Gästblogg - Hannes Svedberg om livet i L'Arche Harbor House

Klockan är 06.32 och jag går ner for trappan. På vägen hör jag disk skramla och när jag når trappavsatsen ser jag Kathy stå böjd över diskmaskinen. Hon vänder sig om.
- Hiiii! Hennes för klockslaget onaturligt pigga anletsdrag spricker upp i ett stort välkomnande leende och hon möter mig vid trappslutet med utsträckta armar och ger mig dagens första kram. Det blir inte den sista.
- So you want some meds today? frågar jag.
- Yeah, okay!

Vad är det för något att leva kommunitet? Efter drygt två månader i L'Arche Harbor House, en kommunitet i jacksonville i Östra Florida där 20 personer med mentala handikapp delar livet med 16 assistenter, innebär det först allt en omvärdering av mina egna många gånger romantiserade och trånga ideer om vad det är att leva tillsammans. Det kan vara svårt att tränga igenom det buskage av stora och laddade ord som oundvikligen växer fram när man forsöker formulera och kommunicera stora upplevelser ofta sprungna ur en till synes liten vardag. "Kom och se!" säger Jesus.


Samtidigt är det svårt av "visa upp" en kommunitet endast genom att låta någon besöka den. "Saliga de som är fattiga i anden" sager Jesus och talar också om senapskornet, det minsta av alla frön. Kärnan i ett delat liv handlar inte om stora andliga upplevelser utan om att på lang sikt kunna leva sårbara, trasiga och ofullständiga med varandra. Denna långsiktighet får en först kanske att tanka i banor liknande "ska jag stå ut så far jag nog se till att välja manniskor jag gillar". Det är här det vackra finns, det som skiljer en kommunitet från ett gäng kompisar som har liknande åsikter och bor ihop (inget fel i det): Jag bor i The Greatful House som är det största av kommunitetens fem hus. Av de sex assistenterna här kommer två från Polen, en från USA, En från Fillipinerna, en från Senegal och jag från Malmö. I kommuniteten i stort finns det maänniskor från Cuba, Indien, Marocko och Peru. Livsprojekten ser olika ut: några har familj och barn (här eller någon annanstans på jorden), några planerar att skaffa, några är mitt uppe i studier och några planerar att leva sina liv här. Ändå lever vi tillsammans, arbetar, bråkar, skrattar, firar, ber. Henri Nouwen skriver:


"Community life is not a creation of human will but an obedient response to the reality of our being united. [...] That, in fact, we are a community not because we like each other or have a common task or project but because we are called together by God."
(H. Nouwen - "Solitude & Worship")

Jean Vanier fortsätter:

"These people would never have chosen to live with each other. Humanly speaking, it seems an impossible challenge. But it is precisely because it is impossible that they believe that God has chosen them to live in this community. So then the impossible becomes possible." (J. Vanier - "Community & Growth", p. 45)

Personerna med utvecklingsstörningar kallas "core-medlemmar", en betäckning som bra beskriver vad de har för plats i strukturen här: de är centrum, de visar vägen. I sin svaghet och sitt ofta totala beroende visar de en ärlighet och en avsaknad av masker och murar runt sina känslor, och framförallt visar de oss våra egna svagheter, ilskor, våra hårda hjärtan. En av core-medlemmarna heter Jo Marie. Jo är svårväckt, hon gillar att organisera sina gigantiska högar med papper och tidningsklipp, och att dricka Coke. Jo är sig sjalv, hela tiden, varje sekund, och om något eller någon inte behagar henne säger hon det. En av de första dagarna här gick vi på promenad, vi två, runt husen på gården. Jag, som ofta lever livet som om det vore en serie saker att klara av, har svårt att stå ut i det ofta mer än långsamma tempot (livet här är långsamt) och vill skynda vidare.

- Sit down, please! säger hon bestämt. Jag lyder och lyckas den här gången ta in denna min första lektion från en core-medlem. Andningen djupnar och tankarna får spelrum. Detta är en av fördelarna med en 14-timmarsdag i snigelfart: tankerum. Det blir faktiskt svårt att inte tänka över saker. Dagarna innehåller ofta undervisning liknande denna från core-medlemmar. Hur ofta missar jag den?

Även om jag bara levt här i lite over två månader vill jag, utan att använda alltför många och alltför stora ord, forsöka säga att det här verkar finnas bördig jord, en plats att vara svag på, kanske bryta uppgivenhet. Jean Vanier:

"The longer we journey on the road to inner healing and wholeness, the more the sense of belonging grows and deepens. The sense is not just one of belonging to others and to a community. It is a sense of belonging to the universe, to the earth, to the air, to the water, to everything that lives, to all humanity. If the community gives a sense of belonging, it also helps us to accept our aloneness in a personal meeting with God. Through this, the community is open to the universe and to human kind." (J. Vanier - "Community & Growth", p. 17)