nationalstat som uttrycker ett behov av "säkerhet" och "skydd" som nästan är patologiskt forfarande har en bit att gå för att skapa något annat än en skenbar fred. Som "anländande" blir upplevelsen av det behovet t.ex den jag mötte. Hur upplevelsen är för boende i det område där jag nu ska arbeta en månad (palestinier, judiska bosättare och i viss mån sådana som jag) kommer förhoppningsvis lysa igenom det som skrivs på den här bloggen den närmsta tiden. Kanske speglas till sist också de rädslor och den fruktan för "den andre" som finns i mitt eget land också i dessa texter?
Slutligen anländer jag i Hebron och tas emot av Tim, Joe och Joel som tillsammans med Fatiyeh kommer att vara mina lärare, mentorer och arbetskamrater de närmsta veckorna. Välkomnandet blir kort. Presentationen sparas till middagen: Det är dags för förmiddagspatrull. Så sätter sig rytmen för dagarna här. Förmiddags, eftermiddags och kvällspatruller i den gamla stadskärnan varvas med möten med andra organisationer och lokala partners. De viktigaste mötena; med folk i alla åldrar ute på gatorna - fyllda av livlig handel under ramadan - är fascinerande och samtidigt problematiska. När någon kan så lite arabiska som jag har, så är det svårt att verkligen möta människor och bygga relation. Att få tag i hälsningsfraser och enkel konversation är verkligen prioritet. De andra i teamet är mycket hjälpsamma, så jag hoppas kunna hanka mig fram hyfsat i slutet av min månad här.
Samtidigt; efter bara en dag här, så har jag under patrullerna sett soldater göra tveksamma fasthållanden av folk mitt på gatan och vid ett tilfälle sett en ung soldat som knuffade och sparkade en 10-12 årig palestinsk pojke vid en checkpoint. När vi frågade varför sade han att " - Han spottade på mig!" Ockupationens smärta och ansikten i en enda händelse, som obehagligt nog nästan verkar vardaglig, mondän!
Jag hoppas på fler möjligheter till konstruktiva samtal också med soldaterna (bosättarna i det här området är tyvärr nästan ingen ide' att försöka med) för att vi inte ska falla in i att avpersonifiera också dem och göra dem till "något" och inte någon.
Ja, att anlända till en sådan här plats är en sak. Att verkligen vara här, det kommer att bli en helt annan sak. Resan har börjat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar