Den lite längre titeln är denna; "I tid och rum, men inte av tid och rum - Kyrkan som offentlig och sociopolitiskt förebildande händelse hos William Cavanaugh och John Howard Yoder"
Arbetet försöker beskriva kyrkans roll i världen - och här specifikt en västlig, postkristen värld. Till min hjälp tar jag två teologer (den romersk-katolske Cavanaugh och den anabaptistiske Yoder) som oblygt formulerar sig om kyrkan (och därför om de kristna goda nyheterna) som politisk och förebildande till sin natur och kärna.
Följande citat kommer från avsnittet Kyrkan som offentligt framförande och plats där jag kartlägger hur William Cavanaugh utmanar uppdelningen "gudstjänst" - "politik". Var aktsam på att jag här använder "gudstjänst" som samlande ord (likt grekiskans proskuneo, leiturgeia och latreia eller engelskans worship) för liturgi/praktiker med mycket bredare innebörd än "mötas i en kyrkolokal". Notera även att textutdraget saknar fotnotshänvisningar
---
Undertiteln till Theopolitical Imagination är talande; Discovering the liturgy as a political
act in an age of global consumerism.
Den kropp som formas
av eukaristin är en offentlig plats
såväl som en offentlig händelse och
därför i allra högsta grad politisk i det att den är ”… interested in all things; it (is) an assembly of the whole”. Detta är enligt Cavanaugh inte primärt rotat i de grekiska stadsstaterna (polis), skråväsendet eller
hushållshierarkierna (oikos) utan i
Israels ekklesia, format vid Sinai. Den
är inte intresserad av att separera liturgi och sociologi, tro och politik,
privat och offentligt, neutralt (sekulärt) språk och teologiskt språk. Det som
gör Israels förbundsgemenskap, och de praktiker lagen bjuder, ”offentliga” är
just att ingen del av livet är utesluten från dem. Israel är kallat att vara
annorlunda i hela sitt liv, inte med start i något (i modern mening) ”religiöst”
eller moraliskt. Ingen klyfta finns mellan inre hållning och yttre beteende.
Detta koncept är i förlängningen tydligt i Jesu verksamhet, hans samlande av en
ekklesia runt sig och de holistiska
instruktioner de får för livet i hans efterföljd.
Detta ger enligt Cavanaugh en mer
radikal pluralism än den som förment skapas i moderna nationalstater där
pluralism uppskattas och ses som hälsosamt i civilsamhället. Men när det gäller
det materiella, konkreta - allmänna bästa - för landet måste denna pluralism ge
vika. Nationen är - till sist - det som binder oss samman och skapar enhet. Det
är följaktligen den som inte får falla samman. Detta är statens soteriologi.
Cavanaugh argumenterar dock för en mindre statisk syn på kroppar i rymd och tid
och tar här hjälp av Augustinus tal om Gudsstaden och världsstaden som, inte
två olika kroppar eller institutioner, utan ”… two performances, two practices of space and time”. För Augustinus är utrymmet
städerna agerar i detsamma. Detta är inte ett givet neutralt eller sekulärt utrymme i stil med
”civilsamhället” som kyrkan - och andra partikulära traditioner - får hitta sin
plats i. ”Augustine complexifies space by
arguing that the church itself is a kind of public; indeed the most fully
public community”. Det går heller inte att identifiera de två städerna med varandra, men ”… the church is ontologically related
to the city of God… as a set of practices. The city of God is not so much a
space as a performance … There
is no division of sacred and secular, private and public, no division of labour
between the things that are Caesar´s and the things that are God´s”
.
Augustinus kartlägger alltså inte
de två städerna primärt spatialt (i rummet) utan temporalt (historiskt).
Gudsstadens historia har sitt centrum i Jesu liv, död och uppståndelse där Gud
har segrat, men kapitelslutet i berättelsen är ännu inte färdigformulerat
(påbörjad eskatologi). Världsstadens historia är immanentiserad och dess tempus
är presens (realiserad eskatologi). Den är upptagen med ”här och nu” på ett
sätt som föder fram övertalande, tvingande eller manipulerande sätt att utöva
eller söka makt som medel för att nå enhet. Det, enligt Cavanaugh, är sättet
nationalstaterna löser ”… the problem of
the one and the many; pluralism for the earthly city remains tragic”. I Gudsstaden är detta påträngande nu inte styrande. Detta ger kyrkan en öppen
historia som kallar människor från alla typer av nationella, kulturella
bakgrunder till ett pilgrimsfolk som blir radikalt pluralistiskt, delvis byggt
av att leva i gudsrikets tålmodiga tempus; ”här, men ännu inte”.
Hur gestaltas då Gudsstaden mitt i
världen? Hur ger Gudsstadens historia kyrkans synlighet mitt i tiden? För
Augustinus är - som vi noterat - ingen av ”städerna” en plats med definierade
gränser. Snarare utgör bägge en pluralitet av praktiker, eller ”… dramatic performances”. De är med i
samma ”pjäs” och är aktörer på samma scen som två framträdanden i tandem med
varandra i vad Cavanaugh beskriver som ”…
two intermingled performances” där världsstadens framträdande bär den
klassiska tragedins prägel och Gudsstaden bär den klassiska komedins överraskande
och hoppfulla prägel. Ingen
uppdelning finns alltså mellan ”…
spiritual and temporal, infinite and finite. Both cities are concerned with the same questions:
What is the purpose of human life? How should human life be ordered to achieve
that purpose? Deltagandet sträcker sig alltså,
från början, ut till ”de andra” och påverkar den tragiska delen av storyn som
en form av improvisation inne i pjäsen. Formad av liturgin och sina
dygdeformande praktiker kan kyrkan agera och interagera med andra deltagare i
pjäsen improvisatoriskt och är på så sätt fri att föra handlingen i oväntade
riktningar i interaktion med de andra deltagarna.
---
Om du är intresserad av hela texten så kan den beställas via Twitter @AWAndersson
1 kommentar:
Väldigt spännande! Skulle gärna läsa mer, och kanske få mötas i samtal om det nån gång?
Josef
Skicka en kommentar