torsdag 23 december 2010

Befrielseteologiskt nätverk och "sakens" problem

Det är glädjande att se att ett befrielseteologiskt nätverk nu är på fötterna i Sverige.

Att ännu ett nätverk föds som tar teologins och den kristna praktikens kontextualitet på allvar och därför vågar söka formulera (och formera) sig bortanför det modernas paradigm är goda nyheter. För inte länge sedan formades t.ex nätverket anabaptist. Nya former och uttryck av kyrka föds och prövar sig fram och dess pionjärer nätverkar likaså.  Även de "traditionella" kyrkorna låter sig inspireras och utmanas av frågan om vad det innebär att vara Jesusefterföljare i en efterkristen och senmodern kultur nu när man anar att kyrkans foglighet under nationalstatens soteriologi ger med sig och att skillsmässan från det modernas berättelse om ordning, orsak och verkan verkar vara slutgiltig. Även många av den här bloggens texter fungerar i denna "motberättelse" som  - bland annat - talar om denna minskade foglighet och detta brustna äktenskap.

I Dagen (22/12) publicerades en tidig, rudimentär programförklaring där man säger att det befrielseteologiska nätverket har som mål "... att genom handlingar och förkunnelse vara en röst som i kyrkan och omvärlden exponerar orättvisor och förtryck."
Nätverket "... vill arbeta för att vi som kristna individer och samfund ska ta vårt ansvar, vårt ytterst verkliga ansvar, att liksom Jesus stå på de fattigas och förtrycktas sida, inte bara på ett filosofiskt och andligt plan, utan också ett praktiskt och verkligt plan"
Man noterar vidare att "kyrkan, den plats där rättvisa, solidaritet med de förtryckta och en vilja till befrielse för alla folk borde ha en naturlig plats är många gånger en plats där detta motarbetas starkt och det av precis samma orsaker som i världen utanför. Vårt eget överflöd, vår rikedom, det vi i praktiken sätter vår trygghet till, hotas"

I sak är jag helt enig i uppmaning och analys, men i min optimism finns ändå tankar jag vill lufta. De blir av nödvändighet korta och skissartade.

Jag hoppas nätverket fångar möjligheten att arbeta igenom de möjliga brister den politiska teologin (och befrielseteologin som kontextuellt uttryck för detta) bär på i sin "matris". Den "klassiska" befrielseteologins språk och intentioner släpar med sig en del av det modernas baksidor. I den politiska teologin kan t.ex "saken", eller "ärendet", blir större än Gud och de villkor som efterföljelsen och arbetet för Guds Rike ("befrielsen") verkar i - de villkor vår ändliga tillvaro innebär - relativiseras för sakens skull.
Risken är alltså stor att fortsätta att släpa med sig det modernas strävan efter effektivitet byggd på dess realiserade eskatologi (- "allt vi vill är möjligt eftersom vi är "fria" och vi är därför skyldiga att dela med oss av denna frihet.") Översatt till kyrkans livsrum har det ofta inneburit att man antagit att vi bör identifiera oss med den "sak" som gör att de svaga kan bli starka d.v.s vara "på rätt sida" av historiens progressiva rörelser. Detta är en grov och ofta olycklig förenkling, för det är inte upp till kyrkan att förverkliga Guds Rikes sanning, rättvisa, fred och gemenskap utan att - i sitt liv och språk - bristfälligt, men hoppfullt, vittna om det. 

Det är sant att de fattiga och svaga har en särskild plats i Guds Rike, men den identifikationen är därför bara början på den - ofta svåruthärdligt långsamma och smärtsamma - process som kallelsen att verka för "ett annat rike" av rättvisa och jämlik gemenskap innebär. Den viktiga frågan är inte "att", utan "hur"? Stannar vi vid "att" så riskerar vi att hoppa på den realiserade eskatologi det moderna bjuder och glömma att det inte är vi som kan "styra historien i rätt riktning" (skapa en sann, rättvis och fredlig värld) utan Gud.

Befrielseteologin har ofta brottats med ett problem som följer av detta; När "saken" (befrielsen) inte underordnas någonting, och därför alla medel är tillåtna för "de fattiga" i sin kamp för frihet, så kan våldet rättfärdigas. Vi blir otåliga och i vår iver och brådska att arbeta för befrielse och stötta kampen för rättvisa tappar vi hoppet och den ödmjukhet som kommer av en soteriologi som i grunden är ickevåldslig (och därför - i världens ögon - ytterst "inneffektiv"!).  Det finns därför "medel" som inte kan användas - eller uppmuntras - av kristna i kampen för "målet" rättvisa och befrielse. Medel och mål kan inte skiljas åt. De är sammanflätade, och strider medlen mot Jesu ickevåldsliga liv, död och uppståndelse (rikets förkroppsligande) så verkar de inte för riket, snarare "omintetgör" de riket.

Befrielseteologin har därför kunnat bli mer ett redskap i händerna på politisk aktivism med höga anspråk (i västeuropa ofta en angelägenhet för högutbildad medelklass) än en röst för Jesusefterföljelse och för hur en gemenskap formas som ödmjukt formar ett annat liv som "bofasta främlingar" mitt i världen. 

Jag ser fram emot att se hur detta adresseras inom och av nätverket.

Med det sagt gläds jag, som sagt, över detta initiativ och ser fram emot det bidrag som nätverkets perspektiv in i kyrkans och det omgivande samhällets liv kommer att ge genom aktioner, föredrag och opinion.


1 kommentar:

LeoH sa...

Mycket intressanta och tänkvärda synpunkter!